Isabelle Huppert till Filmtopp: “Många skådespelare är orädda“

Med sexton César-nomineringar varav två vinster, fem vinster i Venedig, tre Cannes-utmärkelser, tre European Film Awards, två från filmfestivalen i Berlin, en Golden Globe, en BAFTA och en Oscarsnominering är Isabelle Huppert en av tidernas mest hyllade skådespelare. 2020 utsåg hon till 2000-talets näst bästa skådespelare av The New York Times och många är nog villiga att hålla med.

Nu är hon aktuell med Èlise Girards stillsamma och urläckra drama Sidonie in Japan på filmfestivalen i Göteborg – en "kort möte"-film i vilken hon spelar en författare på bokturné i Japan. Där träffar hon för första gången sin lokala förläggare, samtidigt som hennes döda make gör sig påmind i form av ett spöke. Det är roligt, vackert och romantiskt.

Strax innan jag går in i intervjurummet på Hotel Elite Plaza skjutsas en fotograf ut och Huppert kräver att inga bilder ska användas. Tydligen är det fotoförbud i dag. Lite skrämmande, lite exalterande. Det är ändå den typen av "divigheter" man förväntar sig av en stjärna av hennes kaliber. Jag slår mig ner i fåtöljgruppen med Huppert, regissör Girard och en tolk som är med för att säkerställa att vi inte blir "lost in translation". Isabelle och Girard sitter och pillar med sina telefoner. "Jag är redo när ni är", säger jag sarkastiskt.

– Vi är redo, svarar Huppert kvickt och lägger undan mobilen. Vi bara skojar med dig. Vi skojar alltid tillsammans.

Hur träffades ni?

– Vi träffades för 12 år sedan. Èlise hade gjort spelfilm, Strange Bird, med min dotter Lolita Chammah. Eftersom min dotter var ganska ung när de filmade följde jag en gång med till set. Sen, när jag såg filmen, älskade jag den.

"Hon är galen, jag är rationell"

I "Sidonie in Japan" använder sig Èlise Girard av ett stramt kameraarbete och en utsökt färgpalett som smakfullt blandar kontraster och blänk. Det ser ut som levande fotoalbum med bilder tagna med analog kamera och blixt. Detta förstärks ytterligare av att filmens spöke, titelpersonens döda man, gestaltas närmast överexponerad snarare än transparent.

– Stilvalet handlade verkligen om att fördjupa karaktären i landskapet, men också att låta landskapet återspeglas i henne och hennes resa, berättar Èlise.

Tror ni på spöken?

ÈLISE: Ja.

ISABELLE: Nej.

Så du säger "ja" och du säger "nej"?

ISABELLE: Jo, men hon är galen och jag är rationell. Så hon tror på spöken, men det gör inte jag.

ÈLISE: Det är inte så att jag ser dem, men jag tror att vi skapar band till människor som aldrig försvinner med döden. Saker och ting ändras inte och jag fortsätter att ha inre samtal med de som försvinner. Min farmor är fortfarande min farmor.

ISABELLE: Det sorgliga är att de inte kan svara en. Det är som att fråga och aldrig få svaren.

"Fiktion är lika viktigt som att äta, dricka och sova"

Under sin pressresa beskriver Sidonie känslor av ensamhet. Jag frågar Huppert om hon kan känna igen detta från sina egna pressresor.

– Ja, självklart, men det är inte nödvändigtvis sorgset att känna sig ensam. Det kan, tvärtom, vara förtrollande. Sidonie upplever blandade känslor kring detta. Jag gillar att hon i början av filmen kommer för sent till flygplatsen och hoppas på att missa planet, men så är det försenat i flera timmar och hon tvingas åka ändå.

– Samtidigt tror jag att hon bitvis känner att ensamheten i Japan kommer att vara mer betydelsefull än ensamheten i Frankrike. När du reser så långt bort, utan att veta vad som ska ske, skapas en sorts fiktion. Det är därför jag gillar att göra filmer. Fiktion är nödvändigt eftersom det får en att resa, att glömma, att göra allting. Fiktion är lika viktigt som att äta, dricka och sova. Det är genom denna fiktion som Sidonie hålls vid liv men också återupplivas.

När jag och min sambo såg filmen skrattade vi också en hel del.

– Ja, den är väldigt rolig. Èlise har en talang för att kombinera sorg och mörker med komiska aspekter. Sen har vi så klart konfrontationen med vissa kulturkrockar som bäddar för roliga situationer, utan att vara avvisande eller så.

"Finns ingen anledningen för mig att vara rädd"

Frågan är om någon annan skådespelare lika frekvent beskrivs som "orädd" som Isabelle Huppert med sina många vågade rollprestationer.

– Jag förstår inte varför, säger hon tvärt när jag tar upp det. Jag tror att många skådespelare är orädda. Sedan är det som så att många skådespelare arbetar med mer etablerade regissörer, men det är inte viktigt för mig. Du kan ha regisserat över 40 filmer eller vara debutant, det gör ingen skillnad.

Har du någon gång avvisat ett manus för att vara för chockerande eller galet?

– Nej, eftersom när en film är utmärkt, som de "chockerande" filmerna jag har gjort, som Pianisten (2001) eller Elle (2016), så är det aldrig chockerande när man läser manuset. Man känner materialet, och visst, man känner att det kommer att vara chockerande, men att det också finns alla ingredienser som krävs för att göra det mycket mer intressant än så. Finkänslighet, oskyldighet, att det är berörande och emotionellt. Därför finns det ingen anledningen för mig att vara rädd.

– Vad som attraherar mig är hur långt man kan resa med en regissör. Det finns ingen fantastiskt film utan en regissörs vision. Du kan läsa världens bästa manus, men om du inte kan har ett band eller tillit till regissören så kommer det att bli väldigt svårt. Jag söker inte efter något särskilt, jag försöker bara identifiera om rollen kommer att bli intressant.

Pratar gamla favoriter och rekommenderar filmer åt Filmtopps läsare

I "Sidonie in Japan" refereras det frekvent till den japanske mästarregissören Kenji Mizoguchi. Jag frågar dem om hans filmer har varit viktiga för dem.

ÈLISE: Inte nödvändigtvis Mizoguchi, men Yasujirō Ozu och Mikio Naruze.

ISABELLE: Åh, jag älskar Naruze. Han är helt klart mindre känd än Ozu, men jag såg många av hans filmer under ett retroperspektiv på en filmfestival. Jag kommer inte ihåg exakt vad de heter, men minns att filmerna var väldigt emotionella och roliga, fulla av kvickheter.

ÈLISE: När att jag gjorde "Sidonie" insåg jag att jag gillar Naruzes relation till landskapen. Han sätter sina karaktärer i väldigt specifika landskap och låter miljöerna influera vad som händer. Finkänslig iscensättning.

Isabelle, enligt IMDb är detta din 150:e film.

– Jag tror att IMDb inkluderar filmer som jag inte har gjort. Jag kollade där en gång och då fanns projekt som aldrig blev gjorda. Sen så har de så klart med filmer där jag har väldigt små roller.

Det är ändå väldigt imponerande. Mycket arbete.

– Ja, det är en hel del arbete, men det tar olika lång tid att göra film. Min nästa film, som regisseras av Hong Sang-soo, tävlar i Berlin om tre veckor och tog mindre än två veckor att spela in medan Heaven's Gate (1980) tog sju månader. Jag tror inte att alla filmer nödvändigtvis är menade för en stor publik utan jag är väldigt misstänksam mot kultur som ska vara för alla. Det är inte så det fungerar.

Finns det några okända filmer bland dina egna som du skulle vilja rekommendera för Filmtopps läsare?

– Jag älskar tre filmer jag gjorde med den fantastiske tyske regissören Werner Schroeter, Malina (1991), Poussières d'amour (1996) och Deux (2002). Jag vet att vissa är galna i hans filmer och han är väldigt mycket en del av den tyska filmhistorien. Han var nära Rainer Fassbinder.

Fram med mobilerna igen

"Sidonie i Japan" är en sorts "kort möte"-film, om två främmande människor som under en begränsad tid etablerar en relation till varandra. I detta fallet Sidonie och hennes japanske förläggare. Isabelle delar med sig av sin egen favoriter i "kort möte"-genre.

– An Affair to Remember som Leo McCarey gjorde två versioner av. En med Deborah Kerr (1957) och sedan en tidigare med Irene Dunne (1939).

Intressant, vilken föredrar du?

– Båda.

Det är lite som Tokyo Story (1953) och Make Way for Tomorrow (1937). Leo McCarey gjorde första filmen och sedan gjorde Ozu en väldigt lyckad remake. Svårt att säga vilken som är bäst.

– Jaså, gjorde Leo McCarey första versionen? Vilka är med i den?

Jag minns inte vilka skådespelare, men den är väldigt vacker. Du borde verkligen se den.

– Make Way for Tomorrow?

Ja, Orson Welles sa att "denna film skulle få en sten att gråta".

– Verkligen? Jag ska kolla upp den.

Både Isabelle Huppert och Èlise Girard tar fram sina mobiler och börjar Googla intensivt. Samtidigt kommer pressfolket in och säger att de måste röra sig vidare till någon restaurang. Det känns ganska passande ändå, att avsluta intervjun på samma sätt som den började – med Huppert och Girard scrollande på sina telefoner.