Barndomsfavoriter: Håller "Men in Black" idag?

Min uppgift är att bänka mig i TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter! Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Låt mig transportera dig till en svunnen tid. En tid innan superstjärnans Will Smiths mest googlade stund var en rask handflata. En tid där Smith brutit sig loss från sitcom-bojorna och hade världen framför sina fötter. Idag ska vi ta oss an en av filmerna som katapulterade komikern rätt upp på Hollywood-himmeln: Men in Black från 1997. Karln dominerade box-office-året innan med megasuccén Independence Day och världen väntade spänt på hur den nytända stjärnan skulle följa upp hiten. Det skulle visa sig att Smith inte var färdig med att dela ut alien-smisk. I regissörsstolen sitter Barry Sonnenfeld och Smith delar scen med den eminenta Tommy Lee Jones och Vincent D'onofrio.

Min relation till Men in Black

Precis som alla andra kidz i min ålder hade jag förtrollats av Indenpence Day och Bad Boys. Smiths signalerade ett skifte i actionhjältens attribut och även om Schwarzenegger, Willis och Stallones ikoniska herrar var laddade med humor och lökiga one-liners så stod arketypen inför en förändring. Våldet skruvades ner en aning och en ny sorts rappkäftad och kaxig humor fick mer utrymme. Detta var Men in Black för mig, en tvättäkta actionkomedi som underhöll storartat. Ingredienserna var liksom för balla för att inte resultera i något urbota svintufft. Men in Black var rolig, cool och slog fler aliens i trynet än självaste Ellen Ripley. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast. Mycket nöje!

Coolheten personifierad?

Vad mina barnögon såg: Aliens, solglasögon och plasmapuffror i silkeslen krom-metall. Smaka på den meningen. Föreställ dig sedan att du smakar på den meningen som en osnyten pojkvasker som febrilt lånar VHS-kassetter av en äldre filmtokig granne – den kemiska mixen är mer explosiv än kärnvapen. I efterhand undrar jag om försökte Sonnenfeld ha ihjäl mig och hela min generation i ett och samma filmiska svep genom ren coolhet? Men in Black blev snabbt herre på coolhetstäppan för mitt yngre jag 

Vuxenblickens dom: Andas ut, Men in Black är fortfarande tuff. Mycket tack vare felfri casting och ljuvlig produktionsdesign. Dynamiken mellan en sedvanligt rappkäftad Will Smith och stenansiktet Tommy Lee Jones är förvisso konventionell men framgångsreceptet krossar likt en murbräcka. Utomjordingarna är trevligt designade och samtliga gadgets, vapen, flygande bilar och solbrillor är konstruerade för att krama ur så mycket coolhet som möjligt. Några få scener med tydligt daterad CGI sticker ut men de var överraskande få.

Lagom underfundig humor!

Vad mina barnögon såg: Nu blottar jag min yngre versions totala likgiltighet gentemot allt som inte var tufft. Föga överraskande gick all "social commentary" och tankekrävande skämt över mitt nioåriga huvud som mest flabbade åt kostymnissarnas blixtsnabba bil och Jays mini-puffra som brände kraters på lastbilar. 

Vuxenblickens dom: Humorn i Men in Black är ofta överraskande underfundig och smart. Exempelvis scenen där Agent Kay visar Jay, och publiken, vilka kändisar som är klassade som utomjordingar men som lever under-cover på jorden. Ansikten som Sylvester Stallone, Steven Spielberg (som för övrigt agerar exekutiv producent för filmen) och George Lucas sveper förbi. Smilbanden måste röra sig på samtliga i filmsoffan vid det laget.

Ett riktigt kryp till skurk

Vad mina barnögon såg: Åter till ämnet "skräckladdad förtjusning" som agera blodpumpande ådra genom mina barndomsfavoriter. Även Men in Black var skräckinjagande som barn och detta tack vare Vincent D'onofrios ljuvligt vidriga skurk. Att se en enorm kackerlacka iklä sig en människoskrud som en organisk, och med tiden förtvinande, kroppsstrumpa pockade på min fantasis bubbla som när som helst kunde spricka.

Vuxenblickens dom: I en stjärnladdad duo-rulle som kokar av karisma brukar det bli svårt när berättandet tar avstickare och fokuserar på andra karaktärer, men inte här. Jag menar på att Vincent D'onofrio är Men in Blacks MVP (Most valuable player) som lyckas kombinera ren Cronenbergsk body-horror med dråplig fysisk komedi. Att se D'onofrios gestalta försök att emulera mänskligt beteende i såväl fysisk som social form mixar de mumsigaste bitarna från skräck och komedi-världen. Givetvis ska även make-up teamet ges ordentlig eloge som gör ett alldeles strålande arbete med D'onofrios vittrande, mänskliga kostym.

Domen: håller "Men in black" idag?

Utan tvivel, i all-caps, JA. Men in Black filtreras t.o.m. bättre genom vuxenögonens filter än genom barnblicken. Sonnenfeld kryddar sin actionkomedi med både social satir och underfundig humor som gick mig helt förbi som barn och med Vincent D'onofrios fantastiska insats som både läbbig och dråpligt underhållande kryp-skurk är återtitten en succé. Visst, några daterade skämt smakar beskt med 2020-talets smaklökar och någon karaktärsutveckling syns inte skymten av, men Men in Black ger mig exakt vad jag vill ha av en actionkomedi. 

Relaterad läsning:

Barndomsfavoriter - håller Gremlins 2 idag?
Barndomsfavoriter - håller Resident Evil idag?