Nikki och Melina om Så jävla easy going

Christoffer Sandlers långfilmsdebut Så jävla easy going är ett humoristiskt tonårsdrama baserat på Jenny Jägerfelds roman Jag är ju så jävla easy going. I filmen möter vi Johanna, som inte kan få tag i sin ADHD-medicin. Kaoset blir inte bättre av att hennes deprimerade pappa är luspank och att hon för varje sekund som går får allt svårare att koncentrera sig. Men mitt i all oreda träffar hon Audrey, som inte bara blir hennes fyr i dimman utan också kärleksintresse.

I rollen som Johanna ser vi Nikki Hanseblad och som Audrey möter vi Melina Benett Paukkonen – två filmdebutanter med olika bakgrunder. medan Melina har läst teater, fick Nikki rollern genom ett Instagraminlägg:

– En av producenterna såg en bild på mig på Instagram och hörde av sig till castaren, som visade sig känna min mamma. Så han kontaktade henne och frågade om jag ville testa. Men jag blev så himla "varför ska jag göra det?" så jag var väldigt nära på att inte gå dit. Jag svarade inte på flera veckor men sen sa mamma att det tar bara en halvtimme och är en bra erfarenhet. Sen så var det jättekul, gick bra och flöt på, berättar Nikki.

– Du får det att låta som att det skulle vara ett slags straff, inflikar Melina och skrattar.

– Nä, men jag visste inte vad det skulle innebära. Jag blev positivt överraskad och tyckte att det var kul. Det kändes naturligt.

Klickade snabbt och hade kul ihop

Allt fler skådespelardebutanter uppmärksammas i svensk film så väl som internationell. På Guldbaggegalan vann Sofia Kappel för sin insats i Pleasure och Erik Enge nominerades för Tigrar. Nikki tror att det kan finnas vissa fördelar med att komma in som ett oskrivet blad:

– Jag tror att det har varit till min fördel. Att jag inte har vetat någonting på förhand har gjort det mer naturligt, om jag hade vetat hur allt skulle gå till så hade jag nog övertänkt och varit nervös. Allt är samtidigt olika.

– Jo, jag tyckte att det var skönt att ha lite skådespelarerfarenhet, att veta vad det innebär att gå in i en roll. Repa text. Men annars var ju hela filmupplevelsen ny, så man får hoppas att filmen tas emot väl. Det vet man ju inte, säger Melina.

De olika erfarenheterna och arbetsmetodiken, blev lite av en clash i början men under resans gång kunde de lära sig av varandra. Kemin dem emellan, menar de däremot, var något som skedde organiskt.

– Vi umgicks inte privat för att hitta kemin utan det var något filmteamet letade efter redan under castingen. Det kom naturligt liksom och vi klickade snabbt och har väldigt kul ihop, säger Melina.

I filmen spelar alltså Nikki en person med ADHD. Hon berättar hur det var att gestalta en diagnos som hon själv inte har:

– Jag tror faktiskt inte att jag tänkte särskilt mycket innan. Jag försökte gå in i hennes karaktär, hennes uttryck, där diagnosen blev ett indirekt uttryck. Christoffer, regissören, kunde säga "upp med energin lite" eller "ta det lite lugnt" och för att få den här känslan för mig själv, försökte jag hela tiden ha en inre monolog och hålla tankarna uppe i varv. Sen, ju längre tiden gick, var det enklare att kliva in i det.

Ni har sagt att ni hade väldigt roligt under inspelningen. Hur var det på set, blev det mycket skämtande och så eller?

– Vår relation har gått lite baklänges. Andra gången vi sågs repade vi den intima scenen, så vi kastades rakt in i det. Vi hann inte heller lära känna varandra under inspelningen, även om vi umgicks hela tiden. Utan det är först nu efteråt som vi har börjat känna varandra på riktigt, säger Melina.

– Ja, vi har sett varandras bästa och sämsta sidor så det känns som man känner varandra jättebra, sen bara "vad heter din mamma?", säger Nikki.

Mådde dåligt i någon vecka efteråt

Vilken var den sista scenen ni spelade in ihop?

– Det är den när vi kysser varandra på festen i det där rosa rummet. När folk frågar vilken som var bästa scenen eller bästa minnet, alltså, jag har en sådan kärlek till den där dagen. Det var så mycket känslor, det var faktiskt väldigt fint att det fick vara den sista, säger Melina.

– Ja, vi bara grät. Klockan var typ halv tre när vi åkte hem och vi grät helt döda under vägen hem. Det var en skön nattsömn. Jag mådde rätt dåligt någon vecka efteråt. Att man varit uppe i något så mycket och så var allt slut helt plötsligt, säger Nikki.

Vi pratar vidare en stund om filmen och vad som komma skall. Exakt vad som blir nästa nedslag i filmvärlden för Nikki och Melina får framtiden utvisa, men se "Så jävla easy going" när den har biopremiär den 25 februari. Det är en mysig dramakomedi, väl värd din tid.