Barndomsfavoriter: håller ”Djungel George” idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag är det äntligen dags att damma av djungel-kalsongen, trimma överkroppen och öva på dina bästa lejon-wrestling moves: det är Djungel George tur att dissekeras av vuxenblickens ögon. I rollerna får vi beskåda Brendan Fraser, Leslie Mann och Thomas Haden Church och guide för denna exotiska expedition är regissör Sam Weisman. Djungel George hade premiär 1997.

Min relation till Djungel George

Undertecknad såg filmen på bio, nio år gammal, och tillhörde minst sagt målgruppen. Jag hade precis lämnat den animerade barnfilmens trygga famn och var nu redo för "riktig" film. Det skulle dock visa sig att Brendan Frasers uppvisning inte blev mycket till stilistisk nytändning, filmen var praktiskt taget ett barnprogram. Jag låg dubbelvikt av skratt och svalde samtliga moralkakor med hull och hår! En perfekt film för en nioåring? Ja, kanske. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!

Ett livs levande barnprogram

Vad mina barnögon såg: Djungel George var en laboratorie-förädlad godsak – redo att förvandla ungar till sockerhöga bestar. Undertecknad var inget undantag. Monstruösa fisar och ljudeffekter, hämtade direkt ur Cartoon Networks ljudbank, och primater i förkläde var helt enkelt omöjligt att värja sig mot som barn. Djungel George var ett livs levande axplock ur barnkanalernas tablåer och givetvis älskade jag upplevelsen helhjärtat.

Vuxenblickens dom: Djungel George erbjuder inte mycket för vuxna smaklökar. Weisman tar tydligt sikte på de yngsta i publiken och med undantag för några småroliga dråplig komiska stunder, försök till innovativa berättande grepp, och John Cleese fantastiska gorilla är Djungel George en ganska svår upplevelse. I synnerhet när berättelsen gör försök att fördjupa sin kärlekshistoria blir det tyvärr olidligt uttråkande.  

Brendan Fraser – sannerligen djungelns konung

Vad mina barnögon såg: Brendan Fraser byggde ett monumentalt konungarike under 90-talet. Karln lyckades tack vare Djungel George, Mumien och senare genom sina gästspel i Scrubs pricka in det perfekta medelvärdet mellan coolhet och humoristisk briljans. En sann ikon och herre bland mina domäner. I Djungel George förkroppsligade han samtliga barnsliga Tarzan-fantasier och hans försök att charma unga Ursula var komisk genialitet. Fraser var kung över djungeln på fler än ett vis.

Vuxenblickens dom: Fraser slår verkligen knut på sig själv för att, mot din vilja, locka fram lite skrattsalvor. Och till slut lyckas han. Till slut är det omöjligt att inte kapitulera för denna förvuxna bebis som skrotar sin värdighet och kanaliserar sin inre, alkoholiserade clown. Fraser offrar allt för att bjuda ungarna på garv och når till slut fram genom mina vuxna barriärer via ren råstyrka. 

Meta-tarzan för barn?

Vad mina barnögon såg: givetvis var parallellerna till Tarzan självklara. Djungel George är och var en parodi på Edgar Rice Burroughs litterära legend och hymlar inte för en sekund med detta. Det var öppet mål och Djungel George sparkade bollen i krysset. Mina barnögon blev dock mest virriga när berättaren tog sig friheter och blev en aktiv deltagare i historien och helst ville jag bara se George brotta ner ännu ett lejon med mustiga moves.  

Vuxenblickens dom: exakt hur självmedveten Djungel George faktiskt var hade fallit i glömska hos undertecknad. Berättaren hugger, klipper och regisserar historien och ibland känns det riktigt inspirerat och fräscht - andra gånger som att någon varit för lat för att skriva ett manus utan läckage. Blandad kompott helt enkelt. Djungel George refererar till och t.o.m antyder att Tarzan existerar i samma universum och filmen avrundas med en välkänd bild från Lejonkungen. Djungel George är rena rama meta-tarzan för de yngsta som tyvärr inte charmar vuxenblicken nämnvärt.

Domen: håller "Djungel George" idag? 

Djungel George är ett livs levande barnkalas – hejdlöst kul för ungarna men för flamsigt, skrikigt och emotionellt dränerande för vuxna. Några ljuspunkter i form av självmedvetna berättande-grepp och John Cleese som högintellektuell gorilla. Frasers balls to the wall-tolkning växer på en men lyckas inte bräcka den mur av flams, trams och en snustorr kärlekshistoria som byggs upp. Undertecknad huserar absolut inte i någon intellektuell högborg, men Djungel George fungerar inte för mig längre.