Barndomsfavoriter: Håller "Beetlejuice" i dag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Artikelserien "barndomsfavoriter" slaktar vidare och besöker idag Tim Burtons förlovade land. Regissören knåpar i denna stund ihop de sista bitarna till Beetlejuice 2 och därför passar jag självklart på att återse originalet. I huvudrollerna ser vi Michael Keaton, Alec Baldwin och Geena Davis. Filmen såg dagens ljus 1988. 

Min relation till "Beetlejuice"

Ibland stretchar jag begreppet "favorit". Så är fallet med Beetlejuice som jag främst hyste djupt märkliga känslor inför. Filmen betedde sig som en absurd tombola där den ena galenskapen efter den andra vevades fram och ofta satt jag som en fågelholk, men en djupt förundrad fågelholk, skall sägas. Beetlejuice utmanade mig i grunden och påbörjade bogseringen ur mitt barndomsträsk där Turtles och Super Mario var kungar. Jag ville kanske inte erkänna det då, men Beetlejuice var ett vägskäl för min framtida filmsmak och därför låter jag den ändå kvalificera sig som en "favorit".

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!

Dödens bleka byråkrati

Vad mina barnögon såg: Beetlejuice var, som sagt, främst en märklig film i mina barnsliga ögon. Morbid, knasig och balanserade längst gränserna mellan njutbart mörker och ångestladdad galenskap. Främst var det hur lättsamt döden behandlades. Burtons gestaltning av efterlivet var lika delar tuff och skoj, men samtidigt nästan provocerande märklig. Visst, mina barnsliga sinnen kunde knappast harkla fram någon djupare analys än "Beetlejuice är som Casper, fast jättekonstig" och för mig räckte det lång väg. 

Vuxenblickens dom: Burtons gestaltning av döden är ett sant genidrag. Inte ens i efterlivet tycks vi kunna skaka byråkratins iskalla bojor. Vi människor blir hunsade längst en myriad av papper, pärmar, väntrum och stoiska handläggare som med statsmannamässig kyla avhandlar vårt förolyckande. Det är vasst och cyniskt men framförallt väldigt, väldigt roligt.

Stop-motion bonanza!

Vad mina barnögon såg: jag minns att Beetlejuice lyftes av ett mytiskt och övernaturligt skimmer och mycket berodde på de ypperliga stop-motion effekterna som ingjuter en nästan utomjordisk kvalité till upplevelsen. Sandstormen utanför makarna Maitlands hem, bebodd av en enorm sandmask, utgör kulmen av praktiska filmtricks där miniatyrer och alldeles underbara stop-motion effekter haglar.

Vuxenblickens dom: du kan kalla mig bakåtsträvare. För all del, bespotta mig med glåpord som nostalgibländad gubbusling, tjurig stoppkloss eller kränkt föredetting. Kalla mig vad du vill, jag älskar old school-effekter, i synnerhet stop-motion, och Beetlejuice är en lång stop-motion bonanza från början till slut. Effekterna är alldeles ljuvliga och utgör en stöttepelare till varför Beetlejuice känns så kufiskt mystisk och märklig

Tim Burtons kreativa urladdning

Vad mina barnögon såg: regissörers namn, stilar och kreativa särdrag var inget mina barnsliga sinnen mäktade att redogöra för, men Beetlejuice var ändå stämplad på ett helt unikt sätt. Filmen provocerade, underhöll, skrämde och fiskade ständigt efter min bekräftelse som tittare och gav sig inte förrän jag var ombord på vansinnesfärden. Jag kunde kanske inte formulera det då, men Beetlejuice var en sann Burton-film!

Vuxenblickens dom: jag skulle vilja gå så långt som att säga att ingen annan regissör hade kunnat sitta bakom de kreativa spakarna på Beetlejuice. Filmen kryllar av regissörens audiovisuella fingeravtryck ner i minsta nanosekund och det är Burtons röst som får skutan att flyta. Michael Keaton gör en sann hjälteinsats tillsammans med David, Baldwin, Ryder och O'Hara, men den här karusellen har Burton som konduktör – utan tvivel.

Domen: håller Beetlejuice idag?

Jag kan gladeligen cementera, utan minsta darr på rösten, att "Beetlejuice" håller för vuxenblickens kräsna ögon. En Burtonsk ursinnesfärd sammansvetsad av morbid humor, ypperliga old-school effekter och en Keaton som tycks hämta energi ur sina urfäder för att levandegöra titelpersonen. Gör dig själv en tjänst och avnjut – bums!

Relaterad läsning:

Barndomsfavoriter - håller "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" idag?
Barndomsfavoriter - håller "Edward Scissorhands" idag?