Reminiscence (2021)
”Reminiscence” tar med oss på en resa i det mörka förflutna
Svenska skådespelaren Rebecca Ferguson är den mystiska kvinnan med mörka hemligheter i ”Reminiscence”. Filmtopp har sett den nya science fiction-thrillern vars handling förflyttas mellan olika tidsepoker i det ruffiga Miami.
MER LÄSNING:
Vad händer när vi gräver i vårt förflutna? Det får vi delvis reda på i den nya science fiction-thrillern Reminiscence, där Nick (Hugh Jackman) hjälper kunder att komma ihåg förlorade minnen genom en vattentankmaskin. Till den dunkla verksamhetslokalen i Miami kommer alla möjliga människor i desperata behov av att finna svar eller mening.
En sen kväll efter stängning kommer Mae (Rebecca Ferguson), för att få hjälp med en simpel fråga. Det visar sig att hon är en mystisk kvinna med mörka hemligheter, och vid deras första möte börjar filmens handling dra igång på riktigt. Inledningsvis som ett långt förspel med sexuell stämning, klänningar som åker av och glas som krossas i golvet för att sedan övergå till skottlossningar och möten med den undre världen.
I den knappt två timmar långa filmen följer scener av det ruffiga Miami med översvämningar, mörka barer, rostiga hotellskyltar, övergivna nöjesfält och byggnader. Ljudmässigt varvas voice-overs med dramatisk musik och väl inrepeterade repliker. Som åskådare förflyttas man fram och tillbaka mellan olika tidsepoker – nutid och dåtid, vilket ibland kan upplevas som förvirrande. Likaså är känslan att man hade kunnat stryka vissa av karaktärerna helt och hållet.
Dessa brister vägs upp av manusförfattaren och regissören Lisa Joys förmåga att med tydlighet följa den dramaturgiska kurvan genom filmens handling. Särskilt tydligt blir det när den andra vändpunkten kommer och sanningen visar sig vara någon helt annan än den både karaktärerna och tittarna tror. I det här fallet är det helt rätt att följa klassiska berättarstrukturer, eftersom filmen annars riskerar att bli för komplicerad att hänga med i.
"Reminiscence" lämnar en existentiell reflektion av att sluta älta och gå vidare. Trots att berättelsen är fiktiv visar den en grym misär om mänskligheten. Det är ingen film att bli lycklig av en sensommarförmiddag i augusti. Men när nostalgi har blivit en livsstil där minnen i form av foton och dokumenterade objekt är allt lättare att spara på, då är den helt klart sevärd för en djupare eftertanke.