Manusbloggen | Oscarsanalys 2020 (del 1): Knives Out
Konsten att skriva en perfekt plot twist.
Oscarsgalan har hållits och regissörer, skådespelare och, inte minst, manusförfattare har prisats för sina fantastiska filmer. Manusbloggen analyserar filmerna som tävlade om bästa manus. Först ut: Knives Out!
I samtliga av sina filmer har Rian Johnson arbetat flitigt för att utmana genrekonventioner och överraska sin publik. Ibland blir resultatet mer lyckat än andra gånger (hans hantering av Star Wars i "The Last Jedi" gick ju till exempel inte hem hos alla, även om jag personligen försvarar den än i dag). Oavsett vad man tycker om Johnsons filmer så arbetar han medvetet och är en mästare på att bygga en tillfredsställande plot twist.
I det här inlägget ska vi bryta ned Johnsons tankar kring vad som gör en plot twist framgångsrik och se hur väl dessa går att applicera på hans härliga whodunnit Knives Out, vars originalmanus är nominerat för en Oscar.
– The heart of drama in any movie is a reversal. You think something is going one way and suddenly everything changes.
Rian Johnson
Att konstruera en plot twist.
OBS! Videon nedan innehåller spoilers för "Knives Out" (2019), "Looper" (2012), "Brick" (2005), "Inglourious Basterds "(2009), samt "Sleuth" (1972).
I videon beskriver Johnson en plot twist som något “in a movie that is a big hinge moment that you don’t see coming”. Han betonar vidare att en framgångsrik twist inte ska vara en överraskning för att lura tittaren, utan att det ska vara ett överraskande moment som är tydligt sammankopplat till saker tidigare i berättelsen.
Johnson hävdar att det värsta du kan göra när du konstruerar en handling är att fundera över vad den galnaste vändningen skulle vara att kasta i tittarens ansikte. Därför rekommenderar Johnson att man inte alls ska tänka i linje med plot twists utan i stället fokusera på att bygga en logisk berättelse.
Möjligheterna till oväntade vändningar kommer att visa sig om du tänker på storyn från din protagonists perspektiv, menar Johnson.
I videon nämner Johnson tre huvudsakliga aspekter bakom en effektiv plot twist: the set-up, misdirection och the reveal.
The set-up:
Grundarbetet bakom din twist bör inledas så tidigt som möjligt och görs bäst genom att etablera tydliga förväntningar. Mata tittaren med information som gör att hen kommer att ana eller tro sig veta vad som kommer att hända.
För att set-upen och förväntningsbyggandet inte ska kännas som rent lurendrejeri när twisten väl kommer så är det en viktig ingrediens att också göra det tydligt för tittaren vad konsekvensen blir om deras förväntning uppfylls. Det ger spänning till berättelsen och en känslomässig reaktion när twisten överraskar på slutet.
The misdirection:
För att plot twisten ska bli just en twist så behövs också någon form av misdirection. Johnson drar parallellen till ett korttrick där utövaren lurar sin publik genom att tvinga uppmärksamhet till en punkt för att kunna utföra tricket utan att bli påkommen.
Johnson hävdar att den typen av vilseledning som fungerar bäst är emotionell sådan. Lyckas du leda din publik i en riktning och få dem att emotionellt välja sida, samtidigt som du bygger upp för twisten i skymundan, så kommer den att kännas tillfredsställande.
The reveal:
En plot twist ska kännas som en uppenbarelse för tittaren, enligt Johnson. För att lyckas med att ingjuta en känsla av uppenbarelse så betonar Johnson, än en gång, vikten av den emotionella biten.
En plot twist är inte av vikt om den inte betyder något för berättelsens protagonist och om den inte är ett resultat av vad hen har gått igenom fram till punkten för twisten.
– Go for an emotional revelation rather than a true plot twist.
Rian Johnson
Du vet att plot twisten är lyckad om den är mer än bara överraskande, utan att publiken dessutom känner tillfredsställelse över att twisten skedde. I bästa fall ska man inte se twisten komma, samtidigt som den i efterhand ska kännas som att den var oundviklig, menar Johnson.
OBS! ANALYSEN INNEHÅLLER SPOILERS.
Knives Out – analys
Have mentioned it in a few writing-centric interviews, so I dug up my barely legible moleskin notebook outline for @KnivesOut. This is how I always diagram stuff out before I start writing. (Spoilers... I guess?) pic.twitter.com/AedSj1tf9O
— Rian Johnson (@rianjohnson) January 15, 2020
Var och varannan scen i "Knives Out" arbetar effektfullt med dramatisk ironi för att bygga förväntningar, men det är främst två monumentala twists som jag tänker fokusera på i analysen.
Till att börja med, den tidiga twisten i avslöjandet av Marta Cabreras (Ana da Armas) roll i Harlans Thrombeys (Christopher Plummer) död, som vänder upp och ned på genreförväntningarna. Därefter tänker jag titta lite närmare på den slutgiltiga klimaxtwisten.
Twist 1: Mördaren avslöjas i filmens uppbyggnad.
En konvention och förväntning som kommer med en whodunnit-film finns i namnet på genren. Who did it? Vem är mördaren? Publiken förväntar sig att det är vad vi ska ta reda på under filmens gång, men Johnson slänger in en twist och avslöjar hur Harlan har dött redan som brygga mellan den första och andra akten.
Efter att ha etablerat att någonting inte känns helt rätt med Harlans påstådda självmord, samt etablerat att flera av karaktärerna hade ett motiv till att mörda Harlan och att de ljög för utredarna, så rycker Johnson av plåstret och ger oss svaret direkt. I en 14 sidor lång sekvens (s. 34–47 i manuset) får vi se händelseloppet från Martas perspektiv och vad som verkligen hände med Harlan.
Det var självmord, men det var ett självmord för att skydda Marta och hennes familj efter att Marta oavsiktligt injicerat Harlan med en dödlig dos morfin.
Så hur byggde Johnson upp den här första, utmärkande twisten?
The set-up:
Johnson börjar som sagt med ett klassiskt whodunnit-upplägg genom att ge flertalet karaktärer ett motiv och att göra dem till potentiellt misstänkta.
Förväntningarna som sätts är att det är någon i Thrombey-klanen som har ett finger mer i Harlans död, och i och med de etablerade motiven så vet vi vad de olika karaktärerna slåss för och har att förlora om de skulle åka dit.
The misdirection:
Den tydligaste vilseledningen är att Marta ges ett tydligt alibi. Publiken får veta att hon lämnat huset innan Harlans död.
För att vilseledningen ska kännas trovärdig målas Marta dessutom upp som en genomgod människa, näst intill ett helgon, som är “en i familjen”, duktig på sitt jobb och, inte minst, att hon inte kan ljuga utan att bokstavligt talat spy.
De flesta hade nog ställt sig på Martas sida i inledningen av filmen. Vi tycker om henne och hon känns, så klart, inkapabel till mord. Vi tror bestämt att det är någon av lögnarna i Thrombey-klanen.
Samtidigt som Marta målas upp som en omöjlig potentiell mördare så konstruerar Johnson ändå misstankar mot henne, lite mer i skymundan. Vi ser henne spionera på Benoit Blanc (Daniel Craig) och strax efter ljuga för honom (och spy) för att dölja vad hon vet om familjen. Hennes suspekta beteende och villighet att faktiskt ljuga gör att vi inte blir förvånade – även om vi blir överraskade – när the reveal väl kommer.
The reveal:
Själva revealen får vi som sagt i sekvensen då vi får följa Marta under kvällen för Harlans fest och död. Efter set-upen och vilseledningen så känns Martas roll i Harlans självmord både överraskande och självklar på samma gång.
Vi förstår varför hon betett sig så suspekt, samtidigt som vi är överraskade att hon ligger bakom Harlans död, men också är lättade över att hon inte någon gång agerat med illvilja. Allt har skett tack vare misstag och för att hon vill skydda sin familj.
Revealen sker dessutom simultant med att vi får se henne undanhålla hela sanningen från Blanc och filmen tar en ny, okonventionell riktning.
Twist 2: En tydlig emotionell vändning
Förutom att ha varit en framgångsrik twist i sig själv så har “twist 1” dessutom börjat bädda för filmens avgörande twist och klimax. För att publiken inte ska tappa intresset efter att mordet på Harlan har avslöjats så bygger Johnson spänning genom att använda sig av ytterligare en klassisk förväntning inom whodunnit-genren – att detektiven alltid lyckas sätta dit mördaren i slutet.
Följaktligen blir hela den första twisten också set-upen för den andra twisten. Det vi sitter som på nålar för och undrar under hela filmen är: kommer Marta att åka dit för att ha injicerat Harlan med en dödlig dos morfin? Men så kommer twisten. Det visar sig att Marta inte alls gav Harlan en alldeles för hög dos.
Sista akten av filmen har väldigt många vändningar så jag är inte säker på att alla håller med mig om att just avslöjandet om att Marta inte gav Harlan en överdos är storyns avgörande plot twist. Även om man skulle välja en annan punkt som mer avgörande så menar jag att det här trots allt är katalysatorn till de resterande vändningarna som följer.
Så, hur krattade Johnson för sin avgörande twist?
The set-up:
I IMDb-videon betonar Johnson som sagt vikten av fokus på storyn och logik, så därför känns det inte helt oväntat att twisten som vi nyss gick igenom även fungerar som grundläggande set-up för sluttwisten.
Efter att ha sett hur Marta upplevde kvällen för Harlans dör så har Johnson etablerat att Marta, i stort, är den som är ansvarig för
Tack vare genrekonventioner så ligger nu våra förväntningar i att Blanc i slutändan kommer att lista ut hur allting ligger till, och insatsen är tydlig: om Blanc avslöjar Marta, som vi anar att han kommer, så kommer hon att åka dit för mord, hennes mamma kommer att bli deporterad och hennes familj att splittras.
The misdirection:
Jag skulle säga att vi har två huvudsakliga avledningsgrenar för den här twisten. Dels har vi den som leder oss från Ransom Drysdale (Chris Evans) som den huvudsakliga skurken i filmen, dels har vi grenen som “bekräftar” Martas skuld i det hela.
I inledningen av filmen var det inte enbart Marta som hade ett tydligt alibi utan även Ransom. Vidare så borde Martas upplevelse av kvällen utesluta honom som eventuell bov. Ransom är dessutom den som verkar hjälpa Marta mest och bry sig om henne. Gång efter annan matas vi med information som leder oss till att lite på honom.
Samtidigt pressas Marta allt hårdare. Hon får utpressningsbrev, lögnerna blir att svårare att hålla, när hon ärver hela Harlans förmögenhet förses tekniskt sätt även hon med ett motiv.
Vi får ständigt information som drar åt snaran kring Martas hals som i processen underminerar Ransom som potentiell skurk.
I bakgrunden får vi dock ledtråd efter ledtråd till Ransoms skuld och Martas oskuld. Vi har till exempel:
- Greatnanas kommentar “Ransom? Are you back again already” som görs en poäng av i revealen.
- “Motgiftets”, Naloxonets, frånvaro från Martas läkarväska i kontrast till att hon ofta benämns som en kapabel sköterska.
- Likvärdigt som punkten ovan har vi det ständiga betonandet av Martas godhet.
- Hundarna som Meg Thrombey (Katherine Langford) påstår sig ha hört under natten för mordet i kontrast till att hundarna inte skällde på Marta när hon återvände.
- Ordleken med you/Hugh som också är en stor del av revealen (se bild nedan).
Poängen är som sagt att ledtrådarna droppas, en efter en, kontinuerligt genom filmen, så att vi tittar på den med både förväntning och misstanke. Två essentiella känslor för att uppenbarelsekänslan som Johnson strävar efter ska vara möjlig i the reveal.
The reveal:
Det slutgiltiga avslöjandet går att dela upp i flera steg från att Blanc inser att Marta inte alls gett Harlan en överdos och stoppar hennes erkännande för familjen:
- Marta är oskyldig.
- Harlan hade varit vid liv om han hade lyssnat på Marta.
- Avslöjandet av Ransom som gång efter annan försökt sätta dit Marta och hans undanröjande av Fran.
- Martas charad för att få Ransom att erkänna.
Vändningarna är som sagt många, men helheten ingjuter helt klart en känsla av uppenbarelse. Även denna plot twist känns både oundviklig och överraskande.
Vi är väldigt överraskade över att Martas misstag med doseringen i själva verket inte var något misstag, samtidigt som hennes godhet och kompetens som sköterska bekräftas.
Vi är också delvis överraskade över att Ransom hela tiden försökt manipulera situationen bakom kulisserna och är den som ligger bakom både Harlans död, samtidigt som det känns som det enda logiska tack vare ledtrådarna vi matats med under radarn och Martas oskuld har bevisats.
Något som får twisten att kännas ännu mer tillfredsställande är att genreförväntningen om att detektiven alltid får fast mördaren i en whodunnit infrias, samtidigt som Marta går helt fri.
Mitt i prick, Johnson.
*****
Det är värt att tillägga att mycket av all set-up och misdirection överlappar, sker gradvis, kommer och går osv. Det är inte så simpelt som att bara lägga de olika segmenten efter varandra och tro att den perfekta plot twisten ska vara uppnådd. Som Johnson säger så är det helheten och den emotionella påverkan som är det viktiga.
Jag skulle rekommendera alla som är intresserade att faktiskt läsa manuset till Knives Out. Det är en läsningen som flyger i jämförelse med många andra manus och det finns tydliga exempel på hur medvetet Johnson har jobbat med vad som sker i bakgrunden och sådant som vi kanske inte tror bär någon vikt i stunden. Mycket av det som visas i slutet när Blanc listat ut att Ransom är boven i dramat, och vi ser hur han har reagerat i bakgrunden, står ordagrant nedskrivet i manuset.