Manusbloggen | Priset på en dröm (del 1): Whiplash

Två berättelser med liknande slut

Manusförfattaren och regissören Damien Chazelle har minst sagt gjort en kometkarriär. För några år sedan breakade han med Whiplash (2014), en film om jazztrummisen Andrew, som bokstavligt talat är redo att blöda för att nå virtuosstatus. Det är en inspirerande berättelse och filmens slutsekvens kan vara något av det mest intensiva jag skådat i filmväg.

Efter framgången med Whiplash följde Chazelle upp sin succé med hyllade musikalfilmen La La Land (2016). I filmen följer vi bland andra aspirerande skådespelaren Mia, i hennes försök att lyckas uppnå sin dröm och bli filmstjärna

Både Whiplash och La La Land är filmer som kretsar kring individer som ger allt för att nå framgång inom sina respektive karriärer och båda filmerna slutar också på en relativt positiv not – både Mia och Andrew uppfyller ju trots allt sina drömmar – men en beröringspunkt som kanske inte är lika uppenbar är mörkret bakom den framgång de uppnår.

Vilket pris får Mia och Andrew egentligen betala för sin framgång?

Efter att ha läst manuset till både Whiplash och La La Land, så tror jag mig ha satt fingret på vad Chazelle tänker om priset på framgång...

Analysen som följer förutsätter att du har sett filmen.

*****

Priset på en dröm (del 1): Whiplash

*****OBS! INNEHÅLLER SPOILERS!*****

Jag ÄLSKAR slutsekvensen i Whiplash. Att Andrew (Miles Teller) vänder tillbaka ut på scen – efter att ha blivit totalförnerad av sin före detta mentor Fletcher (J.K. Simmons) – och replikerar med det bästa trumsolot hans plågoande någonsin hört, är fullkomligt magiskt. Det är också precis vad både Fletcher och Andrew någonsin önskat sig. Deras destruktiva relation lyckades i slutändan skapa den där overkliga stunden av perfektion som de båda drömt om. Slutet gott, allting gott… eller?

Svaret finns i manuset

I sekvensen när Andrew flyr från scen efter att ha blivit förnedrad, möts han upp av sin pappa. I filmen är stunden ganska subtil, Andrew tar en titt på sin far och bestämmer sig för att gå ut på scenen igen. Manuset skiljer sig lite från den slutliga versionen och det är tydligare i vad det är som får Andrew att vända om ännu en gång.

 

Andrew granskar sin pappa och han ser tryggheten. Han ser famnen som finns där varje gång han faller och behöver tröst. Och han ser sin värsta mardröm. Han ser en människa som aldrig vågade ta det där sista steget och därför förblev medioker inom sitt område (författande).

Andrews “No.” är respons på frågan om han känner sin pappa. Det gör han i allra högsta grad, men Andrew förnekar alltså sin egen pappa – han klipper bandet till kärleken och tryggheten eftersom han tycker att det är vad som håller honom tillbaka. Och ja, det hjälper honom faktiskt att nå den framgång han suktar efter.

När drömmen betyder slutet

Visst, Andrews distanserande från sin pappa gav frukt i det korta loppet, men var hamnar Andrew egentligen efter det här? Jag har inte så höga förhoppningar om att det slutar alltför lyckligt och en släktmiddag från tidigare i filmen är kanske det ultimata beviset på det

 

I en diskussion om jazzlegendaren Charlie Parker ger Andrew en ganska tydlig syn på vad han anser att framgång verkligen innebär. Andrew romantiserar, och rättfärdigar, Charlie Parkers öde med hänvisningen till att hans musik lever vidare och att han uppenbarligen är ämnet på deras läppar, medan hans pappa argumenterar för vikten av människorna i sin närhet.

Jag skulle hävda att det är dessa två motpoler som är själva drivkraften i filmen, och med tanke på var filmen slutar, och de beslut Andrew tog för att komma dit, vet vi nog vilken väg Andrew kommer att vandra efter filmens slut.

Kanske inte så muntert trots allt ...

*****

Del två handlar om La La Lands drömmare.

Fler inlägg från manusbloggen finns att läsa här. Emil refererar också till Whiplash i sin Oscarsanalys av A Star is Born (2018). Vill du veta mer om Emil Oscar? Besök hans blogg- och portfoliosida på emiloscar.com

Allt gott,

Emil