Johan Andreasson – tecknaren som blev filmpoddare

I en serie intervjuer pratar jag med C-G Karlsson, Johan Andreasson och Göran Everdahl, som driver den fenomenala podcasten "Everdahl & Karlssons film TV". Först ut var intervjun med Göran, sedan blev det ett snack med C-G och nu är det alltså dags för att prata med Johan Andreasson; serietecknaren med stenkoll på Hollywoods gyllene år.

– Det är helt okej, svarar Johan när jag frågar honom hur han mår. Jag har haft väldigt mycket att göra under den här perioden med mina vanliga jobb. Nu sitter jag och gör grafiskt jobb med en seriebok, som jag ska försöka få klart innan jag lägger av för dagen.

Kul, vad är det för bok?

–  Den är amerikansk och helt okänd i Sverige tror jag. Jag var anställd som redaktör för barnböcker från 1995 till 2006, så jag gör fortfarande rätt mycket frilansjobb åt barnboksförlag. Det här är en amerikansk serie för tonåringar av Rainbow Rowell, en författare som är rätt stor i USA och så är den tecknad av en halvkänd serietecknare som heter Faith Erin Hicks. Men alltså det här är inget som någon i Sverige som inte är superintresserad av serie hört talas om ens.

Även om jag inte kan kalla mig själv för någon tvättäkta serienörd så har en hel del serier konsumerats under åren. En av mina personliga favoriter är "Larson!", som Johan faktiskt var redaktör för under en period.

– Det var nog mitt sista jobb som anställd faktiskt, vilket jag var fram till 2008 då det blev en djup lågkonjunktur. Det var det norska bolaget Schibstedt som gav ut Larson! och i samband med finanskrisen la dem helt enkelt ner all sin verksamhet i Sverige, som inte rörde dagstidningar. Då försvann Larson! och även mitt jobb.

Jag har faktiskt det första numret av Larson! inramat.

– Jaha, vad kul! Tidningen fanns ganska länge, den började redan på 80-talet. Tydligen är det som så att det köptes som allra mest serier i Sverige 1981. Hela 80-talet var någon sorts guldålder för seriefrilansare. Det var aldrig någon sorts brist på jobb, och Larson-tidningen startades under den perioden när det bara startades grejer hela tiden.

Gary Larson måste ju ha varit lite av en husgud?

– Ja, och det var Gary Larsons fru som skötte försäljningen. Det var i princip ett krav från dem att man skulle åka till Seattle en gång om året och träffa dem. Jag fick aldrig träffa Gary Larson, för han hade dragit sig tillbaka och ville bara spela jazzgitarr, men jag träffade hans fru två gånger. Det började som en liten kultserie, men den blev snabbt populär. Larson! var en av de populäraste serietidningarna, när den gick som bäst sålde den runt 50 till 60 tusen ex per nummer.

Sen är det ju som så att serier går mycket i andra hand med, det står alltid en back någonstans som man kan bläddra i.

– Ja, serier försvinner aldrig riktigt. Om jag stöter på folk som känner igen vad jag har gjort, så är det nästan nästan alltid saker från 80-talet, som på nåt sätt fortfarande finns i omlopp. Fascistligan är en typisk sådan som folk kan påminna mig om.

"Fascistligan" är en humoristisk serie om tre nordiska rasistyngel och för några par år sedan var Johan med och sammanställde en samlingsutgåva av "James Fjong", en nämast legendarisk gladporrserie om en osedvanligt välhängd karl som gladeligen tillfredsställer diverse kvinnor. Två serier som med dagens ögon kan förefalla något provocerande. Jag frågar Johan om han är något av en provokatör.

– Jag skulle väl inte säga det, men jag har samtidigt jobbar med saker som kan uppfattas som det. När jag kom in och jobbade med serier hade jag en förläggare som hette Horst Schröder och han hade den profilen. Jag är också regelbundet med i komikern Simon Gärdefors podcast och han är ju också sån. Så det är möjligt att jag mer har en dragning till provokatörer än att jag är sådan själv.

"C-G  brukar säga att jag är oneurotisk"

"C-G" och Göran har varit kollegor sedan 80-talet. Även om Johan tidigt började röra sig i samma kretsar som Göran, tog det tid innan trion var fullbordad.

– När Göran gick på journalisthögskolan satt jag på ett serieförlag, som också hade en butik där min brorsa jobbade. Göran var väldigt regelbunden stamkund i butiken och blev kompis med min bror och så småningom även med mig. Vi sågs kanske någon gång om året och ibland illustrerade jag Görans kåserier i Svenska Dagbladet. Det var egentligen först 2001, när jag började haka på C-G och Görans Greklandsresor, som vi började umgås mycket. Dels tillbringar vi tre veckor tillsammans om året i Grekland och sen så ser vi mycket film tillsammans. 

Kommer du ihåg vad det var för serietidningar Göran brukade köpa?

– På den tiden läste han fortfarande superhjältetidningar och jag tror att han läste X-Men regelbundet. Han köpte definitivt Watchmen när den kom. Sen så köpte han också en hel del återtryck av äldre amerikanska dagspresserier. När Knallhatten gavs ut på nytt så köpte han alla samlingsböcker.

Hur tycker du att det är att recensera film nu då?

– Jag har märkt att, framförallt jämfört med C-G, så tycker jag att det är väldigt lätt. C-G brukar alltid säga att jag är oneurotisk. Sätter jag en fyra eller en femma på en film så är det för att jag känner så just den dagen. Jag har ingen ångest över att jag inte ska stå för betyget längre fram. 

Johan berättar att när det kommer till film så är han väldigt förtjust i de gamla auteurerna. Närmast hjärtat verkar John Ford och Howard Hawks vara, men så länge det är en gammal 30-talare så är han nöjd oavsett vem som har gjort den.

– Jag tycker om gammal Hollywoodfilm helt enkelt, det är mitt första val. Jag är inte jättekritisk. Är James Cagney med så kommer jag att gilla den. Det som gjorde mig filmintresserad på allvar var skräcksommaren 1972, när svensk TV visade alla Universals klassiska skräckisar. Alla människor i min ålder minns det här. Det var en jättegrej eftersom skräck inte förekom på svensk TV. Det var otänkbart. Något annat jag fastnade för väldigt tidigt var Fred Astaire. Jag har alltid gillat musikaler, det är nästan min favoritgenre.

Om vi pratar de gamla hjältarna så vet jag inte var jag står i valet mellan John Ford eller Howard Hawks.

– Du måste inte välja, men om du frågar mig så blir det nog John Ford. Det är någon känslomässig grej hos honom som inte finns hos Hawks på samma sätt.

Något som man däremot måste välja mellan, och som jag tvingat C-G och Göran att svara på, är Vänner eller Seinfeld.

– Ja, men det är ju jättelätt. Det är ju Seinfeld, svarar Johan utan att tveka en sekund.

För Johan verkar film- och serieintresset alltid ha samexisterat. Det var nämligen när han för första gången var på bio och såg "Djungelboken" som grabb, som intresset för film så väl som tecknandet väcktes till liv.

– Då bestämde jag mig för att göra tecknad film. När jag gick på gymnasiet så gjorde jag en fem minuter lång tecknad film tillsammans med en klasskompis. Från start till mål tog det längre än ett år och jag kände att jag var tvungen att göra något annat. Serier var det mest närliggande. Det tar en jäkla tid att teckna serier också, men jämfört med att teckna film så är det en walk in the park.

Vad tycker du om dagens animerade filmer?

– Det finns ett par Pixar-filmer som jag skulle sätta en femma på, men det finns ingenting som lockar mig med datoranimation. Jag skulle inte själv vilja jobba med det, även om det kan vara kul att titta på ibland. Visuellt föredrar jag exempelvis Miyazakis filmer.

Har du med dig serieperspektivet när du ser på film, dras du extra mycket till visuella bilder?

– Mitt intresse är ju bildberättande, så det skulle jag absolut säga. Det är verkligen inte ovanligt att filmregissörer har en bakgrund som tecknare. Kurosawa var en jätteduktig tecknare till exempel och Fellini började faktiskt som en serietecknare. James Whale, som bland annat gjorde Frankenstein, var en väldigt duktig tecknare. Tror även att Hitchcocks första jobb var att göra mellantextskyltar på stumfilmer. Så det är inget långt stenkast.

Om du fick pryda Mount Everest med fyra regissörer, vilka skulle du välja då?

– För mig är inte det så svårt att välja. Jag skulle ta John Ford, Howard Hawks, Frank Capra och Alfred Hitchcock.

Johan tipsar filmböcker:

* Howard Hawks: The Grey Fox of Hollywood (Todd McCarthy)

* Searching for John Ford (Joseph McBride)

* Pictures at a Revolution (Mark Harris)

* Five Came Back (Mark Harris)