Är problemet med svensk film svenska språket?
Det är någonting som skaver
Svenska Akademien skulle förfasas över om de läste detta – men sanningen måste fram!
Jag har under en längre tid funderat över varför svensk film inte känns lika populär som sin engelskspråkiga motsvarighet. Kanske står svaret att finna i att jag, och många i min generation, tycker att svenska låter tillgjort – ja, ibland rentav pinsamt på film. Även om jag ännu inte rätt ut detta mysterium helt och fullt har jag gjort vissa iakttagelser som jag vill dela med mig av gällande, om ni ursäktar det något drastiska uttrycket, det här "anti-svenska" fenomenet.
Låt oss dock först skruva tillbaka klockan för att åter vandra i barndomens land.
Från svensk norm till engelsk norm
När jag var liten avskydde jag att se på filmer med engelskt tal, eller att lyssna på musik på engelska. Jag fattade ju nada av budskapet. Av naturliga skäl var det därför bara svenska om gällde: film dubbad till svenska och musik på svenska. Aldrig slogs jag av tanken att svenska på film vore konstigt eller overkligt. Men sedan inträffade ett skifte.
Jag tror att det var i slutet av högstadiet eller i början av gymnasiet som det började. Plötsligt var det bara engelskspråkig film som gällde. Hollywoods värld och amerikansk populärkultur kändes coolare, fräschare och ballare än den blågula varianten. Med tiden, och utan att jag reflekterade över det, tog de engelskspråkiga moviesarna över urvalet medan allt svenskt förpassades till det förflutnas tidsålder. Amerikaniseringen hade gjort sitt intåg i mitt liv med full kraft. Enkelt uttryckt, hur fräckt var det att lyssna på Carola när man kunde lyssna på Beyoncé? Eller Gyllene tider när det fanns Slipknot?
Denna normförskjutning från svenskt till engelskt gjorde att när jag väl testade att se på svensk film igen upplevde jag den som "onormal".
Men vad exakt kändes onormalt?
Skillnaden mellan teater och film har glömts bort
En riktigt bra skådespelare har förmågan att skapa illusionen av att hen är sin karaktär, och att få tittaren att glömma att allt är på låtsas. Denna illusion lyckas tyvärr svensk film sällan upprätthålla. Dock har det inte nödvändigtvis med dåligt skådespeleri att göra. När det talas svenska på film kan språket ibland glida över åt det teatraliska hållet, och det räcker att det kantrar bara en ynka grad för att det ska upplevas som onaturligt. Svenska skådespelare är också i större utsträckning tränade att agera inför en teaterpublik, till skillnad från amerikanska skådespelare, vilka mer är att betrakta som just filmskådespelare. Tyvärr verkar skådespelare från detta avlånga rike ha en benägenhet att låta teaterådran pulsera även framför kameran.
Missförstå mig inte, filmskådespeleri och teaterskådespeleri är bägge skådespeleri, men två olika typer av dramatisk presentation. På en teater måste skådespelaren nå ut till publiken längst fram, såväl som längst bort i bänkraden, vilket betyder att känslorna i vissa fall måste vara övertydliga, samtidigt utan att spela över. Det är en fin balansgång som kräver lång träning. Kameran, däremot, är desto känsligare för stora uttryck, och aktören måste därför tona ner sig själv.
Varför lyckas då inte svenska skådespelare med övergången från teater till film? Eller är de egentliga bra, och det är i själva verket bara överexponeringen av amerikansk film som gjort att jag har svårt för svenska på vita duken? Kanske har jag och många andra matats med engelska på film så pass mycket att vi börjat uppfatta engelskan som filmens naturliga språk. Att då höra svenska talas bryter filmens magiska illusion.
Samtidigt finns det några undantag...
De tre undantagen
- Det första undantaget gäller animerad film. När jag ser Hercules eller Frost har jag inga som helst problem med att dialogen är på svenska. Tvärtom, i många fall föredrar jag de svenska dubbningarna eftersom jag uppfattar de som mer äkta och genuina. Om det beror på att jag sedan barnsben associerat och fortfarande associerar tecknad film med svenska röster ,och därför lättare kan köpa konceptet, låter jag förbli osagt.
- Det andra undantaget utgörs av svenska komedier. När det gäller dessa tror jag att förklaringen till varför de går hem hos mig beror på att komedier i sin natur inte försöker vara på riktigt, eller få oss att tro att de är helt på riktigt. På det sättet påminner de delvis om tecknad film, som uppenbart inte är på riktigt. Riktiga människor består inte av penseldrag. I fallet med svenska komedier kan därför det svenska språket utgöra en komisk effekt som känns naturlig i den specifika filmens onaturliga värld.
- Det tredje och sista undantaget utgörs av produktioner som visserligen är på svenska – men inte rikssvenska. Den tunna blå linjen är ett bra exempel på det. Den är inte komisk utan en seriös polisserie, fast på skånska. Jag upplever inte skånskan som konstig eller tillgjord, snarare äkta, naturlig och kanske aningen exotisk. Även en film som Masjävlar, där karaktärerna talar dalmål, lyckas med samma bedrift. Kanske bevisar dessa två exempel att det är just den (riks)svenska/teatersvenska som talas i många filmer och serier som är själva kärnproblemet. Alltför skolad. Alltför tillgjord.
*Hur en skåning eller person från Dalarna tänker om sin dialekt på film vore självklart också intressant att veta i sammanhanget. Dessvärre är jag östgöte.
Film på andra språk än svenska och engelska
Tidigare skrev jag om överexponeringen av engelskspråkig film som en eventuell förklaringsmodell till varför jag och många fler har svårt för svensk film. Men, om nu engelskan blivit så dominerande att den trängt ut förmågan att uppskatta film på alla andra språk än engelska, borde då inte italienska, franska eller japanska också vara ett stort nej? Om amerikaniseringen/anglofieringen vore den enda förklaringen till mina "problem" med det nordgermanska sjungandet torde all film som inte var på (amerikansk) engelska vara film non grata. Men så upplever jag det inte.
Och därför...
Slutsats
... kommer jag till slutsatsen att förklaringen till att jag och andra i min generation har svårt för film på svenska inte bara är på grund av det är just svenska. Det är snarare kombinationen av hur svenska skådespelare agerar framför kameran, vilken svenska de talar samt exponeringen av engelskspråkig populärkultur, som gör att det skaver.
Åtgärd
Om det nu är som jag föreslagit – och jag kan ha gruvligt fel (jag har ju inte direkt forskat på detta) – vill jag ge alla filmskådespelare och regissörer ett råd: Tala naturligt. Skippa teatern. Eller, om ni inte har lust med detta, sluta skådespela på svenska och satsa på engelska istället. Flera svenska artister spelar ju redan i dag in sina låtar på engelska för en svensk publik, så varför inte gå samma väg med film och TV?
Mer läsning: