Filmserierna som spårade ur: RoboCop
När gick egentligen robotsnuten vilse? Här är våra teorier!
Välkommen! Vi ska ta ett våghalsigt djupdyk ner i en smutsig värld. En värld pumpad med brutna löften och bortslösad potential. En värld som lämnat gråtande filmfans övergivna i ruiner. Det är misslyckade filmserier som ska sättas under vårt skoningslösa mikroskåp för att noggrant dissekeras och vändas ut och in.
Tar du dig en rundtur längst Hollywoods autobahn är oddsen höga att du hittar en och annan filmserie utslagen längs vägkanten. Min uppgift i denna artikelserie är att dra på mina analytiska glasögon och gå till botten med vad som egentligen gick snett. Jag kommer presentera tre problemområden som enligt mig var avgörande för filmseriens bistra öde. Detta är: Vad gick snett? Filmserierna som spårade ur. Passa också på att läsa vår genomgång av Jurassic Park.
Idag ska vi ta oss an snuten som är 50% människa, 50% maskin och 100% utspårad filmserie: RoboCop!
1. Vad vill uppföljarna berätta?
Verhoevens original borde inte fungera så otroligt väl som den gör. Balansgången mellan satir, pubertetsaction och mänsklig värme är ingenting annat än kirurgisk, mycket tack vara att grundstoryns stomme är ganska simpel. RoboCop, i sin mest primitiva form, kretsar kring en person vars mänsklighet krossas samt jakten på att återfå den. Om det ens är möjligt.
Vart ska då en uppföljare egentligen ta vägen? Murphy återvann ju faktiskt sina mänskliga attribut innanför den glimrande metalytan i del ett. Handlingen i del två bygger främst upp till en bossfight mellan honom och den nya übersnuten som agerar filmens antagonist, vilket inte motiverar ännu en historia. Murphy står still i sin karaktärsutveckling och storyn är, i bästa fall, passande för ett SNES-actionlir.
Den tredje filmen om plåtniklas ämnar enbart underhålla och att utveckla karaktären Murphy tycks inte ens finnas med på agendan. Skämmigt.
2. Vilken målgrupp eftersöks?
Robos debutrulle sänder från första bildrutan ut tydligt budskap: trots en fantastiskt missvisande titel är detta inget för barn. Flmseriens andra del förvaltar enbart originalets mustiga övervåld, men först det är i del tre skruvarna totalt lossnar från gängorna.
RoboCop 3 är summan av vad som sker när ett tramsigt material hanteras tramsigt. Vi snackar jetpacks, robotninjor och söndertatuerade anarkister med självlysande frisyrer i en och samma film! Det är tydligt att produktionsbolaget, Orion Pictures, vill attrahera de TV-hypnotiserade sjuåringar som inte tyckte Thundercats och Dino-riders var stimulerande nog. RoboCop 3 är en flamsig soppa som ogenerat överger originalets trogna och vuxna publik.
3. Vart tog satiren vägen?
Originalet är fullsmockad med smattrande satir. Allt från ovanstående skylt vakandes över ett pågående sexuellt övergrepp till smilfinkarna i nyhetsinslagen som käckt meddelar allmänheten om brutala polismord. Verhoevens balanserar ständigt mellan skarpt och bisarrt.
Första uppföljaren försöker förvalta originalets satir, men sätter plattan i mattan för ofta. Försöken skriver oss på näsan och tar ofta ut alldeles för bisarra svängar. Fingertoppkänslan finns helt enkelt inte där i RoboCop 2.
Del tre går all in på action och slänger alla försök till samtidsanalys i köttkvarnen. Resultatet blir därefter - en uppföljare totalt frikopplad från självdistans och eftertanke. Ett hån mot originalet. RoboCop är synonym med Verhoevens satir och försöken att separera dem åt kommer alltid att misslyckas. Detta visar del tre med all önskvärd tydlighet.