Manusbloggen | Hemligheterna bakom att skriva en Pixarfilm (del 1)

Med dundersuccéer som "Toy Story" (1995), "Hitta Nemo" (2003), "Wall-E" (2008), "Upp" (2009) och "Insidan ut" (2015), och med sina 20 Oscarsvinster, varav 10 för bästa animerade film, är Pixar en av de absoluta jättarna inom animation. Deras filmer har en förmåga att beröra både stora och små, och de verkar ha hittat någon form av metod för att försäkra sig om sina filmers framgång.

I de kommande två inläggen tittar vi närmare på några av de principer som Pixar följer i skapandet av sina filmer.

Pixars 22 regler för storytelling (del 1)

Back in the day, hela vägen tillbaka till år 2011, vände sig den dåvarande Pixaranställda Emma Coats till Twitter för att dela med sig av några av de lärdomarna som hon snappade upp under sin tid hos Pixar. Det hela mynnade ut i 22 stycken tweets som sammanställdes, listades lite varstans och spreds som “Pixar’s 22 rules of Storytelling”.

Dessa “regler” har några år på nacken och en del av dem har sitt ursprung från andra ställen än Pixar. De bör alltså inte ses som någon formula som studion följer slaviskt. Reglerna är snarare metoder, idéer och knep som Coats noterade att hennes kollegor använde sig av i konstruerandet av deras så framgångsrika filmer.

I denna artikeln synar vi den första halva av de 22 reglerna. 

Regel 1–11

1. “You admire a character for trying more than for their successes.” 

Som med så mycket annat här i livet handlar den första regeln om att resan är viktigare än destinationen. Att utgå från vad ens karaktärer måste gå igenom, samt betona vikten av processen kommer hjälpa dig att generera story.

Med en utgångspunkt där framgång inte är en självklarhet kommer det kännas naturligt att sätta upp hinder för dina karaktärers viljor, och konflikt kommer uppstå utan problem. 

Slutligen skulle jag vilja addera att det här är en filosofi som garanterar att publiken kommer att kunna relatera till karaktärerna i berättelsen. Det finns få människor som får precis vad de vill ha, eller lyckas med det de tar sig an på första försöket – det går helt enkelt inte att identifiera sig med. Vi vill se karaktärerna trotsa sina rädslor och kämpa för sina mål, för det är precis så vi måste agera i våra egna liv.

2. “You gotta keep in mind what’s interesting to you as an audience, not what’s fun to do as a writer. They can be very different.”

Detta är kanske en av de mer svårtolkade reglerna på listan, enligt mig. Idén om att se på saker och ting från ett tittarperspektiv, istället för vad som gör berättelsen njutbar för författaren, går emot många andra tips som manusförfattare tenderar att få ta del av. Att skriva vad man själv tycker är underhållande, vad man vill se, vad man vet, etc. brukar vara en standard uppmaning då “författaren själv måste tycka berättelsen är underhållande för att någon annan ska kunna tycka det”.

Jag skulle föreslå att den här regeln handlar om att du som manusförfattare måste hålla ögonen på målet och inte ta den enklaste vägen i stunden. Den kan också handla om att inte blanda ihop det som får en att skratta på eftermiddagen i författarrummet – när man är övertrött och hjärnan inte riktigt fungerar som den ska längre – med det som berättelsen faktiskt behöver.

I slutändan vill jag ändå hävda att det mestadels handlar om det förstnämnda förslaget. Under skrivprocessen kommer hundratals, kanske tusentals olika idéer att passera genom din hjärna och många av dem kommer att kännas fullkomligt geniala. Det är också mycket möjligt att de faktiskt är fullkomligt geniala, men det betyder inte att de är geniala för just den berättelsen som du håller på att konstruera. I sådana lägen kan det vara värt att försöka få perspektiv på saker och ting, ta ett steg tillbaka och fundera hur man som publik hade sett på de olika vägarna som din story kan ta.

LÄS MER:
Pixar är trötta på att göra uppföljare
Pixar – Ett sjunkande skepp?

3. “Trying for theme is important, but you won’t see what the story is actually about til you’re at the end of it. Now rewrite.”

I inläggen för att skriva filmmanus efter Craig Mazins metod så diskuterade vi temat som det drivande, centrala argumentet i en berättelse. Mazin menade dock att innan temat kunde etableras så behövs någon form av idé.

Regel nummer tre är en aningen extremare variant av Mazins förslag om att idén bör komma först, och poängen med den är dels att saker och ting kan ändras under processens gång, och dels att det aldrig går att lyckas på första försöket.

Det är viktigt att skriva med ett tema i åtanke – kanske till och med ett måste för att storyn ska kännas enhetlig – men det är först när du lärt känna dina karaktärer, och sett valen de gör, som du kan se deras och berättelsens sanning. Det är den essensen som du bör skriva emot när du påbörjar omskrivningsprocessen.

Mazin använde för övrigt Hitta Nemo som exempel för att förklara sin metod för att skriva filmmanus. Det kan vara värt att se hur bra dessa regler går att applicera både på Mazins tankar och filmen i fråga.

4. “Once upon a time there was ___. Every day, ___. One day ___. Because of that, ___. Because of that, ___. Until finally ___.”

Det här är absolut ingen unik formel för att konstruera en story i dess simplaste form. Jag tror de flesta manusgurus, -lärare, -vetare, etc. predikar någon form av “mall” likt den ovan. Självklart är det inte riktigt så enkelt som att fylla i luckorna för att skapa en Oscarsvinnande animerad film, men det finns trots allt några universella “sanningar” i formeln.

Once upon a time there was ___. Every day, ___:

Här har vi etablerandet av en “ordinary world”, en status quo som råder. I denna världen lever protagonisten sitt icke-perfekta, men trots allt dugliga, liv.

One day ___:

Status quo bryts av en händelse, någon form av “inciting incident” som rubbar protagonistens värld och den stasis som hen befinner sig i.

Because of that, ___. Because of that, ___:

Det rubbade status quo skickar ut protagonisten på en resa och ger hen ett mål. I en följetong av händelser gnetar sig protagonisten gradvis närmare sitt mål.

Valet av orden “because of that” snarare än exempelvis “and then” är nyckeln till en story som inte upplevs som episodisk. Saker och ting händer av en anledning, inte “bara för att”. Upprepandet av meningen är en uppmaning till att resan inte ska gå raka vägen mot slutet. Den bör snarare ta vändningar och innehålla konflikt.

Until finally ___:

Protagonisten når slutet på resan och uppnår/inser något, fördelaktigen både och – tack vare resan som hen har gått igenom.

5. “Simplify. Focus. Combine characters. Hop over detours. You’ll feel like you’re losing valuable stuff but it sets you free.”

Less is more, och kanske framför allt så när det kommer till manusförfattande. Film är på många sätt ett begränsat medium på så sätt att en berättelse måste utspela sig under ett relativt smalt tidspann. Dessutom ska den utspela sig framför en publik som helt måste förlita sig på sina ögon och öron i tolkandet av alla karaktärers ageranden.

Att fokusera på det viktiga, trimma bort alla sidospår och tighta till berättelsen är ofta ett framgångsrecept. Jag skulle säga att det här är en regel främst för omskrivningsprocessen. Många sidospår och utsvävningar kan vara nödvändiga för att hitta kärnan i storyn (se regel tre). Det behöver dock inte betyda att allt för den sakens skull passar in i slutprodukten.

6. “What is your character good at, comfortable with? Throw the polar opposite at them. Challenge them. How do they deal?”

Det här är klassiska knep för att generera konflikt och addera dimensioner till dina karaktärer. Att göra livet enkelt för sin protagonist är kanske det största misstaget – och ett av de vanligaste – som både nya och gamla författare gör. Det är lätt hänt att förälska sig i sina karaktärer och vilja dem väl, vilket inte är en bra sak om det innebär att du som författare undviker att sätta upp hinder för dem.

Att utsätta karaktärerna för deras största rädslor, att rubba deras världsbilder och att tvinga dem till handling kommer att ta dem på en resa som utvecklar dem. Ju större resa, desto meningsfullare kommer slutet att kännas.

MER LÄSNING:
ALLA Pixarfilmerna rankade – Från sämst till bäst!
De 10 värsta missarna i Pixars filmer

7. “Come up with your ending before you figure out your middle. Seriously. Endings are hard, get yours working up front.”

Det här är en regel jag personligen alltid avser att följa. Med ett tydligt slutmål anser jag att det är betydligt enklare att konstruera en resa med värde för en protagonist.

Även detta är ett sätt för att undvika att berättelsen känns episodisk. Om du vet vart storyn är på väg så vet du också varför saker och ting sker under filmens gång. Dina sekvenser sker då “because of that”, istället för att bara vara ett svar på “and then”.

Alla har sina egna preferenser när det kommer till att bygga en berättelse och vissa skulle hävda att det här är en metod som förtrycker kreativiteten i själva skrivprocessen. Saken är dock den att det sällan skadar att ha ett slut i åtanke. Först och främst, är det så att fantasin tar avstickare när du väl skriver så finns det ingenting som hindrar dig från att följa dem, om det känns som rätt sak att göra. Två, underskatta inte den kreativa processen under planeringsstadiet, den är inte enbart till för själva skrivandet.

Oavsett så skulle jag hävda att det alltid känns lättare att skriva emot ett mål. Dessutom hindrar det dig från att skriva in dig i hörn som inte går att ta sig ur.

8. “Finish your story, let go even if it’s not perfect. In an ideal world you have both, but move on. Do better next time.”

Att den här regeln råder på ett ställe som Pixar, med sin ökänt långa skaparprocess och filmer som många anser vara perfekt berättade säger väl egentligen det mesta. Förr eller senare måste man släppa taget – hur mycket du än har gjort så går det alltid att göra mer.

Risken med att inte släppa taget är att man överarbetar sin berättelse. Då är det lätt hänt att man plötsligt inte ser skogen för alla träd.

9. “When you’re stuck, make a list of what WOULDN’T happen next. Lots of times the material to get you unstuck will show up.”

Det här är ett knep som jag många gånger har hört är populärt att använda sig utav i writers rooms.

Ofta är det de dåliga idéerna som ger inspiration till de bra. Därför kan det vara en smart plan att kasta ur sig lite förslag på vad som absolut inte skulle hända. Förhoppningsvis triggar det ens fantasi.

Att lista vad som inte borde hända är också en metod som spelar på regel nummer sex. Det du listar är antagligen sådant som din karaktärer aldrig skulle ta för sig. Så fråga dig själv om det finns någon motsats till det du listat. Är det i så fall svaret på vart du bör gå härnäst?

10. “Pull apart the stories you like. What you like in them is a part of you; you’ve got to recognize it before you can use it.”

För att framgångsrikt kunna ta något som inspirerat dig och implementera det i din egen berättelse så måste du först förstå vad det är som gjort att det känns så inspirerande.

Jag skulle säga att den här regeln till stor del handlar om att veta vad man tycker om, men också att förstå skillnaden mellan att imitera något och att influeras av något. Att imitera något som man gillar är kort och gott att efterlikna det som någon annan har gjort. Att influeras av något man gillar är att förstå varför man tycker det är bra. Därefter kan man anpassa det efter förhållandena i ens egen berättelse.

11. “Putting it on paper lets you start fixing it. If it stays in your head, a perfect idea, you’ll never share it with anyone.”

Att ta steget över tröskeln för att faktiskt börja skriva kan ibland kännas hopplöst motigt. Tjatet om det skrämmande blanka bladet är ständigt på författares läppar. En anledning till att det är så motigt att sätta ord på papper ligger nog i rädslan att förstöra den där vackra fantasin som finns i huvudet.

Risken är tyvärr att det aldrig kommer att bli så bra som du föreställde dig. Inom filosofin talade Platon om sin idévärld, där – i ett nötskal – saker och ting existerar i sin ultimata form i tanken, och där de sedan tar en imperfekt form när de förkroppsligas i världen. Ett typexempel är en perfekt cirkel i idévärlden som blir allt annat än fläckfri när du väl ritar ut den. Ett annat exempel skulle kunna vara viskleken där en första person kommer upp med en fras i tanken som sedan viskas vidare från person till person och gradvis förlorar sin mening på vägen.

Platons idévärld känns väldigt applicerbar för författande. För att skydda oss från besvikelse så gör vi allt annat än att skriva. Vi fastnar i research-träsk och gör förundersökningar, vi prokrastinerar och städar hemmet, etc.

Det är dock som regeln säger, om du behåller idén i ditt huvud så är det aldrig någon som kommer att få ta del av den. Och vad har den för värde i så fall?

In the words of Shia LaBeouf och Nike: “Just do it!”

I nästa inlägg tittar vi närmare på den andra halvan av “reglerna” som Pixar har för storytelling.

Bloggens inlägg finns som alltid tillgängliga inne på emiloscar.com

Allt gott,

Emil