Lennart Jähkel om Hålla samman: “roligare och roligare att skådespela“

Dramakomedin "Hålla samman" är skriven av Erik Ahrnbom, som bland annat ligger bakom "Tunna blå linjen", men detta är inget polisdrama. Istället är det en gripande och många gånger underhållande familjehistoria i småstadsmiljö, där allt börjar med att familjefadern (Lennart Jähkel) diagnostiseras med alzheimers. Döttrarna Petra (Ulrika Nilsson) och Lina (Michaela Thorsén) måste nu försöka hitta en ny stabilitet i sin vardag. De första fyra avsnitten regisseras av Maria Blom, som tidigare har gjort "Masjävlar".

Hålla samman utspelas i Ystad och karaktärerna är, förutom den här situationen med diagnosen, ganska tillfreds med att leva i en småstad. Detta är något som är ganska ovanligt i svensk film, där småstadsskildringarna annars kretsar kring att någon "tvingas" återvända eller att karaktärerna drömmer sig bort. Var detta något ni reagerade på när ni läste seriens manus?

Ulrika Nilsson: Jag är Ystadbo. Det första jag fick läsa av manuset var brottstycken om min karaktärs relationer med sin mamma, syster och pappa. Kanske var det för att jag uppskattade den här energin så mycket, att de är kärleksfulla men lite vårdslösa mot varandra, som jag inte tänkte på att de faktiskt aldrig längtade bort. Det var när Erik Ahrnbom nämnde detta för andra som jag tänkte "det är ju sant, det gör de inte". Det har varit rätt skönt att min karaktär Petra inte strävar efter bättre jobb, bättre bostad, bättre pengar, snyggare man, bättre kläder eller ny frisyr. Det är inte det som driver Petra framåt och det har varit jätteintressant.

Michaela Thorsén: Normen med att man måste lämna en småstad är så stark, om man inte gör det så är man misslyckad. Jag kommer också från småstad och har också drivits av samma norm. Det är så himla djupt inrotat och därför blir det också befriande att gestalta en familj som är precis där de ska vara. Det goda livet finns här. Det är jättefint att få berätta om det. Sen kan man anlägga ett klassperspektiv också, vi ser inte så ofta den här typen av yrken gestaltas utan att stereotypiseras.

Vad säger du Lennart?

Lennart Jähkel: Jo, jag tycker om just det här småstadsperspektivet om vanliga människor. Jag kommer ihåg när jag var 17-16 år och gick på filmklubben i Sundsvall. Då var det mycket nya vågen-regissörer, som François Truffaut, Jean-Luc Godard och Peter Bogdanovich, och de berättade människors historia i det lilla perspektivet.

Som Den sista föreställningen?

Lennart Jähkel: Ja, precis, och Spetsknypplerskan. Jag har alltid tyckt om det. Hålla samman är en dramakomedi som jag genast gillade tonen i. Sen, när vi skådespelare träffades, så klickade det. Sådant är också väldigt viktigt.

Det finns också de här nästan lite jobbiga scenerna, som när ni äter middagen och så smäller du näven i bordet, Lennart. Hur var det att spela in en sådan scen, var det konstigt?

Lennart Jähkel: [Skrattar] Det var inga problem i sig, han är ju lite konstig där och tar plats på ett konstigt sätt.

Jo, men jag tänker för din del, vetskapen om att du snart ska smälla näven i bordet.

Lennart Jähkel: Man gör bara som han blir tillsagd. [Skrattar]

Michaela Thorsén: Just den scenen, när man ser barnbarnet rycka till. Det är så otroligt gripande. Vad händer med morfar? Det är ett starkt ögonblick.

"Roligare och roligare att skådespela"

Under åren har Lennart Jähkel medverkat i ett 70-tal filmer och serier, vunnit en Guldbagge och nominerats till tre ytterligare. När jag påpekar hur mycket han har gjort så blir han förvånad.

Lennart Jähkel: Ett 70-tal? Nä, nu räknar du väl med alla 58 avsnitt av c/o Segemyhr?

Nej, jag talar om rena produktioner.

Lennart Jähkel: Jaså? Det var det värsta.

Känner du dig fortfarande utmanad som skådespelare?

Lennart Jähkel: Ja, absolut. Jag tycker också att det blir roligare och roligare att skådespela. Förut hoppade man ju på allt möjligt liksom och det kanske inte alltid stämde så bra. Nu är man lite äldre och har inte riktigt samma ork. Men ja, på sistone, herregud vad jag har jobbat. Sen vi gjorde det här har jag bland annat spelat tre olika teaterföreställningar. Jag tycker det är kul att spela teater och att filma, så jag känner ingen mättnad. Jag känner mig också väldigt tacksam över allt jag har fått göra. Om det var slut nu och ingen skulle ringa så är det fine [skrattar].

Om vi tar alla de här produktionerna du har varit med i, är det någon titel som du skulle lyfta fram, som du känner dig nöjd med men som kanske flög lite under radarn?

Lennart Jähkel: Ja, men det är väl den här serien som jag skulle vilka belysa. Det är någonting speciellt när man får 40 inspelningsdagar, det tror jag är det längsta jag har haft. Man blir som en liten familj när man jobbar så tätt varje dag.

När tycker ni att kemin mellan er verkligen började sätta sig?

Michaela Thorsén: Redan på första provfilmningsdagen, det var helt sjukt. Vi gjorde en improvisation och man kände det verkligen, det kan nog Maria Blom [regissör] intyga. Det var en otrolig kemi att få ha varit med om, en sådan spelglädje.

Vad gjorde ni för något?

Ulrika Nilsson: Vi hade två olika scener där den ena var kalasscen som inleder hela serien. Sedan gjorde vi någon scen på sjukhuset också. Det var så oerhört lättjobbat, bara flög av sig självt. Eftersom jag kunde ha så fruktansvärt roligt med er, så kan man också jobba hårt istället för att lägga energi på att försöka skapa relationer.

Lennart Jähkel: Ja.

Seinfeld är den gemensamma nämnaren

Inför intervjuerna var det fotografering och när Lennart, Ulrika och Michaela fotograferades tillsammans yttrades frasen "happy pappy", något som fick mitt "Seinfeld"-älskande jag att haja till. Att den berömda sitcomen refererades till var inte heller någon slump.

Jag hörde att ni sa "Happy pappy" förut under fotograferingen. Är Seinfeld någonting ni kollar på?

Lennart Jähkel: Jag älskar Seinfeld.

Michaela Thorsén: Jag med. Jag har precis sett om hela serien.

Jag ser om den varje år faktiskt.

Ulrika Nilsson: Jag hörde "happy pappy" första gången på set.

Lennart Jähkel: Vem var det som sa det då?

Ulrika Nilsson: Det var du.

Lennart Jähkel: Nä, var det jag som började med att säga "happy pappy"?

Michaela Thorsén: Ja, du sa "happy pappy" och sedan så bara började det [skrattar].

Lennart Jähkel: Men visst är det konstigt att de vill göra ett nytt slut? Det kanske blir en del i Larry Davids serie [Simma lugnt Larry].

På tal om att göra mer av en serie, skulle ni vilja återvända till Hålla samman?

Michaela Thorsén: Vill publiken så vill vi.

Ulrika Nilsson: Hade jag fått frågan, "vill du vara med med den här familjen som Petra", så skulle jag inte blinka. Jag älskar mina medarbetare. Den här produktionen har verkligen varit en fröjd att jobba med.

Lennart Jähkel: Ja, samma här. Jag tycker att det har varit fantastiskt. Det är så roligt att ha gjort det här. Gärna för mig!

Avslutningsvis får Michaela, Lennart och Ulrika dela med sig av varsitt streamingtips till Filmtopps läsare.

Michaela Thorsén: Jag har en serie, Fleishman Is in Trouble. Den utspelas i New York och handlar om en kirurg som opererar på levrar. Sedan rekommenderar jag filmen After Sun, som fick mig att springa till fritids och hämta min dotter.

Lennart Jähkel: Nej, men det är väl Seinfeld. Jag har en kompis som har lägenhet uppe i Åre och jag brukar besöka henne på vintrarna. Mitt drömscenario är att åka skidor en hel dag, lägga sig i soffan och sätta igång min Seinfeld-box. Så slumrar man till lite, så vaknar man och… nu är det ett nytt avsnitt! Men man följer med, eftersom man har sett alla. Det är så skönt att få skratta och jag skrattar fortfarande åt dem. George och Jerrys snack så jävla bra!

Ulrika Nilsson: För mig handlar det snarare om en hel värld att återbesöka. Jag kan se om alla Marvelfilmer, Tim Burtons och James Camerons. Sådana saker tycker jag är roliga.

"Hålla samman" finns nu att streama på SVT Play.