Göran Everdahl om filmkritik och “Everdahl & Karlssons film TV”

Minns du din första professionella recension?

– Nu ska vi tänka… Jag tror att det var Batman Returns åt Veckorevyn. Den fick ett väldigt blandat mottagande, men jag älskade den. Det var jättekul att skriva om en film som jag kände så starkt för. Michelle Pfeiffer är den bästa Catwoman någonsin, ingen kommer att slå henne.

Utan att tänka för mycket, vilken filmupplevelse har gjort störst intryck på dig?

– Rosemary’s Baby av Roman Polanski är outslitlig för mig. Jag fastnar alltid om den dyker upp på TV. Den hypnotiserar mig. Första gången man ser den är den så spännande. Sen när man ser om den så inser man att den också är ganska rolig. Det finns inte en bildruta som inte är perfekt.

De flesta kritiker håller med om att stegen i betygsskalan inte är linjär, utan det finns större hopp mellan vissa betyg än andra. Idag håller Göran med om detta, men så har det inte alltid varit.

– Innan jag började recensera film retade jag C-G för att han aldrig delade ut några femmor. Jag tyckte att det skulle vara ett relativt betygssystem som det var i skolan, med lika många femmor som treor eller ettor. Att de med högst betyg var bäst i just den årgången. När jag sedermera började recensera film själv så hade C-G väldigt roligt, “alla de där femmorna du skulle dela ut Göran, var är dom?”. Jag insåg ganska snabbt att det inte görs så många bra filmer. När man sätter en femma på någonting skickar man också ett budskap om att filmen är fantastisk. Sätter man en femma på en film som bara är bra får folk orealistiska förväntningar och då har man gjort filmen en björntjänst.

När det kommer till andra kritiker, har du haft någon förebild?

– Torsten Jungstedt var en underbar stofil. Det går inte riktigt att fatta hur tråkigt det bitvis var när det skrevs om film på 70-talet. Nu finns det en självklarhet i att popkulturen har ett värde, så var det inte förr. När han, som faktiskt kunde uttrycka någon lust inför det här, skrev eller gjorde TV-program, tände jag med alla mina cylindrar. Jag kommer också ihåg när Jurgen Schildt gav Alla helgons blodiga natt en fyra. Herregud, jordbävning! Är det sant, en seriös recensent ger amerikansk populärkultur fyra plus? Du anar inte hur sällan det hände.

– Skämtet var att allt handlade om östeuropeisk konstfilm, som naturligtvis kan vara givande, men det fanns en känsla av att film var hemläxa. Kom ihåg att du ska vara duktig när du går på bio. Nu har det nästan kört över åt andra sidan och man tar popkultur på nästan överdrivet allvar. Men att  på 80-talet säga att Stephen King hörde hemma på kultursidorna… jösses, sover du med skorna på huvet också?

Det finns ju ett gäng recensenter som sedan börjat göra egna filmer, som Schrader, Bogdanovich och Truffaut. Har du tänkt i de banorna?

– Jag har aldrig haft några sådana visioner. Jag gillar att skriva, men jag skriver inte fiction. Om jag skulle göra något så hade det varit dokumentärfilm. Det hade varit spännande. Vem vet, kanske en vacker dag. Men jag gillar att vara recensent. Jag har ett nästan osunt intresse för mina egna åsikter. Jag tycker att det är jättespännande att reflektera över vad jag tycker om en film och varför. Det är en glädje som jag pådyvlar intet ont anande läsare och lyssnare.

MER LÄSNING:
Filmtopp inleder samarbete med "Everdahl & Karlssons film TV"

… och så kom “Everdahl & Karlssons film TV”.

Göran driver också podcasten “Everdahl & Karlssons film TV” tillsammans med C-G Karlsson och Johan Andreasson. Göran och C-G har känt varandra sedan 80-talet och varit kollegor på bland annat Veckorevyn, Gomorron Sverige och Go’kväll. Någonstans på vägen lärde de känna tecknaren och popkulturexperten Johan Andreasson, som Göran beskriver som “extremt kunnig” och en “äkta filmnörd”. Podden, berättar han, föddes ur ett behov av att verkligen kunna djupdyka i det rörliga mediet. Något som blivit allt svårare i dagens bortprioriterade kulturjournalistik.

– När allt fler tidningar började lägga ner sin filmbevakning, tyckte vi att det behövdes ett forum där man kunde prata om film till punkt. Så vi startade podden. Främst för att det var kul, men så ville vi givetvis få en massa lyssnare med. En anledning till att avsnitten blir så personliga, är att vi först och främst vill få varandra att skratta, och fundera och diskutera. Vi märker också på vår Facebooksida att folk gärna vill diskutera. Att de tycker det är roligt. Den här podcasten visade sig vara ett arbetsamt glädjeämne.

Det är ju roligt att ni har känt varandra så länge och fortfarande håller ihop. Det är ju inte alla som har det så.

– Jag och C-G har arbetat med varandra i över 30 år, så det är svårt att veta var jobbet slutar och vänskapen börjar. Men det ena föder på nåt sätt det andra. Om man är intresserad av film så finns det alltid nåt att prata om. Jag är väldigt gynnad som får ha mitt stora fritidsintresse som jobb.

Hur mycket tid lägger du på att se film- och serier under en vanlig vecka?

– Herregud vad svårt, det är ju mycket. Nu blir det ju ingen biofilm under den här isoleringsperioden, men desto mer tid framför rutan. Nu tittar jag huvudsakligen på kvällen och skriver på dagen, men det är nog en 20 timmar i veckan i alla fall. Inte minst när man ska hålla koll på alla serier. Och då är det ändå omöjligt att följa med i vad som händer.

I detta vimmel av produktioner, hur ser urvalsprocessen ut inför ett podavsnitt?

– Den skiljer sig från Go’kväll där man tänker sig en publik som är intresserad av film, men inte har det som specialintresse. När vi gör podden så kan vi vara väldigt personliga. Vi har ingen som lägger sig i vilka filmer vi väljer, vilket gör att det blir väldigt blandat. Men sen kan det vara rätt jobbigt när det släpps fem bra titlar, som man jättegärna vill prata om och så finns det inte utrymmet för det. Eller de där veckorna när det är tunnsått och man får hålla sig för näsan och ta de premiärer som bjuds.

Nu sätter inte ni några betyg på serier, men hur mycket tycker du att sista avsnittet på en serie ska få påverka helhetsintrycket? Ta Game of Thrones som exempel.

– Jag tycker inte att slutet är det viktiga, synnerhet inte i en lång följetong. Game of Thrones är lite speciellt eftersom det hela tiden har drivits av frågan om vem som blir sittande på tronen, men hela sista säsongen var rätt dålig. Samtidigt är serien i helhet är så pass bra att jag inte ångrar för en sekund att jag såg den. Jag tycker att man ska se en serie som en bokserie, volym för volym. Det blir nästan löjligt att komma med en enda utsaga om det handlar om 80 avsnitt.

– Vi är så vana vid att recensera en tavla, en roman, en teaterföreställning eller en film, men så har vi serier, som är ett slags allkonstverket med kanske tio författare. Det är en helt annan sak. Jag kommer ihåg ramaskrina vid sista Sopranos-avsnittet, sista Seinfeld-avsnittet och sista Lost-avsnittet. Det är nästan en tradition att folk ska klaga på att de har slösat bort sju år av sina liv. Ja, men om du har lagt så stor vikt vid ett rökmonster på Hawaii, då kanske du förtjänar det. Vägen måste vara mödan värd. Man skulle inte hänga med till det sista avsnittet om man inte brydde sig om karaktärerna eller berättelsen.

Med det tackar vi Göran Everdahl för pratstunden. På torsdag släpps nästa avsnitt av “Everdahl & Karlssons film TV”, missa inte det!