Barndomsfavoriter: håller ”Gremlins” idag?

Min uppgift är att bänka mig på tv-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller mer som en ekologisk banan under rötmånaderna? Idag är det dags för skräckkomedin Gremlins från 1984 att möta vuxenlivets obönhörliga blick. I regissörsstolen sitter Joe Dante och framför kameran får vi avnjuta Zach Galligan och Phoebe Cates. 

Min relation till "Gremlins"

Första gången jag korsade väg med Gremlins är och förblir ett ljuvligt minne som står sig kristallklart i min hjärna. Nu vill jag föra dig, kära Filmtopp-läsare, tillbaka till en tid innan SF-anytime och risig buffring på bandbredden. En tid så VHS-rullen härskade. Den lokala videobutiken, Videoteket i Kalmar, hyrde ut filmer och var ett paradis för undertecknad. Jag var ofta där med min kära far och hyrde rulle efter rulle. Att gå till videoteket var en höjdpunkt där själva besöket nästan var lika mycket värt som filmen som faktiskt valdes.

Med tiden började dock min blick att flacka från barnhyllans trygga hörn mot skräck-filmernas ockulta rader och en särskild films cover-art fascinerade mig mest av alla: Gremlins! Ett grönt monster med tuppkam som skanderade "vi ät tillbaka". Åldersgränsen var dock "barnförbjuden" så min far var förståeligt skeptisk till om sonen verkligen borde utsättas för det audiovisuella hemskheterna på bandet. Enter vardagshjälten i kassan, som tjuvlyssnade på far och sons förhandling och slog fast att: "Gremlins är ingen fara, den är inte så otäck." Till min stora förvåning kapitulerade farsan och hyrde filmen och vips så var förälskelsen ett faktum. Jag har ofta underhållit tanken på vad som hade blivit av mig utan denna insats i civilkurage signerad videotekets personal. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Gizmo a.k.a ”att dö söt-döden”

Vad mina barnögon såg: Gizmo var verklig för mig. Jag kände en instinktiv känsla av att ta hand om honom och skydda den älskvärda lilla hårbollen från världens ondska. Gizmo var kärleken personifierad och jag älskade honom som ett riktigt husdjur av kött och blod. Allt från de magnifika öronen till de enorma ögonen fyllde mitt yngre jag av kärlek och märkliga moderskänslor. Gizmo var oemotståndligt gullig helt enkelt och mina oförstörda barnsliga sinnen kunde inte värja sig mot en sådan handgranat av gullighet.

Vuxenblickens dom: Gizmo är fortfarande löjligt gullig och hela Dantes film vilar på att den lille krabaten lyckas tränga sig in i våra cyniska och förfrusna hjärtan. Gizmo är filmens pathos – det vi i publiken investerar oss i emotionellt – och det fungerar ypperligt. Balansgången är en gedigen prestation som grundar sig i perfekt regi signerad Dante samt ypperlig design signerad Chris Walas som levandegör Gizmo. Aldrig blir det smetigt eller sockersött tack vare den skräckladdade ton Dante lyckas hypnotisera oss med. Gizmo är helt enkelt fortfarande avväpnande söt.

Gremlins – en våldsfest för kidzen?

Vad mina barnögon såg: en röd tråd i mina barndomsfavoriter tycks vara en rejäl dos våld och Gremlins är inget undantag. Vi snackar mord på pensionärer och knivöverfall mot julstressade mödrar. Våldet var över gränsen på ett precis lagom vis. Jag begravde blicken i kudden, skrek av både förtjusning och skräck när Gremlins blir halshuggna, pulveriserade i matmixers och sprängda till slarvsylta i mikrovågsugnar. Övervåld för kidz, helt enkelt.

Vuxenblickens dom: Joe Dantes precisa balans mellan skräck, familjefilm och komedi i Gremlins är häpnadsväckande exakt och det finns sannerligen en anledning till att filmen bedömdes som skrämmande nog för åldersmärkningen PG-13, som skapades tack vare den här filmen och Indiana Jones and the Temple of Doom. Våldet är stundtals överraskande grafiskt för vad som av många uppfattas som en barnfilm och det är en fröjd att se, mycket tack vare effektmakeri som levererar tekniska underverk.  

3. Skräckladdad humor

Vad mina barnögon såg: Återigen råder en tydlig dissonans bland mina barndomsfavoriter mellan det ljusa och det mörka. Humor och skräck i samspel kan generera toner som ingen annan kan. Gremlins var 1 timme och 46 minuter av emotionella extremiteter som ständigt studsade åt olika och oväntade riktningar. Jag skrattade så att tårarna sprutade för att sedan bli tvungen att byta underkläder. Jag älskade Gremlins för detta.

Vuxenblickens dom: Gremlins tillhör som bekant den ljuvliga genren skräckkomedi som satte sitt konceptuella brännmärke över hela 80-talet och jag vill mena att filmen är ett av de absolut starkaste korten i den leken. Dante balanserar med kniveggsprecision mellan familjär julfilm, skräck och komedi – och resultatet är häpnandsväckande tajt och ständigt överraskande. Dante mortlar ner klassisk monsterfilm aka "creature features" i en hjärtlig förortskontext som är omöjlig att värja sig mot. 

Domen: Håller Gremlins idag?

Gremlins håller utan tvivel och hade inga som helst problem att återigen träffa rakt i mitt filmälskande hjärta! Givetvis inte filmen inte perfekt, men den enda aspekten som släpar är skådespeleriet men det lyckas ändå på något vis gynna filmens helhetsintryck. Är premissens regler godtyckliga och konstiga? Tja, visst, men det är stabilt nog för en Spielbergsk creature-feature. En härlig hyllning till monsterfilmens tonala svängrum som lika stabilt presterar som skräck och komedi. Du kan med gott samvete se om Gremlins och mysa ner dig med håriga mogwais och slemmiga otyg!