Andreas gnäller på Fan-service

För några veckor sedan hyllade jag intertextualitet och fan-service. Men det var egentligen bara en uppvärmning inför den här krönikan i vilken jag kommer belysa att det ofta går alldeles för långt.

Intertextualitet är alltså begreppet som används för att beskriva en films relation till en annan. Detta kommer oftast i form av referenser i en eller annan form. Intertextualitet kan sägas vara en liten genväg som filmmakarna kan ta för att etablera något i sin film, vilket gör att de sedan kan gå vidare till att fokusera på en originell berättelse.

Ett exempel är när vi presenteras för vampyrer i Twilight. Vi vet redan att vampyrer är odödliga varelser som dricker blod för att överleva och som skyr ljuset. Därför behöver filmen inte fokusera jättemycket på de bitarna och istället förklara för unga tjejer därute att om killen de är tillsammans med säger att han älskar dem och vill döda dem, är han egentligen en himla fin kille.

Ibland är det skitkasst

Intertextualitet är ett begrepp som inte direkt används i vardagligt tal. De enda som egentligen stöter på det är folk som läser humaniora på universitetet. Fan-service är dock ett ord som många fler har hört. Det är ett begrepp som ofta används för att kritisera en film som förlitar sig alldeles för mycket på att referera till andra filmer. Min förra krönika belyste att det inte nödvändigtvis behöver vara dåligt.

Den här krönikan kommer belysa att det dock oftast är dåligt. Ibland är det skitkasst, rent ut sagt. Disney är inte ensamma om att ta fan-service för långt, men de är absolut värst. När Disney gör det är det ibland så dåligt att jag vill slita armen av mig bara för att ha något att kasta på skärmen. Därför tycker jag det är på sin plats att de får sig en ordentlig avhyvling.

Men det började bra en gång i tiden.

Disney byggde sitt imperium på intertextualitet

Disney har förlitat sig på intertextualitet från början. Snövit och de sju dvärgarna, Disneys första långfilm från 1937, baserades på en känd saga från medeltiden som bland annat kan spåras både till Italien och Balkan. Bröderna Grimm nedtecknade en version av sagan, som gavs ut 1812. Bröderna Grimms nedtecknade sagor blev mycket populära och fick mycket stor spridning. Detta gjorde att många redan kände till sagan om Snövit. Så när Disney gjorde en tecknad film av sagan hade de redan fått gratis reklam av Bröderna Grimm i över hundra år.

Samma koncept, att använda sig av kända förlagor, ligger bakom många av Disneys mest kända filmer. Askungen (1950), Peter Pan (1953) och Törnrosa (1959) är tre tidiga exempel på filmer som baserades på kända sagor. Disney gick även vidare till att basera filmer på kända litterära verk som Svärdet i stenen (1963) och Djungelboken (1967), böcker som inte nödvändigtvis riktar sig till barn i första hand.

Disney fortsatte med lite vuxnare förlagor. Lejonkungen från 1994, en av Disneys största triumfer, är baserad på Hamlet av William Shakespeare. Oliver & Gänget (1988) är baserad på Oliver Twist av Charles Dickens. Denna film är lite av en personlig favorit. Vill ni läsa en ordentlig sågning av filmen rekommenderar jag att ni läser Nathalie Leths lista över Disneys sämsta filmer.

Jag klagar absolut inte på detta koncept. Jag älskar många av Disneys filmer. Deras GAMLA filmer. Men jag bara värmer upp lite.

Sedan kom uppföljarna…

Det underbara med Disney är att de kom ut med nya fantastiska filmer ungefär en gång om året. Varje film bjöd på en helt ny berättelse. Det spelar ingen större roll att merparten av filmerna baserade sig på kända förlagor som varit enormt framgångsrika; det var ändå bra filmer.

Sedan tappade de modet lite. Det började lite försiktigt med Toy Story 2, som kom 1999 och var den första riktigt framgångsrika uppföljaren. Efter fiaskot med Bernhard och Bianca i Australien från 1990 bestämde sig Disney för att eventuella uppföljare skulle gå direkt till video (som det hette på den tiden, sedan var det DVD, Blu-ray och streaming). Toy Story 2 är en rätt bra film, så jag klagar absolut inte på den. Jag tycker faktiskt att Toy Story 3, som kom ut 2010, är bättre än Toy Story 2. De har lyckats med leksaksfilmerna helt enkelt, även om de förlitar sig på redan etablerade karaktärer, vilket intertextualitet och fan-service handlar om i grund och botten.

Sedan kom de där jävla bilfilmerna. Bilar kom ut 2006 och bygger på den trötta klyschan med kändisen som behöver lära sig lite ödmjukhet. Bilar 2 kom 2011 och… gjorde samma sak igen. Bilar 3 från 2017 kör en tredje variant på en berättelse som var tröttsam redan från början.

Disney bjuder fortfarande helt nya berättelser, exempelvis "Vaiana" (2016), "Coco" (2017) och "Insidan Ute" (2015), som jag tycker är ett tvättäkta mästerverk alla barn ska se. Det är en film som lär oss hur viktigt det är att få vara ledsen.

Avspelningarna – poänglösa och oförlåtliga

Sedan började Disney göra något som är både poänglöst och oförlåtligt. De började göra nyinspelningar på sina mest framgångsrika filmer. Dumbo från 2019, som är regisserad av excentriske Tim Burton, bjuder på en någorlunda ny filmupplevelse. Det är en nytolkning av den gamla filmen. Men den är undantaget som bekräftar regeln.

"Skönheten och odjuret" från 2017 är nästan exakt samma film som den tecknade filmen från 1991. Filmen ändrar ett par detaljer och fördjupar somliga delar. Vi pratar inte ens om nyinspelning utan om en avspelning, vilket gjorde mig jävligt irriterad. För originalet från 1991 är en av Disneys bästa filmer.

2019 kom nyinspelningen av "Lejonkungen". Filmen är regisserad Jon Favreau, som med The Mandalorian mer eller mindre har räddat Star Wars från att bli ett totalt fiasko under Disney. Han regisserade även Iron Man, som gav oss en ny tolkning av vad en superhjälte kan vara och öppnade upp för det som så småningom blev Marvel Cinematic Universe. Jag tycker dock inte han kan få ta åt sig någon sorts ära för vad han gjorde med nyinspelningen av Lejonkungen. Det är inte ens en film. Det är en kopia, i princip ruta för ruta, av originalet från 1994.

Det är ett skamlöst, fegt och girigt… projekt kanske vi kan kalla det. ”Film” tycker jag alltså inte det kan kallas.

Jag är, i skrivande stund, en 37 år gammal man utan barn. Filmerna riktas inte mot mig, så ni kanske tycker att jag borde hålla käften. Men det tänker jag inte göra. För det här är bara början på en oroväckande utveckling hos Disney.

Det för mig vidare till nästa poäng, som jag har valt att kalla…

Dödssynden!

Disney köpte rättigheterna till "Star Wars" 2012 och började genast producera filmer. Med tanke på att jag älskar Star Wars och att George Lucas gjorde sex filmer på 28 år, såg jag fram emot att få se fler filmer. Den första filmen, The Force Awakens, kom tre år efter uppköpet och regisserades av J.J. Abrams, som låg bakom Alias och Lost, två av mina favoritserier, och Mission: Impossible III, som jag fortfarande tycker är den bästa filmen i serien. Så det kunde ju bara bli bra, tänkte jag.

Ack, så fel jag hade. Disney tog konceptet med fan-service till sådana höjder att det kändes som att jag svimmade av syrebrist.

"The Force Awakens" är mer eller mindre en kopia av "A New Hope", den första filmen från 1977. Istället för att göra något nytt, har vi nu The First Order, som är en kopia av Imperiet och Kylo Ren (Adam Driver), som är en gnälligare variant av Darth Vader.

Sedan kom The Last Jedi där de verkar ha kastat allt vad berättarstruktur ut i vakuumet.

The Rise of Skywalker innehåller två repliker som verkar vara skrivna av någon sorts fan-service-algoritm:

”I’m Rey… Rey Skywalker.”

”Somehow Palpatine returned.”

Den där sista repliken bara slängdes in för att kunna få med filmseriens näst populäraste skurk för att… de trodde att fansen skulle gilla det?

Med den så kallade sequel-trilogin sket Disney på alla "Star Wars"-fan. De filmerna gills inte, anser jag. De är ett typexempel på vad som händer när ett filmbolag tar över en kreativ mans passionsprojekt. Prequel-trilogin är kanske inte lika bra som originaltrilogin, men det finns fortfarande en sammanhängande och, framför allt, originell berättelse där. Jag vet inte hur jag ska beskriva berättarstrukturen i sequeltrilogin. Det närmaste jag kommer är att de verkar vara skrivna av en psykotisk manusförfattare som inte ens gillar Star Wars.

Sanningen är, så klart, att Disney ändrade sig ett par gånger under resans gång och var så rädda för att inte tilltala fansen att de gjorde helt fel. Det är lite som att vilja imponera på sin idol när man möter denne för första gången, men sedan totalt tappar fattningen och ger honom/henne en käftsmäll istället.

Hur illa är det?

Frågan är lite vad som kommer hända med framtida projekt. Kommer alla filmer och serier genomsyras av fan-service? Jag är inte ett stort fan av MCU, men jag ser alla filmerna en gång och hoppas på det bästa. Den så kallade "Phase 4" verkar cirkulera kring ett multiversum, det vill säga att det finns parallella universum. I Loki var det lite kul, då vi fick väldigt många knasiga halvgudar i en och samma serie, men i Spider-Man: No Way Home och Doctor Strange in the Multiverse of Madness kändes det mer som att regissörerna hade den otacksamma uppgiften att försöka klämma in en sammanhängande berättelse mellan all fan-service.

Det finns dock lite hopp. Jag kollade på Moon Knight i veckan. Det är faktiskt en serie som inte innehåller en enda referens till andra delar av MCU. Jag tyckte serien började lite småsegt, men efter ett tag vävs en någorlunda intressant berättelse, med förvånande psykologiskt djup, ihop.

Så det finns hopp om att Disney kommer ge somliga produktioner lite mer kreativ frihet. Jag finner viss tröst i det.