Andreas hyllar Nyckeln till frihet – Filmtopps chefredaktör har fel
Eric Diedrichs har ”fel” – det är en kanonrulle
Eric Diedrichs skrev en krönika där han sågade "Nyckeln till frihet". Det är inte mer än rätt att någon förklarar för honom att han har ”fel”.
Här på Filmtopp kör vi ut våra krönikor och listor i sociala medier mer än en gång, eftersom det finns ett stort värde i att belysa filmer, TV-serier, skådespelare, regissörer och liknande mer än en gång.
Den 12 december lade vi upp Eric Diedrichs krönika om "Nyckeln till frihet" på Facebook igen. Eric tycker att det är en väldigt överskattad film. Jag blev väldigt avundsjuk på den respons han fick. Det var väldigt länge sedan någon kastade så grova förolämpningar åt mitt håll för något jag har skrivit. Många som läste krönikan tyckte minsann att Eric inte visste vad han pratade om och borde syssla med något annat.
Själv tycker jag ett Eric är rätt man på rätt plats. Jag tycker att han, tillsammans med de andra som driver Filmtopp, gör ett väldigt bra jobb med att driva sidan, som är väldigt respekterad av filmbolag, streamingtjänster och liknande (det är inte fjäsk om jag menar det).
Men jag håller ju inte med Eric om vad han skriver om "Nyckeln till frihet". Vi har diskuterat filmen ett par gånger och jag har förklarat för honom varför jag tycker det är en bra film. Nu är det ju som så att film är en konstform; det är inte som att det går att bevisa att en film är bra med matematiska uträkningar (även om en del filmbolag tycks föredra att dra fram miniräknaren för att avgöra om en film är ”bra” eller ”dålig”).
I grund och botten handlar det om att Eric helt enkelt inte tar till sig Nyckeln till frihet; den känns inte bra för honom, helt enkelt. Därför är det kanske poänglöst att försöka motbevisa honom. Men jag kommer göra det ändå.
Så nu ska jag förklara för Eric (igen) och alla er andra varför "Nyckeln till frihet" är en kanonrulle, som lätt platsar på min topp-100-lista. Tanken är inte att jag ska såga Erics krönika, utan att jag ska belysa varför Nyckeln till frihet är en kanonrulle.
Nu råkar det dock falla sig som så att tre punkter från Erics sammanfattande lista i slutet av krönikan lämpar sig väldigt väl för att motbevisa honom, att bevisa hur ”fel” han har. Dessa tre punkter är:
- Här finns ingen vidare karaktärsutveckling eller större utmaning för karaktärerna.
- Här finns ingenting som utmanar tittaren, varken emotionellt eller intellektuellt.
- Här finns inga djupare insikter att hämta om vad det innebär att vara människa.
Jag skulle kunna skriva en uppsatslång krönika om varför "Nyckeln till frihet" är en bra film. Jag skulle kunna göra en lång utläggning om skådespelarprestationerna av ensemblen, hur Morgan Freemans berättarröst är en uppvisning i berättande och hur Frank Darabonts fingertoppskänsliga regi ger filmen en påtaglig puls. Men de ovanstående tre punkterna från Erics krönika räcker gott och väl för att hylla Nyckeln till frihet, som bjuder på finfin karaktärsutveckling, utmanar tittarna emotionellt och bjuder på djupare insikter om vad det innebär att vara människa.
Den här krönikan är innehåller spoilers. Så om ni inte sett "Nyckeln till frihet" tycker jag (inte Eric) att ni ska se den omedelbums!
Optimisten, pessimisten och nihilisten
En av de främsta anledningarna till att jag älskar "Nyckeln till frihet" är för att den är ett ypperligt exempel på hur den dramaturgiska modellen kan användas för att engagera oss åskådare.
Den dramaturgiska modellen formaliserades i Syd Fields Screenplay, som är en guide till att skriva filmmanus, men som också kan användas för att analysera filmer. Field håller det enkelt. En film ska ha tre akter, som består av presentation, en konfliktfördjupning och en konfliktförlösning. Filmen ska även ha en protagonist, som ska ha ett tydligt formulerat mål. Protagonistens motståndare är antagonisten, vars mål står i konflikt med protagonistens. Denna modell har modifierats genom åren. Somliga menar att en film kan ha fler akter och flera protagonister. Jag ska inte gå in för djupt på vad som är överkurs, men till saken hör att en film kan ha flera protagonister.
Nyckeln till frihet har två protagonister i form av Andy (Tim Robbins) och Red (Morgan Freeman). De är väldigt olika varandra.
Andy är en oskyldigt dömd bankir som, trots murarna, misshandeln och övergreppen lyckas hålla kvar en liten strimma av hopp i sitt inre. Han är en optimist som fortsätter vara en bra människa i fängelset, bland annat genom att skapa det bästa fängelsebiblioteket i regionen. Här kan fångarna fly fängelsets väggar genom böcker eller bättra sig genom att gå kurser.
Ett löpande skämt i filmen är att alla i fängelset är "oskyldiga". Den enda som erkänner att han är skyldig är Red. Han har spenderat större delen av sitt liv i fängelset. Han pratar ofta om att bli ”institutionaliserad”, att vara en person som kanske kan leva ett någorlunda drägligt liv i fängelset, men kommer vara helt vilsen på utsidan. Han är en pessimist, som nästan har gett upp allt hopp. Det enda han sätter värde på är sina vänner och det faktum att han kan fixa det mesta hans medfångar kan tänkas önska sig.
Fängelsedirektören (Bob Gunton) är filmens antagonist. I förhållande till fångarna är han en nihilist. Det finns inget hopp. Fångarna har inget värde. Detta är något han hamrar in i fångarna med hjälp av Hadley (Clancy Brown), den elakaste pliten i hela regionen.
Den utmaning som våra två protagonister står inför är att faktiskt hitta ett värde i sin vardag, att våga känna hopp. Andy är nära att förlora hoppet flera gånger under filmens gång, men lyckas alltid hitta tillbaka till det. Red hittar, å sin sida, tillbaka till hoppet, något han inte vågat göra på länge.
Hopp
"Nyckeln till frihet" är baserad på en kortroman av Stephen King som heter "Rita Hayworth and the Shawshank Redemption". Denna kortroman är en av fyra kortromaner i boken Different Seasons. Varje bok knyter an till temat årstider på ett finurligt vis. Rita Hayworth and the Shawshank Redemptions tema är ”Hope springs eternal” (överkurs: ”spring” betyder ”vår”, ”källa” och ”växa”).
All karaktärsutveckling, alla utmaningar och även alla belöningar som vi får dela med Andy och Red kan knytas till filmens tema: Hopp. Det är ett väldigt starkt tema, som genomsyrar både boken och filmen. Hoppet driver karaktärsutvecklingen och är samtidigt deras mål enligt Syd Fields modell.
Red observerar att Andy inte är som andra fångar, då han går omkring som om han inte har ett bekymmer i världen. Snart har han gott om bekymmer, då ett gäng våldtäktsmän fått upp ögonen för honom och gör hans liv minst sagt surt.
Andy ser en möjlighet när Hadley har ärvt pengar och gnäller över att han behöver betala skatt på pengarna. I utbyte mot att fångarna som lagar taket, som alla är Andys vänner, får ett par öl var, hjälper Andy Hadley. Andy har ett brett leende på sina läppar när hans vänner får dricka kall pilsner i solen. Både Andy och hans vänner belönas för Andys optimistiska inställning. Som åskådare får vi också ta del av det.
Andy belönas ytterligare för sin optimism genom att få bygga upp fängelsets bibliotek. När han spelar den där operamusiken i högtalarna, uppger Red att alla fångar i hela fängelset kunde känna sin ande lyftas. Här kan inte ens Red, den eviga pessimisten, stå emot känslorna.
Det kan inte vi åskådare heller göra. Utom Eric, så klart.
Fängelsedirektören tycker inte om att fångarna fylls av några som helst känslor, så han sätter Andy i isoleringen. När Andy kommer ut har Red och Andy ett av många samtal där deras motsatta filosofier krockar. Andy säger att det finns något djupt inom varje människa som ingen kan röra, som tillhör var och en. Detta ”något” är hopp. Red tar nästan illa vid sig. I hans ögon är hopp farligt, något som kan driva en fånge till vansinne i fängelset.
Den största belöningen
Det absolut bästa med "Nyckeln till frihet" är hur filmen belönar våra två protagonister och, genom dem, oss i publiken.
När det ser som mörkast ut för Andy, när situationen verkar vara hopplös, flyr han från fängelset. När han kommer ut ur det där avloppsröret, täckt av skit och drar av sig skjortan och vänder sitt ansikte upp mot regnet, känner jag mig nästan lika belönad som Andy själv. Efter att ha suttit nästan tjugo år i fängelset är han fri!
Detta följs sedan upp av att fängelsedirektören, filmens antagonist, bestraffas för sin girighet, sin brutalitet och för att försöka banka in nihilism i sina fångar.
Något år efter Andy flydde släpps Red ur fängelset. Ett tag verkar det som att han, liksom Brooks (James Whitmore) mycket riktigt har blivit institutionaliserad, att fängelsedirektörens nihilism kommer vinna. Men Andys optimism har smittat av sig. Denna känsla växte sig nog också starkare när Andy både flydde och lyckades sätta dit fängelsedirektören.
Filmen slutar med att Red, den eviga pessimisten, vågar känna hopp. Det var studion som ville att de två vännerna skulle återförenas på den där stranden i slutet av filmen. Ibland har de där gubbarna på studion faktiskt bra idéer.
Samtidigt som Red blir belönad för att han vågar hoppas, belönas vi i publiken.
"Nyckeln till frihet" handlar om att våga hoppas, även i de mest digra av omständigheter, och att belönas för denna tro. Finns det en djupare insikt att hämta om vad det innebär att vara människa?
Detta är anledningen till att många tycker så mycket om den här filmen.
Så kom ihåg, Eric, hopp är en bra sak, kanske den bästa av saker. Och en bra sak dör aldrig.