Sylvester Stallone: "Jag försökte skrämma honom att glömma sina repliker"

Actionkungen Sylvester Stallone har hittills bara doppat tårna i superhjältegenren. Vi har sett honom göra biroller i James Gunns Guardians of The Galaxy 2 och The Suicide Squad och så klart som hårdnackad framtidssnut i Judge Dredd, men nu är det äntligen dags för stjärnan att iklä sig rollen som regelrätt superhjälte. Den 26 augusti smäller det på Amazon Prime: "Samaritan" slår ner på streamingtjänsten likt en spandexklädd komet. Filmtopp fick chansen att delta på en presskonferens med ensemblen där Pilou Asbaek, Dasha Polanco, Javon Walton och självaste Sylvester Stallone berättar om det kommande superhjälteprojektet, deras process som skådespelare och en och annan festlig anekdot.

Först får vi stifta bekantskap med Pilou Asbaek (skurken Cyrus), Javon Walton (vår huvudperson) och Dasha Polanco (huvudpersonens mor). Casten är märkbart peppade och det märks att filmens förseningar medfört en längtan efter att få höra publikens reaktioner. Huvudpersonen Javon Walton, som även är boxare, berättar vad som attraherade honom till att delta i projektet:

– Att få möjligheten att arbeta med Sly på ett sånt här fantastiskt projekt fick min uppmärksamhet. Han är en gigant i boxningsvärlden och att veta att det fanns någon on set som jag kunde prata boxning med gjorde mig lycklig. Jag växte upp och kollade på Rocky så det var verkligen lockande. 

Walton fortsätter i boxningens spår och reflekterar kring hur actionfilms- och boxningsvärlden skiljer sig åt:

– En del skiljer sig såklart, som när du delar ut ett slag är rörelsen på en filminspelning betydligt bredare.  Det är ett "filmslag" liksom så du behöver bromsa aggressivt och se till att allt ser bra ut på kamera. Inför en fight, om den så är på film eller inom boxning, får du en adrenalinrush och vill att det ska bli perfekt. Boxning och skådespeleri är lika på så vis, arbetsmoralen behöver vara hög. Båda konsterna är svåra att utföra och kräver mycket skicklighet. 

Pilou Asbaek, som gestaltar skurken Cyrus, fyller i:

– Det Walton säger är korrekt. Det krävs arbetsmoral och disciplin för att spela in en film där man ibland arbetar 17-18 timmar om dagen. ngen av oss klagade. Råkade man få en riktig smäll så reste man sig upp och gjorde det igen. Vi hade en sorts "boxningsattityd" på inspelningen.

Rocky är den stora gemensamma nämnaren

Asbaek är en luttrad actionräv med rullar som Ghost in the Shell och Overlord på sitt CV. Han berättar om filmens hantverk:

– Jag är inte en särskilt fysisk person, till skillnad från Walton och Sly, men jag är grym på att ryta [skrattar]. Jag märkte dock att när du spelar in film så behöver ett slag vara långsamt för att det ska se snabbt ut "on camera" och du behöver liksom slå genom ansiktet. Men saken är ju den att det är film och på låtsas. Dagarna när bilar och byggnader skulle sprängas var de riktigt coola dagarna. 

Det är omöjligt för casten att hålla tillbaka sin beundran för Sylvester Stallone. Dascha Polanco svarar på frågan om hur det var att arbeta med actionlegenden:

– Först och främst, Cobra, Over the Top, Rocky är legendariska produktioner som var en del av min uppväxt. Att delta i ett projekt med honom var något jag verkligen behövde bearbeta. Jag försökte att inte ha några förväntningar, men Sylvester Stallone var väldigt trygg att arbeta med. På insidan nördade jag loss ordentligt men utåt var jag proffsig och försökte visa vad jag gick för. 

Sylvester Stallone i all sin prakt

Till slut är det äntligen dags för den enorma elefanten i rummet att göra entré. Från sitt extremt välputsade kök berättar actionkungen tillika Oscarsvinnaren Sylvester Stallone ödmjukt att han fortfarande tycker att det är spännande att "få vara med". Han berättar vad det var med just Samaritan och filmens universum som lockade honom till projektet: 

– Jag upplevde att filmen reflekterar det som sker ute i världen. Ofta tror vi att vi tillhör den goda sidan och frågar oss själva hur vi ska göra oss av med allt våld och all rädsla. I filmens värld är det alltid en sorts mytologisk karaktär [som löser problemen], men i slutändan är det upp till dig och mig. Så filmen är ett sorts exempel på hur det kan bli när din hjälte försvinner och du kanske behöver vara hjälten istället.

– Min karaktär kunde inte möta verkligheten längre så han gömde sig bakom världens kanske mest anonyma jobb - sopgubbe. Ingen märker av den yrkesgruppen speciellt mycket, men om du tänker efter så har vi i trubbel utan dem. Jag kunde dra nytta av mina tidiga erfarenheter från arbetslivet, för det är något särskilt med att arbeta "boots on the ground" och jag har arbetat med allt från att vara dörrvakt, hugga fiskhuvuden och jobba i lejonbur.

"Kom tillbaka, vi behöver dig, din dåre"

Sylvester Stallone reflekterar över hur han ser på yrket som skådespelare på ålderns höst samt hur det var att möta nästa generation skådespelare i unge Javon Walton:

– Jag uppskattar skådespelet mycket mer i dag än när jag var i 30-årsåldern. Då tror man att man vet allt, men man vet ingenting. Jag tror att den mjuka punkten i en mans huvud inte stelnar förrän man är typ 41. Man lär sig ständigt, tror att man har har koll på läget men det har man verkligen inte. När man arbetar med nästa generation inser man att man har blivit cynisk och drabbats av "sura gubben"-syndromet. Walton vred tillbaka min klocka, jag var redo att rida in i solnedgången bitter och nerbruten, men han sa "nej, kom tillbaka, vi behöver dig, din dåre". När äldre och yngre människor spenderar tid tillsammans blir relationen symbiotisk, de greppar tag om din visdom och du i deras energi. 

Stallone fortsätter med att beskriva hans och Waltons relation under inspelningen:

– Jag försökte hota och skrämma honom för att få honom att glömma sina repliker [skrattar]. Nej, men jag försökte få honom att känna sig avslappnad. Jag är ju mycket äldre och större än honom och jag minns själv första gången jag arbetade på ett set och såg John Wayne och tappade tråden helt. Du tror att du är redo, men det är du inte. Jag försökte hålla stämningen lätt genom att skoja och skämta, men han är lite av en "wise guy", på ett bra sätt, så vi fick en komisk, lättsam relation.

Waltons och Stallones karaktärer, Sam och Joe, genomgår en rad kämpiga, dramatiska scener och får en djup relation:

– Min karaktär hatar det faktum att Sam tvingar mig att möta verkligheten. Jag anser att ett av människors främsta attribut är ens svaga minne som hjälper en att glömma bort de tuffa tiderna, men den här ungen släpar mig tillbaka och tvingar mig att möta den jag en gång var. "Sluta, du är en gammal superhjälte som visserligen har några år på nacken, men du är inte någon sopgubbe, du fixar inte gamla radios. Du är räddaren i nöden."

Att Sylvester nu mera är 78 år gammal men likt förbaskat spelar in tonvis med actionfilmer är ett imponerande faktum. Åldern är bara en siffra, eller hur är det med det egentligen?

– Det kommer en punkt när man inser att man kan inte köra Rambo-grejen som när man var 29 år, men man behöver samtidigt hedra den man är. Min utgångspunkt var alltid att den här karaktärens styrka ligger i hans envishet och muskler. Han är inte snabb, han hoppar inte genom luften, men han är en väldigt kraftfull individ som mer eller mindre agerar inom verklighetens ramar. Han kan inte flyga, se genom väggar eller spruta eld. Han är nästan som en modern Herkules och en sådan figur är enkel att identifiera sig med. Han kan faktiskt dö. Blir han slagen tillräckligt många gånger så är han borta. Vi försöker hålla filmens skeenden och faror relativt trovärdiga, så de blir enklare att identifiera sig med. Det sker inte i ett annat universum, det sker här, på våra gator.

Anledningen till att Sylvester Stallone slutligen vände sig till superhjältegenren berodde på att han ville vidga sin repertoar en aning.

– Om sanningen ska fram så passar inte de karaktärer som jag gestaltar in i det normala livet. Jag har inte spelat taxiförar eller lärare. Även om jag avskyr att behöva säga det så blir man ett speciellt märke eller produkt och publiken vill se just det. En del skådespelare kan smälta in, de är grymma karaktärsskådespelare, andra smälter inte in. Jag tänkte därför "okej, folk ser dig som Rocky, Rambo, Demolition Man, varför inte ta det bagaget, som inte är speciellt tungt, och skapa en ny ekvation?"

Filmens regissör, Julius Avery, lyfts fram som en nyckelfaktor för filmens kvalitet. Stallone berättar varför Avery var som klippt och skuren för Samaritan:

– Jag har själv regisserat en del filmer och det är lite som att få mjälten utdragen genom näsan med en traktor. Det är inte kul. Det är hårt arbete. Folk tror att det är glamoröst, men det är det inte. Det är brutalt och tär på ens privatliv, sömn och man måste besvara 8 000 frågor om dagen. Det är tufft och sedan postproduktion på det - du har inget liv. Unga människor är hungriga, de dreglar, lever för det här och testosteronet sprutar genom öronen. Ska du göra en sådan här sorts film så behöver du energin. Jag har testat att arbeta tvärtom och det har inte fungerat speciellt bra.  

"Folk ska kunna stänga av ljudet och förstå storyn"

Att Stallone hjälpt till att forma actiongenren till vad den är i dag kan ingen ta ifrån honom. Han reflekterar över genres rötter och framtid:

– I en actionfilm kan du stänga av ljudet och ändå följa storyn, bara genom gester och rörelse. När jag gjorde First Blood sa jag att folk ska kunna stänga av ljudet och förstå storyn, och det var då jag förstod hur viktig genren kunde bli. Att den faktiskt är som modern mytologi. Vi behöver de här historierna, alla samhällen behöver dessa figurer, de blir nästan som moderna gudsfigurer. Vi ser det i allt från Illyaden och Odyssén till dagens Marvelfilmer - det är samma sak - förutom att det ena presenteras med CGI och det andra med det skrivna ordet. Jag fascineras av att kunna berätta historier som genererar samma känslor oavsett vilken kultur tittaren tillhör. Känslor som varenda människa på planeten delar. Så fort jag ser en öppning försöker jag få in dessa mänskliga element. Ja, det kan vara lite sockersött, men då får du gärna kalla mig för en "honeybear".

I filmen utforskas möjligheten att få en andra chans. Stallone djupdyker i temat:

– Upprättelse är allt. Vi lär oss enbart genom att göra dumma misstag. Våra föräldrar säger åt oss "gör inte så, elden är het" och vi tänker "ja, för dig kanske" och givetvis bränner du dig. Sedan spenderar vi andra hälften av våra liv med att försöka gottgöra för våra dumma beslut. Upprättelse är ett av mina favoritämnen och nästan allt jag skriver dryper av det. I filmen ges jag en andra chans att göra om göra rätt, vilket jag tror är den ultimata fantasin. Jag menar, alla säger ju "om jag bara visste då vad jag vet nu" och det vill jag ta tillvara på.

"Det kommer alltid tillbaka till mänsklighet"

Avslutningsvis svarar Stallone på frågan om vilka lärdomar han har fått efter att ha spelat rollen som Samaritan:

– Jag tror filmen påminde mig om hur mycket jag gillar karaktärer som står utanför, men som vill tillhöra samhällets gemenskap. Det går tillbaka till John Rambo, allt han vill är att få komma tillbaka hem, och i Joes fall ger den här pojken tillbaka hans mänsklighet. Det kommer alltid tillbaka till mänsklighet. Föreställ dig själv om du försökte göra en omänsklig historia, skulle någon vara är intresserad? Nej.

Med den här frågan avslutades presskonferensen. Samaritan har premiär 26:e Augusti på Amazon Prime.