Intervju: Alex Haridi (Manusförfattare, författare)

Namn: Alex Haridi
Född: 10 september 1979
Yrke: Manusförfattare, författare
Filmer i urval: Skilda världar, Anno 1790, Prime Time, Blå Ögon.

Filmtopp.se har intervjuat Alex Haridi, manusförfattaren till bl.a. Skilda världar, Äkta människor och Guds tre flickor. Han har även arbetat med filmatiseringen av Lisa Marklunds En Plats i Solen och Prime Time. I slutet av förra året sändes hans kanske mest uppmärksammaste produktion, den politiska TV-serien Blå Ögon på SVT. Serien hyllades bland annat för sitt ställningstagande för demokrati och för alla människors lika värde samtidigt som den väckte debatt. 

Något som jag länge har funderat över är hur en manusförfattare blir anlitad. Alex berättar.

- När man letar författare till en film eller TV-serie, kollar man upp vad det finnas för folk som skulle kunna passa för projektet. Bland branschmänniskorna stäms det av vilka som är tillgängliga och det blir möten. Om det är någon som inte har gjort mycket tidigare får den personen komma med arbetsprov.

När det gäller stora, dyra projekt med utländska finansiärer inblandade, har samproducenterna vetorätt vid val av författare i de senare fallen är det viktigt att författaren har ett CV med tidigare erfarenhet av liknande projekt. Manus är på många sätt ett hantverk. Det är svårt att bli bra utan erfarenhet och svårt att få den erfarenheten när det görs så få projekt. Det blir en ond cirkel.

Hur pass nära dialog för du med regissör och producenter under manusarbetet?

- Det varierar från projekt till projekt. På en större TV-serie har regissören ingen överblick över den stora historien och kommer bara in precis i slutet under de sista versionerna av manuset. Hens kommentarer rör mest specifika scenlösningar och repliker. När det gäller långfilm är regissören med från början och kommenterar samtliga versioner av manus. Om det är en smalare och mer personlig film, som när jag skrev Miss Kicki, är regissören väldigt involverad i alla val.

När en produktion väl börjar rulla är produktionsapparaten ett monster som rör sig av egen kraft. Det sker nästan alltid stora förändringar inom scenerna, till exempel om den miljö som man spelar in i hindrar scenen från att fungera så som den var skriven. Det är ovanligt att man på plats ändrar saker som berör strukturen och det är absolut förbjudet att förändra saker som rör karaktärernas bågar.

Du har arbetat med flera TV-projekt för olika kanaler. Är det någon skillnad på att skriva manus för public service och för kanaler som är beroende av reklaminslag?

- Public service är ofta ute efter att det ska finnas ytterligare en nivå på varför man berättar just det man berättar än "bara" för att det ska vara underhållande. Däremot är det sällan som TV-kanalerna ställer formella krav på strukturen här i Sverige, varken SVT eller de privata, men visst finns det skillnader. Framför allt påverkas man av längden på programmen. En SVT-timme är 58 minuter medan en kommersiell timme är 43 minuter. Jag brukar försöka ha lika många vändpunkter per timme oavsett kanal och då blir det högre tempo i berättandet med mindre tid för reflektion i en kommersiell kanal eftersom reflektionstiden äts upp av reklamtiden.

På 43 minuter hinner man med nöd och näppe skynda sig igenom alla de vändningar som behöves för att avsnittet ska bli en historia över huvudtaget. Det blir jäktat och flåsigt. I kontrast kan jag tycka att 58 minuter är lite för långt. Vändningarna är lika många men helt plötsligt har man femton minuter av fördjupning och reflektion. Den perfekta längden för ett entimmes-drama är 50 till 52 minuter. Tyvärr finns det ingen TV-kanal i Sverige som är intresserad av att producera den längden.

En plats i solen och Prime Time är två långfilmer som du har skrivet manus till utifrån Lisa Marklunds böcker. Var Lisa involverad under arbetets gång eller hade du fria tyglar?

- Vi var fyra författare som arbetade med de sex filmerna i Annika Bengtzon-serien, men vi hade inte mycket kontakt med varandra. Det fanns en redaktör som övervakade arbetet och hon var, i princip, den enda personen som vi hade kontakt med.

Med varje film gjorde vi först ett treatment (en scen-för-scen-beskrivning av manuset i löpande text, ungefär femton sidor långt). Det var där de stora besluten togs angående hur man skulle avvika från böckerna. Avvikelserna kan delas in i tre kategorier. För det första att komprimera historierna från böckernas 500 sidor till att kunna berättas på 88 minuter, för det andra att minska tidsspannet mellan böckerna så att de sex filmerna utspelade sig under ett år och inte tio som i böckerna och för det tredje att reda ut Annikas personlighet. Eftersom filmerna inte kom i samma kronologiska ordning som böckerna behövde vi arbeta fram en skildring av henne som fungerade.

Det skrevs fem versioner av varje manus, de sista två versionerna i dialog med regissören. Dessutom läste producenten, samproducenten (tyskarna), samt en expert på journalistiskt arbete igenom det. Dessa personers kommentarer tvättades dock av redaktören innan vi fick dem.

Från Liza fick vi däremot väldigt fria tyglar. Hon läste manusen, men hade nästan ingenting att invända. Vi visste från början vad som var viktigt för henne, till exempel att de kvinnliga karaktärerna visade upp en bred palett av känslor och handlingar, och vi försökte respektera det så långt vi kunde.

I slutet av november förra året sändes TV-serien Blå Ögon på SVT som Alex var huvudförfattare till. Många gillade och hyllade produktion, medan andra var kritiska. På ett dygn blev serien anmäld hela arton gånger till granskningsnämnden. Kritikerna menade att det främlingsfientliga partiet Trygghetspartiet som porträtteras i serien var för likt Sverigedemokraterna. Granskningsnämnden höll inte med och friade serien helt.

- Blå ögon är det mest intensiva projekt jag har arbetat. Från all research som behövdes för att sätta sig in i ämnet, hanteringen av de utmanande frågor som materialet väckte, de svåra val som gjordes i skrivandet, jobbet med att få alla medproducenternas godkännande, till produktionen med sitt överflöd av karaktärer och besvärliga inspelningsplatser. Jag var med varje dag från första pitchen till sista ljudläggningen. På slutet haltade jag fram över mållinjen. Det är svårt för mig att vara objektiv om resultatet mer än att säga att jag är väldigt glad och stolt över att vi lyckades få ihop det.

Under skrivandets gång försökte jag att inte servera färdigtuggade svar. Jag ville att det skulle vara en serie som ställde krav på tittaren och att det skulle finnas utrymme för diskussion. Jag tror att diskussioner är något positivt, så responsen var över förväntan. Det jag var mest rädd för var att serien skulle gå obemärkt förbi.

När den var slut i Sverige visades den på festivaler utomlands och överallt möttes jag av samma storögda förvåning: "Vår public service-kanal skulle aldrig våga göra nåt sånt här". När jag hör det blir jag stolt, inte bara över serien vi gjorde, utan även över SVT som vågade satsa pengar på den.

Vad händer nu härnäst, har du något projekt på gång?

- Ja. Men inget som jag kan prata om ännu. I vintras släpptes min första ungdomsroman, Huset mittemot, samtidigt som jag gick i mål med Blå Ögon. Det var två projekt som betydde väldigt mycket för mig så nu vill jag att nästa projekt ska bli lika bra. Det kommer att ta lite tid, men det kommer.