KRÖNIKA: Låt Astrid Lindgrens filmskatt vara
Vågar man trampa på Astrid Lindgrens heliga mark?
Svaret är uppenbarligen ja, menar Filmtopps krönikör Annika von Sydow som känner sig kränkt över alla planerade nyinspelningar på författarens alster.
2014 släppte Amazon Prime en animerad serie baserad på Ronja Rövardotter (Ronja, the Robber's Daughter) och i filmvärlden stormar det av nyheter om nyversioner av Astrid Lindgrens berättelser, som är i startgroparna att produceras. I början av september kom pressmeddelandet om att NENT Group och Filmlance också ska göra en ny version av den hyllade historien om Ronja Rövardotter. Rollsättningen pågår i skrivande stund, och serien har premiär 2023 med tolv avsnitt fördelade över två säsonger.
Dessutom planerar SVT en nyinspelning av Vi på Saltkråkan som ska utspela sig i nutid. Listan tycks kunna bli lång, och nytolkningar av Astrid Lindgrens verk är av hög grad aktuell inom svensk filmindustri, trots att fenomenet i sig inte är nytt.
MER LÄSNING:
Som nittiotalist växte jag upp med VHS och hyrfilm från Marias Video som låg på torget i förorten jag kommer ifrån. Det var lyxigt att med stor omsorg få välja och vraka bland filmerna som stod uppradade längs hyllorna och ofta landade mitt val i Pippi Långstrump, Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta eller Vi på Saltkråkan.
Långa scener, duktiga skådespelare, fantastiska miljöer, ett välarbetat manus och charmen i den gamla kamera- och ljudtekniken är vad jag minns från Astrid Lindgrens filmer. Därför blir jag nästintill kränkt av tanken på att nya produktioner ska göras i hennes anda, som för mig är helig mark. Kanske för att en stor del av min barndom ligger i originalversionerna, eller kanske för att jag sett allt för många dåliga svenska nyproducerade filmer och därför dömer resultatet i förskott.
“Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?”
Hur ska någon, någonsin kunna göra den här repliken lika klockren som skådespelaren Maria Johansson (Tjorven), undrar jag. Men samtidigt är Astrid Lindgren Aktiebolag, som ägs av Astrid Lindgrens barn och barnbarn, positiva till planerna. Likaså min goda vän Pennie, som själv har ett litet barn och därmed perspektivet på vad samtidens barn vill ha och behöver för att underhållas i filmväg. När jag tog upp min frustration med henne svarade hon enkelt att barn nuförtiden kan nog inte relatera till filmerna som vi växte upp med. “Tror du inte nytolkningar behövs för att Astrid Lindgrens berättelser ska få leva vidare?”, frågade hon, vilket fick mig att tänka utanför min konservativa bubbla.
Hanna Stjärne är VD för SVT och i en intervju gällande den nya inspelningen av Vi på Saltkråkan sa hon:
– Saltkråkan är en berättelse som otroligt många har starka minnen till och haft med sig sedan barndomen. Vi hoppas kunna stärka den berättelsen genom att spela in den på nytt, och lyfta fram den för nya generationer.
Och det är väl just det, det handlar om. I takt med utvecklingen inom digitalisering, rörlig bild och snabba format krävs det kanske nya versioner av berättelserna som betydde så mycket för mig och miljontals andra barn, världen över, för att Astrid Lindgrens verk aldrig ska glömmas bort.
Men trots det, och envis som jag är, ska mina framtida barn bara få se originalversionen av Ronja Rövardotter och Vi på Saltkråkan. I en drömvärld – gärna på hyrd VHS från Marias Video.