Den försvunna dokumentären om Broder Daniel – “De ville inte att filmen skulle bli av”

Efter att ha sett I'll Be Gone visste jag att det var en film jag aldrig skulle glömma. De fina bilderna av min hemstad och intrycken av de intervjuade, från musiker till helt vanliga göteborgare, träffade mig så nära.

Nu efteråt undrar jag varför jag inte hade hört talas om dokumentären innan, och varför den är så svår att hitta. På filmens hemsida – illbegonefilm.com – möttes jag av ett hav av information om en konflikt mellan filmskaparna Amelia Trask och Sasha Hecht, och framträdande personer i musikbranschen i Göteborg. Dokument, mail, SMS-konversationer, dokumenterade möten och hot som de har mottagit finns sparade. På hemsidan finns även en tidslinje, “Conflict Timeline”, som filmskaparna lagt fram till läsarnas förfogande. En väldokumenterad händelseutveckling som kronologiskt ger deras perspektiv från mitten av september 2014 fram till i dag. 

Inför publiceringen av den här artikeln har Filmtopp varit i kontakt med Henrik Berggren, som bekräftar vad Sasha och Amelia säger. 

. . .

Jag träffar Sasha och Amelia via Skype. Klockan är 17:55 i Göteborg och 11:55 i New York. Att de är amerikaner väcker i sig frågan om hur de först hörde talas om Broder Daniel. Amelia berättar:

– 2014 arbetade jag med PR för olika band och skivbolag, Sasha var skribent och hade tidigare arbetat för Noisey med VICE. En av de jag arbetade för var Göteborgsbaserade Luxury Records. Ägaren, Rasmus Hansén, var på besök i New York i samband med ett arbete vi gjorde för ett av skivbolagets band. Trots att jag skrivit massor av pressmaterial för bandet, hade jag svårt att beskriva deras musikgenre. De hade ett unikt sound som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Så jag frågade en av dem och han svarade: ”Vi är lite som Broder Daniel, folk kallar oss ibland för ett Broder Daniel-coverband”. Jag hade aldrig hört talas om Broder Daniel innan. Vi såg sedan en film från Way Out West i Göteborg 2008 med bandets sista show. Det första vi hörde var Henrik sjunga No Time for Us akustiskt.

Vad var det som fick er att fastna för Broder Daniel?

Amelia: För det första slogs jag omkull av Henriks röst och den kaxiga kvaliteten i deras sound. För det andra knockades jag av energin bland fansen i publiken. Jag älskar subkulturer. Speciellt communities med hard core-fans och själva idén om varför människor samlas kring ett band. 

Broder Daniel bildades 1989 av Henrik Berggren och Daniel Gilbert när de båda gick på Göteborgs högre samskola. Håkan Hellström, också elev på samskolan, anslöt sig snabbt som trummis. Bandets tidiga år präglades av permanenta som tillfälliga avhopp av bandmedlemmar men även tillkomsten av nya, som Anders Göthberg, Theodor Jensen och Lars Malmros. 

Under 90-talet blev Broder Daniel rikskända med sina turnéer, melankoliska popmusik, galna festande och kaxiga attityd. År 1998, ett år efter att bandet skrivit skivkontrakt med Dolores Records, använder Lukas Moodysson tre av deras låtar i sin succéfilm Fucking Åmål.

Tre år senare, klockan 22:20, ser 1,4 miljoner tittare Broder Daniel framföra deras nya låt Shoreline på Sen kväll med Luuk. Shoreline blir ett fenomen som i dag har otaliga covers, en minnessten i Slottsskogen i Göteborg och som lagt grunden för uttrycket “spela Shoreline”. I Hitlåtens historia på SVT Play finns ett avsnitt tillägnat Shoreline där vi ser hur en version av låten till och med spelas på den amerikanska vischan. 

År 2008 tar gitarristen Anders Göthberg sitt liv. 2018 blir Broder Daniel invalda i Swedish Music Hall of Fame.

”Det var någonting med Broder Daniel och världen kring dem som fångade vår uppmärksamhet. Entusiasmen och kärleken hos deras fans var så underbar att se”.

Sasha och Amelia är bästa vänner. De delar lägenhet i Brooklyn och arbetar inom musikscenen i New York. ”I'll Be Gone” är deras första film och mycket av det tekniska arbete som produktionen krävde var nytt för dem. Någon Hollywoodkarriär har aldrig lockat dem, de ser inte ens särskilt mycket på film. Jag blir ännu mer intresserad: Varför då göra en film om Broder Daniel?

Amelia: En stor del av min karriär, fram till att vi började arbeta med I'll Be Gone, har gått ut på att skriva om musik och förmedla känslan av att lyssna på ett visst band. Men varken jag eller Sasha kände att vi kunde göra Broder Daniel rättvisa genom att skriva om dem. Den här gruppen behöver visas upp med bilder och inspelade samtal.

Sasha: Den utmärkande fankulturen gjorde att Broder Daniel tilltalade oss mer än tanken på att göra en dokumentär om band som ABBA eller Ace of Base. Jag vill även poängtera att allt, och jag menar allt, förändrades när vi fick prata med Henrik för första gången.

Namn: Amelia Lillian Trask
Född: 1987
Hemort: New Orleans, Louisiana
Utbildning: New York University
Yrke: Journalist, filmskapare

Namn: Sasha Rose Hecht
Född: 1992
Hemort: New York City, New York
Utbildning: McGill University, Montréal
Yrke: Journalist, filmskapare

”Vad som verkligen slog mig med Henrik var att det är så sällsynt att möta en artist som talar med en sådan klarhet om sitt arbete och intentionerna bakom allt som ingår i att skapa musik.”

”I'll Be Gone” tar oss tillbaka till 90-talet, där en ny rock skakar om musikscenen i USA. Det kallas för ”Seattlesoundet” och band som Nirvana, Soundgarden och Pearl Jam hamnar på topplistorna och utmanar de etablerade rockgrupperna. Denna kaxiga rock blir soundet för samtidens generation och går i bjärt kontrast med den etablerade pudelrocken med dess fyrverkerier, perfekta shower och uttänkta refränger.

Sverige, april 1995. Broder Daniel släpper sin första skiva ”Saturday Night Engine” som sågas av den etablerade pressen. Trots det lyckas bandet skapa sig en helt egen fanbase. 

Sasha och Amelia berättar om hur de kom i kontakt med Henrik Berggren:

Sasha: Det var via Rasmus Hansén. Han hade haft ambitionen att samarbeta med Henrik för några år sedan, men det rann ut i sanden. Han berättade för Henrik att vi ville göra en dokumentär om Broder Daniel. Henrik gillade idén och vårt möte med honom avgjorde det hela. Jag och Amelia har träffat många artister, men aldrig någon som Henrik. Han är så himla ödmjuk och intressant, och hans situation är engagerande.

Amelia: När vi träffade Henrik såg vi möjligheterna som fanns, inte bara att få berätta sagan om Broder Daniel och hur de skapades, utan även chansen att få komma in i hans universum; att få se världen och livet genom hans ögon och få höra hans motivation till att göra musik.

”I'll Be Gone” innehåller starka intervjuer med Henrik Berggren, Broder Daniels basist Theodor Jensen samt träffar med såväl gamla som nya Broder Daniel-fans. 

Amelia: Varken jag eller Sasha pratar svenska, men vi hade jättetur med fansen Camilla, Katie och Mimmi. De är några av de som vi tidigt kom i kontakt med via Klubb Panda, en Facebookgrupp för Broder Daniel-fans.

Sasha: Om någon från ett främmande land kom fram till mig och sa ”Hej, vi vill göra en film om musikscenen i Brooklyn, vill du tala åt fansens vägnar?” så hade jag nog inte vågat sätta mig själv i den positionen. Men de här tjejerna vågade. Jag är så himla glad och tacksam över att vi träffade dem först. De har varit en positiv kraft genom hela produktionen.

“Henrik har förvrängts så många gånger i svensk media att det skapats en mur mellan honom och andra.”

I ”I'll Be Gone” får vi ta del av flera reportage och intervjuer från bandets tidiga dagar. Det framkommer tydligt hur svårt det var för journalister att nå fram till Henrik Berggren. Långa frågor fick korta svar. Särskilt plågsamt blir det i en intervju med ZTV, där programledaren Mårten Andersson ger upp och säger att Henriks svar är tråkiga.

Var det svårt att intervjua Henrik, som främst uttrycker sig genom musik?

Amelia: Nej, det var lätt för oss. Eftersom vi inte visste någonting om honom började vi med de allra enklaste frågorna. Frågor som inte alls handlade om hans musik och som man vanligtvis inte ställer en rockstjärna. “Var är du född?” och ”hur mår du?”. Det var så vi bondade med Henrik och kom in på barndomen, Samskolan, tiden i Broder Daniel, sjukdomen, solokarriären. Reflektioner.

Amelia: Vi kom från USA med ett tomt blad. Vi visste ingenting om Henrik, vi visste ingenting om Broder Daniel, vi visste inte särskilt mycket om Sverige. Vi är väldigt glada att vi lyckades bygga upp förtroende och ömsesidighet med Henrik. Det var så vi kunde hitta en plattform för att kommunicera med honom.

Sasha: Jag tror att problemet med Henrik är att han har blivit missförstådd. Vad han har att säga och vem han är har förvrängts så många gånger i svensk media att det skapats en mur mellan honom och andra. Han har målats upp som en ömtålig musiker utan någon koll på någonting, men så är det inte. Henrik är lika stark som sin musik, och han vet precis vad han gör.

”Vissa i toppen av Göteborgs musikindustri ville inte att I'll Be Gone skulle bli av.”

Vilka var de största svårigheterna ni ställdes inför under filmproduktionen?

Sasha: Det svenska musik- och media-industriella komplexet var den största svårigheten att tackla. Det låter som en kliché, men det började med känslan av att någon iakttar dig. Du kommer till ett land du aldrig har varit i innan och folk som du aldrig träffat vet vem du är och att du arbetar med en dokumentär om Broder Daniel. Sådana situationer började uppstå hela tiden.

Amelia: Det stod tidigt klart att somliga inte ville att vi skulle göra filmen. Det fanns en ovilja att samarbeta, det förekom till och med rent sabotage. Vi fick inte använda Broder Daniels musik i filmen, vilket gjorde det omöjligt att lansera den. Mönstret i deras beteenden blev snabbt enkelt att känna igen. Vi fick en massa hat på Flashback och Instagram innan filmen ens kommit ut. Det var bisarrt. 

Amelia: Vi vet att vissa i toppen av Göteborgs musikindustri inte ville att I'll Be Gone skulle bli av. Särskilt hårt arbetade de med att hindra filmen från att få publicitet i media.

Vilka skulle vilja hindra er från att göra filmen?

Sasha: Jag skulle gissa på jättarna bakom skivbolaget Woah Dad!. De har varit kopplade till Broder Daniel sedan 1997.

När Sasha och Amelia först träffade Henrik hösten 2015 upplevde de att han var som isolerad i sin lägenhet. Han hade diagnostiserats med ME/CFS –  en kronisk sjukdom där nervsystem, immunförsvar och energiproduktion är påverkade –  2012 och levt med sjukdomen sedan dess.

Sasha: Han var utmattad och hade egentligen bara haft kontakt med sin läkare och sin mamma. Det tog tid för honom att acceptera diagnosen. Han var ensam, deprimerad och hade inga pengar. Henrik har aldrig haft särskilt mycket pengar så det var ingenting han var ledsen över i sig, men det var särskilt illa när han tvingades panta sina instrument för att överleva.

Panta sina instrument? Menar ni att skaparen av Shoreline har ont om pengar?

Amelia: Ja. Henrik har aldrig haft en egen lägenhet och har mer eller mindre alltid levt i ekonomisk otrygghet, trots framgångarna med Broder Daniel.

”Det var Henriks vilja att alla bandmedlemmar skulle få lika delar av intäkterna."

Enligt Sasha och Amelia får medlemmarna i Broder Daniel ovanligt låg ersättning för sin musik och den merchandise som säljs i deras namn.

Amelia: På bandets första två skivor Saturday Night Engine (1995) och Broder Daniel (1996), med dåvarande skivbolaget EMI, fick bandet sex procent av all skivförsäljning, alltså 1,2 procent var. Till dessa album skrev Henrik alla låtar, men trots det ville han inte ha mer än någon annan. Han ville att alla bandmedlemmar skulle få lika delar av intäkterna. Det var hans filosofi.

Sasha: Människor i musikbranschen sa att han skulle vara tacksam för att han tjänade någonting överhuvudtaget, eftersom de lät honom jobba med musik. Henrik är en musiker, pengar har aldrig varit det viktiga för honom. Men det betyder inte att han inte förtjänar mer. Vid tillfället visste han inte bättre och sa till skivbolagen att det lät rimligt.

Enligt Sasha och Amelia höjdes Broder Daniels ersättning till 12 procent, alltså 2,4 procent vardera, när de bytte till Dolores Records 1997. De berättar också att Henrik Berggren fick en större andel av bandets royalties när “Broder Daniel Forever” släpptes 1998.

Amelia: När musikbolaget Telegram köpte Broder Daniels katalog 2017 skrevs ett avtal om att öka bandmedlemmarnas andel till 20 procent. Jag tror inte att detta någonsin trädde i kraft, för Henrik menar att han inte har fått en krona. När det kommer till merchandise så tjänar han ingenting på den. Det Henrik har levt på har varit utförandeandelar av royalties.

Royalty = en ersättning som till exempel en uppfinnare eller musiker får för att någon använder sig av uppfinningen eller musiken.

Utförandeandel = den ersättning du får när låten framförs eller spelas upp, exempelvis i radio och tv eller vid konserter.

Så vad hände med resten av intäkterna?

Amelia: De gick till EMI och Telegram, företaget som tidigare drev Dolores Records när Broder Daniel Forever släpptes och som numera driver Woah Dad!. 

Det sistnämnda signade Håkan Hellström 2014. Hellström har också varit delägare i Telegram sedan 2010. ”Woah Dad! är mina kompisar och finns alldeles runt hörnet där jag bor.” skriver Håkan Hellström i ett pressutskick i Göteborgs Posten 2015. 

När jag frågar Henrik Berggren så bekräftar han vad som sägs om ersättningen till bandet. När jag ber om att få se hans kontrakt med Dolores, berättar Henrik att han inte har kvar det och att människorna bakom skivbolaget har ignorerat honom när han bett om en kopia.

När de först började sin research försökte Sasha och Amelia förstå vem som har varit Broder Daniels manager under alla år. Då fick de svar som att bandet “typ inte hade någon manager”. Sasha och Amelia misstänker dock att någon involverad i skivbolaget antog sig rollen.

– En manager ska vara en självständig part skild från skivbolaget, skydda bandet och främja dess intressen. I vår granskning upptäckte vi att en person från Broder Daniels skivbolag har varit kopplad till bandet sedan 90-talet. Så du kan nog själv räkna ut hur man lyckades få en så generös deal och varför vissa människor inte vill att detta uppmärksammas.

”Varför gör ni det här? Jag kommer att avslöja er om ni inte slutar.”

Det är tydligt att Sasha och Amelia har fått ett problematiskt intryck av musikbranschen i Göteborg. Jag frågar hur de känner över att så mycket har kommit att handla om situationen kring ”I'll Be Gone” snarare än om filmen i sig.

Amelia: Det värsta och mest hjärtekrossande är hur detta har skadat Henrik och många av våra andra källor i filmen. Vi är verkligen ledsna över att det kommit till detta, men de som inte ville att filmen skulle bli av tvingade oss in i en situation där vi behövde göra färdigt den så fort som möjligt för att kunna åka hem till USA. Det är helt galet för vi är ingenting annat än dokumentärfilmare och journalister. Jag har så många sparade mail där jag skriver ”Varför gör ni det här? Jag kommer att avslöja er om ni inte slutar!”.

Sasha: De var rädda för att dokumentären skulle handla om korruption inom svensk musikindustri och om plagiat som en viss artist sysslat med, men det skulle den ju inte. I'll Be Gone skulle alltid bara handla om Broder Daniel och Henrik Berggren. 

Amelia: Samtidigt har det funnits ett spännande narrativ i svensk media om att vi ”bara gör detta för publicitet”. Det uppkom även ett sexualiserat narrativ, som det så ofta gör när man är kvinna, om att vi skulle vara romantiskt involverade med Henrik.

Amelia ser utmattad ut och himlar med ögonen i jakt efter rätt ord:

– Därför är vi nu i en period där vi inte vill, eller ens behöver, prata med svensk media. Men vi bryr oss om Henrik och hans situation och välmående. Det är vad vår hemsida är till för, att berätta sanningen.

Varför är inte filmen tillgänglig för alla?

– Vi är verkligen jätteledsna över att I'll Be Gone inte är tillgänglig i dag. Vi försöker inte alls hålla tillbaka den. Tidigare har vi av rättsliga skäl inte kunnat använda Broder Daniels musik i filmen, trots att Henrik och flera av bandmedlemmarna varit okej med detta. Men nu har vi fått tillgång till alla de licenser vi behöver och är mitt uppe i att klippa en ny version av filmen.

På filmens hemsida framkommer det att Daniel Gilbert, Theodor Jensen, Håkan Hellström och Telegram m.fl. har gett Sasha och Amelia tillåtelse att använda Broder Daniels musik i dokumentären.

“Henrik är inte rädd för att syna bullshit.”

2017 släppte Henrik Berggren soloalbumet “Wolf’s Heart” med hans första nya musik på 14 år. Bland låtarna finns ”Run, Andy, Run,” som är en hyllning till den tidigare bandmedlemmen Anders Göthberg.

Skivan möts av varma recensioner, men enligt Amelia och Sasha STIM-registrerades inte albumet ordentligt av det managementbolag Berggren började arbeta med 2015. Vilket ska ha resulterat i att han under en lång tid stått utan ekonomisk kompensation för musiken. När jag kontaktar STIM:s pressavdelning får jag veta att de inte ger ut sådan information till tredje part utan bara kan hänvisa till rättighetshavaren. När jag frågar Henrik så bekräftar han Sashas och Amelias påståenden om utebliven ekonomisk kompensation för albumet och att detta lett till en personlig ekonomisk kris. 

”Det finns ingen annan svensk musiker som låter som Henrik Berggren. Framför allt inte 2017. Att han gör musik som om det inte gått mer än några veckor sedan Cruel Town släpptes 2003 är både fantastiskt och lite sorgligt. Personligen tycker jag det är mest fantastiskt, det passar en nostalgiker som föredrar gitarrmangel framför den elektroniska riktningen som den svenska popen har tagit.“ – Djungeltrumman, 2017.

Amelia: Henrik liknar ingen, men som amerikan kommer jag att tänka på Kurt Cobain. Talangen, attityden, någon som träffar den där nerven och vars röst förkroppsligar en generation i längtan på svar. För Henrik är någon som vet precis vad han gör, någon som inte är rädd för säga som det är och som inte är rädd för att syna bullshit, orättvisor eller lögner. Det gör att han har svårt att rätta sig i ledet, men det gör honom också äkta. Det är vidrigt hur hans talang utnyttjats.

Hur tycker ni att Henrik Berggren verkar må i dag?

Amelia: Efter att Henrik vågade trotsa branschen och faktiskt lämna Woah Dad! så har den etablerade musikbranschen vänt honom ryggen. I och med sin sjukdom är han en enkel måltavla för musikindustrin. Men det har inte hindrat honom från att fortsätta skriva musik, vilket han i dag gör och det är fantastiskt att se hur kreativ han är. Han håller på att bygga upp en egen studio, vilket han är väldigt taggad över. Han ger inte upp, han förblir en musiker, en riktig musiker och inte en säljare.

När vi avrundar vårt samtal berättar Sasha och Amelia att de har som avsikt att lansera en nypremiär av “I'll Be Gone” i USA 2021. Om den kommer att visas i Sverige återstår att se. 

. . .

Kommentarer på artikelns innehåll

Filmtopp har varit i kontakt med Henrik Berggren som menar att han inte har mottagit någon ekonomisk kompensation till följd av avtalet med Telegram sedan 2017. Han berättar också att intäkterna från skivförsäljning under tiden i Broder Daniel var för obetydliga för att minnas, och att han i dag inte arbetar med Woah Dad!.

Filmtopp har frågat Telegram följande om artikelns innehåll:

Har någon från Telegram ur något avseende försökt sabotera eller hindra produktionen av dokumentärfilmen I'll Be Gone?

“Absolut inte, vi ser positivt på att BD uppmärksammas och var i tidigt stadie intresserade av att investera i projektet.”

Stämmer det att Telegram köpte Broder Daniels katalog 2017 och att man gick med på att öka bandmedlemmarnas andel från musiken så att de skulle få dela på 20 procent, 4 procent var?

“Ja, det stämmer att Telegram köpte katalogen och höjde bandets royalty.” 

Hur ställer ni er till påståendet att Henrik Berggren inte mottagit ekonomisk kompensation trots avtalet från 2017?

“Avräkningar har skickats till bandet halvårsvis och medlemmarna har fakturerat och fått utbetalt sin royalty. Henrik verkar inte ha fakturerat sin del fick jag just veta.”

Vi får även höra att Telegram inte har med BD:s merchandise att göra.

Filmtopp har även kontaktat Woah Dad!, som har valt att avstå från att kommentera artikeln. 

Den 8 januari 2020 skrev Henrik Berggren följande i ett utskick till sina fans: 

“Det har förekommit mycket diskussion om Amelia Trask och Sasha Hechts website, illbegonefilm.com.
Jag har inte velat kommentera detta eftersom jag tänkt att den information som finns där tydligt beskriver vad som hände dem då de höll på med den amerikanska dokumentärfilmen om mig. Men jag får höra att vilseledande information förvrider bilden av vad som skedde.
Därför känner jag att jag behöver bringa klarhet i detta. När Amelia Trask
 och Sacha Hecht gjorde research för sin film och talade med personer kopplade till Göteborgs musikliv möttes de oväntat av att i princip alla de pratade med berättade om korruption, kriminalitet och sexuella övergrepp som de själva eller någon nära dem utsatts för av personer involverade med skivbolagen Telegram/Woah Dad.
De som talade med A och S ville inte prata om detta offentligt för de fruktade vedergällningar. De hoppades istället att Amelia och Sasha kunde göra deras röst hörd och avslöja denna klick. Amelia och Sasha svarade dessa personer att de inte avsåg att göra en sådan dokumentär. Filmen skulle handla om mig och Bd.”