Anders de la Motte om succéserien: ”Vad vore det absolut värsta?”

Anders de la Motte ligger bakom flera rosade romaner. En av hans mest uppmärksammade, ”Slutet på sommaren”, har nu släppts som TV-serie på SkyShowtime och mötts av positiva recensioner. Trots att han har varit verksam i över tio år, är detta hans första filmatisering. Han berättar om vilken roll han har haft i produktionen av den uppskrivna TV-serien:

– Jag är exekutiv producent, som det heter. Det betyder väl egentligen att man får lov att vara med i rummet när de stora besluten fattas. Vi har diskuterat manuset och jag har läst igenom det och haft några små synpunkter på saker och ting. Så jag har gjort mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt. Det är väl kanske det korta svaret på det hela.

– Jag jobbade med Stefan och Björn, som har skrivit manuset, redan på Jägarna, som var lite deras baby. Jag visste att de inte skulle ställa till det och tappa bebisen. Vi var tidigt överens om vad som är kärnan i den här berättelsen och vad vi inte fick göra avkall på. Det är en ganska långsamt berättad historia där spänningen inte ligger i en massa actionklipp utan i hemligheterna alla har och ingen vill avslöja.

För Anders, som själv är skåning, var dialektfrågan viktig för honom.

– Jag stred också hårt för att det skulle pratas skånska, säger Anders. Det var viktigt och en markör för att visa att Vera, som Julia Ragnarsson gestaltar så fint, byter från stockholmska när hon är i sin yrkesmiljö och skånska när hon kommer hem. För det gör man om man är från någon annanstans än Stockholm. Man kanske inte gör det så dramatiskt, men visst låter det annorlunda när man kommer hem. Det märker du säkert själv också. Du låter som att du är smålänning.

Ja, det stämmer. Snyggt uppfångat.

”Vad vore det absolut värsta? Att ett barn försvinner, naturligtvis”

Det är så många lager i det här mysteriet. Kommer du ihåg vad det var som triggade den här idén? Var det någon slags utmaning för dig själv, att arbeta på det här djupare planet med intrignivåer?

– Bra fråga, det märks att du är insatt här. Absolut var det så, säger Anders. Jag hade skrivit fem böcker. Tre stycken i Geim-serien, som alla är thrillers, och thrillers drivs av tempo. Den största motorn i de här berättelserna är tempo. Man berättar fort, det händer mycket. Det är biljakt och explosioner och skottlossning.

– Vid det laget hade jag sett att det fanns många berättelser som var jättespännande, men som inte drevs av tempo. Så jag var nyfiken på om jag kunde skriva en sådan berättelse. Om man tar bort ett verktyg, måste man jobba med ett annat. Jobba med karaktärerna, med stämning, miljöer på ett annat sätt. En dansk författarkollega använde uttrycket ”slow crime”. Att Slutet på sommaren skulle vara slow crime, var det första jag bestämde mig för.

– Normalt sett ställs två frågor i en spänningsberättelse, vem har gjort brottet och varför? Så jag tänkte att om jag  även har ett försvinnande så har jag en tredje fråga att driva spänningen framåt med, vad har hänt? Jag var själv förälder och tänkte: ”Vad vore det absolut värsta? Att ett barn försvinner, naturligtvis.” Är man förälder har man upplevt det i 20 sekunder på ICA. Man vänder sig om och så är fyraåringen borta. Och så är de försvunna och så har man panik och man glömmer hela världen. Och sen hittar man dem och sen är allting lugnt igen. Men tänk om det inte är 20 sekunder, tänk om det är 20 år.

”Tänk om det här försvinner?”

Grunderna för berättelserna lades medan Anders pappa var sjuk och han fick återvända till sina gamla hemtrakter. När han skulle köra bil till föräldrahemmet, föll delarna på plats. Han berättar:

– I ungefär samma veva blev min pappa sjuk sålde vi mitt föräldrahem, gården jag växte upp på. Jag kunde inte åka hem och sova i mitt pojkrum längre. Även om jag var över 40 år, blev det ett tydligt avslut. Jag började tänka på hur det är med att titta tillbaka på ens barndom, men med en vuxens blick och fråga varför vissa saker var på ett viss sätt, varför man själv, eller någon annan, aldrig ifrågasatte vissa saker. Så alla de här idéerna, smälte ihop med spänningshistorien jag försökte bygga.

– Alla mina berättelser fram till dess hade utspelat sig i Stockholm, men nu bodde jag i Skåne igen, med 45 minuter körning till mina föräldrars gård. När jag kör bil så får jag inte ha igång någon podcast eller radio, det ska vara tyst. Min hjärna tycker att det är skittråkigt i fem minuter innan den börjar fantisera ihop historier. Någonstans när jag satt där och körde sa den: ”Tänk om det här försvinner? Tänk om det utspelar sig i en liten by där alla känner alla, ungefär som du är uppvuxen? Tänk om det är på 80-talet och i samma ålder som du var?” Jag ställde bilen, jag tror till och med att jag lämnade bildörren öppen, gick rakt upp och skrev ner synopsis för berättelsen. Utmaningen var att våga kombinera alla dessa idéer och berätta allt i ett lågt tempo.

”Slutet på sommaren” blev en sorts nystart för Anders skrivande, en språngbräda till nya marker.

– Jag pratade med min förläggare och han sa: ”Okej, ska du byta genre så här nu?” säger Anders. Vi skrev bara kontrakt på en bok eftersom jag varken visste om jag kunde skriva den här genren, eller om läsarna skulle gilla det. Med facit i hand blev det jättebra. Jag fick många, många fler läsare med Slutet på sommaren. Det var ett stort lyft för mig. Sen blev det tre böcker till i samma stil.

– Min debut, Geim, var den jag blev författare med och fick debutantpriset för. Sedan skrev jag en bok som heter Ultimatum, som jag fick pris för årets bästa svenska spänningsroman. Men den bok där jag tagit det största klivet och vågat göra någonting helt annorlunda, dessutom skriva om min egen hemtrakt och om mig själv, det är absolut Slutet på sommaren. På så vis ligger den varmt om hjärtat. Den visade också för mig själv att jag kan skriva i andra genrer och nu har jag även gjort pusseldeckare.

Avslutningsvis ber jag Anders att rekommendera en spänningsserie.

– En serie som vi tittade ganska mycket på när vi höll på med Slutet på sommaren var Sharp Objects, som är baserad på en roman av Gillian Flynn. Vi pratade mycket om hur den glider mellan nuet och dået och att det är två tidsplan, men egentligen samma berättelse som drivs fram. Så den gillar jag, och Gillian Flynn generellt, hennes böcker är jättebra också. Den kan jag absolut rekommendera.

Med det tackar vi Anders de la Motte för pratstunden. ”Slutet på sommaren” finns nu att streama på SkyShowtime. Nedan kan du se intervjun i sin helhet.