Reality måste inte göra oss hjärndöda – LOL är beviset

Jag har ett ambivalent förhållande till reality-tv. Det är klart alla ska få underhållas av vad de vill när behovet av en stunds flykt från vardagen uppstår. Det är klart att jag själv fastnat framför ett och annat realityprogram genom åren. Jag avskyr tanken på folk som sätter sig över och föraktar vissa typer av underhållning.

Samtidigt kan jag inte låta bli att förakta mycket av dagens realityunderhållning. För vad sjutton gör den med oss egentligen?

Det känns på allvar som om en stor del av underhållningen vi konsumerar inom genren formar oss till sämre människor genom att antingen förse oss med en skev verklighetsbild eller genom att få oss att hånfullt skratta åt andra människor.

Men det finns också undantag.

Dagens reality gör oss till dåliga människor

Det är givetvis inte helt försvarbart, eller genomtänkt, att generalisera kring realitygenren så som jag tänker göra. Mängden reality som existerar gör att det finns något för alla smaker och programmen kan se väldigt, väldigt olika ut från varandra. Samtidigt ser det från mitt perspektiv ut som om mycket av all reality följer samma destruktiva mönster.

Enligt mig går en alldeles för stor mängd realityproduktioner ut på att:

• Skapa en orealistisk eller osund verklighetsuppfattning
• Skapa förakt mot andra människor

Den första punkten kan sammanfattas av realityserier som med klippning och manipulation bjuder in oss i exklusiva vardagsliv hos kändisar, men också dejting- och tävlingsprogram som lär oss att bli uppmärksamhetstörstande individer som uppmuntrar till att gå över lik eller tumma på integritet för att vinna pengar eller kärlek.

Den andra punkten kan sammanfattas av program med uppskruvade, eller helt och hållet konstruerade, konflikter. Det är program som gör att vi för ett ögonblick kan känna oss lite mer nöjda med våra liv, samtidigt som vi bevittnar hur någon annans liv faller i spillror.

För väldigt många realityproduktioner är båda dessa punkter applicerbara på själva grundkonceptet, och i samtliga fall där de förekommer presenteras vi med innehåll som jag genuint tror gör oss till sämre människor. Jag ser inte något scenario där det kan vara långsiktigt positivt att sitta framför tv:n och få stimulans genom att se ner på andra människor. Eller genom att se individer och produktioner uppmuntra svinaktigt beteende för att skapa "bra tv".

Självfallet finns det ingen (hoppas jag) som sätter sig framför ett realityprogram med målet att förakta andra människor eller gå igång på deras "förbjudna" beteende – i den banorna tänker man nog sällan när man bara vill bli underhållen och koppla av – men kan vi ärligt säga att vi inte ser på dessa program och oftare skrattar åt människorna än med dem, och att vi inte blir upprymda när en bagatell blåser upp till världens bråk.

Jag är skeptisk.

Mängden reality är ohälsosam

Eskapism i de flesta former är någonting jag anser vackert, rent livsnödvändigt till och med, och det gäller även reality. Jag tror inte något av det jag nämnde under föregående rubrik är skadligt eller orimligt att konsumera i måttlighet, men när reality blir den stora samlingspunkten på bekostnad av annan form av underhållning blir jag orolig.

Realityinnehållet styr tablåerna i allt högre utsträckning och det är inte förvånande. Frustrerande för någon som brinner för film och serier, ja, men inte förvånande.

Jag vet inte hur många podcasts och intervjuer jag lyssnat på med manusförfattare, regissörer och skådespelare som säger att de inte tittar så mycket på film och serier, men tipsar om reality för att varva ned i vardagen. Visst, jag fattar grejen, jobbar man dagligen med att skriva eller regissera filmer kanske man vill fästa ögonen på något annat på fritiden. Så, go ahead, lyft fram realityprogrammen, men återigen – inte på bekostnad av annan underhållning. Lyft åtminstone en film eller serie som tips parallellt med guilty pleasure-erkännandet.

Om inte ens personerna som skapar filmerna och serierna som kämpar om uppmärksamhet med konfliktuppblåsta realityserier respekterar

När till och med dessa individer väljer reality framför fiktiva filmer och serier, eller till och med dokumentärer, känns det som ett tecken på att vi börjat stänga av våra hjärnor helt och hållet, och att mängden realityserier som finns att se är ohälsosam.

Fiktion handlar för mig om att förse oss med nya perspektiv i livet genom skildringar av händelser som vi sannolikt själva aldrig kommer att få uppleva, alternativt som vi känner igen oss i. På så sätt får vi möjligheten att utforska nya delar av livet och oss själva eller andra och att bearbeta det vi bär med oss genom livet.

Vilken motsvarande funktion fyller den manipulerade verklighetsunderhållningen i realityserier? Jag försöker hitta ett svar bortom den där eskapismen, men det är svårt.

LOL: Skrattar bäst som skrattar sist – bevis på att reality kan vara något annat

Jag sitter och motvilligt föraktar hela realitygenrens många grenar, men så dyker det då och då upp produktioner som visar att reality inte måste vara någonting destruktivt, präglat av ytliga intriger och dåliga föredömen.

Ett sådant program är Prime Videos LOL: Skrattar bäst som skrattar sist, vars andra säsong har premiär den 29 december. Jag såg de första fem avsnitten av den nya säsongen och kände lättnad. Lättnad över att det finns riktigt bra realityproduktioner som inte gör oss till sämre människor.

LOL bevisar att en realityserie inte måste använda negativitet och konflikter som sin drivkraft, utan att positivitet och skratt kan fungera precis lika bra. Nej, ännu bättre. I detta underbara tävlingsprogram får vi se humorprofiler försöka bräcka varandra, och det blir en underhållande uppvisning i hantverk, mänskligt beteende och överraskande ögonblick. Det här är ett realitykoncept som i sin fullständiga galenskap faktiskt säger något om människor; något positivt.

Jag är inte skarp nog att exakt sätta fingret på vad det är som är så bra med LOL, åtminstone inte bortom positiviteten, att det lockar till skratt, och att det ger en unik inblick i hur yrkesverksamma komiker och underhållare arbetar, men jag måste ändå lyfta det som något realityskeptiker kan vända sig till om de ändå vill ge hela genren en chans.

Till er övriga som redan är frälsta kan jag bara uppmana till att se den nya säsongen, som alltså kommer till Prime Video den 29 december. I den nya säsongen medverkar Henrik Dorsin, David Batra, Petra Mede, Keyyo, Per Fritzell, Johan Ulveson, Maria Lundqvist, Pia Johansson, Anis Don Demina och Hampus Nessvold.