EXKLUSIVT: Bill Skarsgård om karriären: "Lärde mig sparkas och slåss"

På hemmaplan gjorde sig Bill Skarsgård ett namn för sin Guldbaggenominerade insats i Andreas Öhmans dramakomedi I rymden finns inga känslor (2010), i vilken han spelade Simon med Aspbergers syndrom. Internationellt kom det stora genombrottet när han gav en ny generation clownfobi i rollen som Pennywise.

Sedan dess har Bill fortsatt att bredda sin repertoar och bara i år bjuder han på så vitt olika rolltolkningar som den sjövilde bankrånaren Clark Olofsson, den strame kulturmannen Sven Stolpe och den mystiske motellgästen Keith i bejublade skräckfilmen Barbarian. Därtill har han nyligen spelat in Boy Kills World om en dövstum man, som efter sin familjs död tränas av en mystisk shaman i djungeln till att bli en mördarmaskin.

– Det är precis en sådan där som film som kan bli lite hur som helst, men det var ett otroligt häftigt jobb och den har potential att bli någonting väldigt originellt. Jag skulle komma i form och lärde mig sparkas och slåss, halva filmen är egentligen kampsportskoreografi. Vi hade inte heller gått om tid så jag var tvungen att suga åt mig allt snabbt, men sjukt roligt att ta sig an något som man aldrig har gjort och lära sig behärska det på kort tid, säger Bill Skarsgård.

"Han är helt förfärlig"

Även om mycket var nytt med rollen kunde Bill använda sig av tidigare erfarenheter för att lära sig slåss på vita duken.

– Att lära sig kampsportskoregrafi är lite som att lära sig repliker. En rörelse leder till en hel kedja av rörelser det är så repliker fungerar också. Jag kände att jag kunde tillämpa erfarenheterna av dialogsparring och det översattes på något vis ganska bra. När det var någon rörelse jag inte kunde komma på eller som inte kändes rätt var det precis som en replik som aldrig fastnar. Att det var något fel på den och att det kändes onaturligt, säger Bill.

Nu dröjer det ett tag innan vi får ta del av "Boy Kills World", men i dag är det biopremiär för "Bränn alla mina brev", som fick högt betyg här på Filmtopp. Bill berättar vad det var som lockade honom till projektet:

– Historien var otrolig och jag gillade verkligen boken som en gripande relationsthriller. Sedan att Björn Runge skulle göra den. Jag träffade honom flera gånger och tyckte verkligen om dialogen. Inte minst utmaningen i hur komplex och svår Sven Stolpe var som karaktär.

För att komma in i rollen krävdes det något som kan närmast liknas vid ett detektivarbete.

– Det var tufft att försöka göra en människa av honom. Han är helt förfärlig i den här historien, men för mig var det viktigt att förstå hans perspektiv. Även om jag inte håller med honom om i stort sett någonting. Jag fick en biografi av Björn och sedan läste jag även böckerna han skrev runt den här perioden [tidigt 30-tal]. På så vis kunde jag göra någon sorts psykologisk analys av texterna, som handlade mycket om kvinnosvek. Det är något jag tror att han eldade hela vägen in i graven, berättar Bill.

Det låter väldigt omfattande ändå för att komma i rollen. Nu har ju Sven Stolpe funnits på riktigt, men brukar du jaga ledtrådar för att förstå vem karaktären är annars med, eller kör du mest på vad som står i manuset?

– Jag brukar jobba på det här sättet, men alla projekt begär olika saker. Du kan ha en roll där karaktärens bakgrund kanske är mindre viktig, men för mig är det alltid bra att ha en djupare uppfattning. Den här historien begärde ganska mycket av det eftersom jag var tvungen att förstå varför han betedde sig som han gjorde. Många människor beter sig på ett sätt och sedan reflekterar de över det tills de kommer fram till en slutsats som tillåter dem att sova gott om nätterna. Vilket Sven Stolpe absolut gjorde. Han rättfärdigade i princip allt. Jag var tvungen att förstå varför han gjorde på ett vis sätt och hur han förnekade sina ageranden och skapade sin idé av sanningen. Hur han kunde se sig själv som den onekliga hjälten i den här historien, säger Bill.

"Det här är sorg!"

Björn Runge har gång på gång visat vilken fantastisk skådespelarregissör han är. Tycker du att det finns något i hans sätt att arbeta som utmärker honom från andra regissörer du har arbetat med, vad är det han gör för att få till det här träffsäkra skådespelet?

– En bra fråga, den har jag inte fått. Det är helt rätt, han är en otrolig skådespelarregissör, som utforskar varje scen medan man gör den. Vad är essensen och vad är det mänskliga i varje karaktär? Det är tyst och stilla när man filmar och så kan han komma fram och viska något. Han vill att setet ska ha respekt för det vi gör. Stämningen blir hyperfokuserad. Många regissörer är gapiga och det är skrik och skrammel. Den där typen av fokus smittade av sig. I varje scen finns det en ödmjukhet i att vi tillsammans utforskar vad den handlade om. Vi dansar tillsammans fram till någonting och när Björn hittar essensen säger han något som: "Det här är det, det här är sorg!". Jag känner ett förtroende för honom och när han är nöjd då är jag nöjd. Det är viktigt att man känner så med en regissör, men det är inte alltid man gör det. När man ser en Björn Runge-film råder det inga tvivel om att man ser en Björn Runge-film. Det gör honom till en stor regissör. Han har sitt fingeravtryck på alla sina filmer, berättar Bill.

"Ett fack är bättre ingenting alls"

Som vi nämnde inledningsvis är Bill Skarsgård även aktuell i skräckfilmen "Barbarian", som precis har haft premiär i USA med starka recensioner och ett oväntad box office-genomslag. Han berättar:

– Det var en väldigt liten film egentligen men har blivit lite av en hit, precis som skräckfilmer kan bli när de fungerar. Om man gillar genren så är den nog väldigt effektiv. Och det är verkligen en sån där film där ju mindre man vet om den, desto mer kommer man att uppskatta resan. Den är omöjlig att prata om eftersom poängen är att man inte riktigt ska veta var den är på väg.

Kände du så när du läste manuset med?

– Absolut! Och då visste jag ändå lite för mycket om förloppet. Så jag ska inte säga någonting till dig nu, skrattar Bill.

Efter det enorma genomslaget med "Det"-filmerna har Bill Skarsgård blivit ett stort namn i skräckgenren. Trots att det är en ikonisk karaktär han fick i uppdrag att gestalta, var han inte orolig för att hamna i ett fack när det begav sig.

– Det var för tidigt för att oroa sig för något sådant, ett fack är bättre än ingenting alls. När den blev en hit var jag däremot tacksam över att jag inte såg ut i den som jag gör på riktigt. Att det fanns en tydlig distans mellan karaktären och mig. Sen försöker jag hela tiden att utmana mig själv med att spela så olika typer av roller som jag bara kan. Det bästa jag vet är att gå från en typ av karaktär till raka motsatsen. Det håller mig extra stimulerad och ju mer stimulerad jag är desto bättre är jag. Då är det också svårare att jag hamnar i ett visst typ av fack. Att gå från Clark Olofsson till Sven Stolpe är så långt man kan gå, säger Bill.

Just Clark Olofsson och Sven Stolpe är väl de enda verklighetsbaserade personerna du har spelat och nu har du gjort två på raden. Hur kommer det sig?

– Jag har faktiskt ingen aning, säger Bill efter viss eftertanke, nu känns det som att det enda jag gör. Det har du ju rätt i. Jag har gjort många bokadaptioner och det är liknande på nåt sätt eftersom boken alltid är så mycket mer informativ om karaktären än vad ett manus är. Mitt jobb med Clark hade jag med mig in i det här så att börja med titta på så mycket arkivmaterial på Sven Stolpe som möjligt blev det självklara vägen in i gestaltandet.

Hämtar inspiration från tunnelbanan

Även när han inte gestaltar verkliga personer, använder sig Bill av riktigt människor som inspiration i sina rolltolkningar. Det är med andra ord inte helt omöjligt att du själv varit med och bidragit till en av kameleontens många gestaltningar.

– Det är roligt att använda sig av riktiga människor så ibland baserar jag faktiskt en karaktär på någon eller flera som finns. Jag kan titta på intervjuer med folk från platserna där historien utspelar sig för att se om det finns något att dra ifrån, som kroppsrörelser eller uttryck. När det kommer till karaktärer från en viss tid, kan jag leta upp någon från då eller se filmer med en skådis som spelar en karaktär som påminner om den man ska vara och absorbera från det. Eller någon på tunnelbanan. Det roligaste är när man inte vet varifrån man har plockat något och så bara, vafan – just det! Undermedvetet har man tagit något och så kommer det bara fram. Det är en del av jobbet att analysera människor, samla intryck och uttrycka dem själv, säger Bill.

Med det tackar vi Bill Skarsgård för samtalet. "Bränn alla mina brev" finns nu att se på landets biografer.

Mer läsning:

• Bill Skarsgård tipsar om sin favoritskräckis
• Bill Skarsgård spelar skurk i John Wick 4