Barndomsfavoriter: Håller "Twins" idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Vem hade anat att actionhjältar ville bredda sin repertoar och skoja till det lite? Arnold Schwarzenegger letade i slutet av 80-talet efter nya sätt att slå mynt av sin mustiga kroppshydda och sökte sig till renodlade komedier. Arnolds ord var som bekant lag på den här tiden och vips, Twins såg dagens ljus. Actionhjälten iklär sig den mycket osannolika rollen som tvillingbror till Danny DeVito i en gullig och söt komedi. Humorveteranen Ivan Reitman, mannen bakom übersuccén Ghostbusters, skulle ro projektet i land. Twins mötte sin publik 1988. 

Min relation till "Twins"

Jag hoppas att det har framgått vilken enorm formativ roll actiondängor spelade under mina unga år. Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone var husgudar och jag dyrkade varenda testosterondränkt bildruta actionhjältarna förgyllde med sina trimmade överkroppar. Men, det skulle visa sig att under den benhårda ytan fanns det en hel del humor puttrande inuti de hårdnackade karlarna och det skulle färga det sena 80-talet och 90-talets roller.

Undertecknad var dock svårflirtad till en början och som den bakåtsträvande lilla skitunge jag var så var denna förändring mycket svårhanterlig. Dock, precis som i fallet med The Last Action Hero, växte sig beundran fram och efter några år var även Twins en favorit som gick varm i hushållets rostiga VHS-spelare.

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn vs mina åsikter nu framträder tydligast

Arnold - komisk talang eller cringe?

Vad mina barnögon såg: Som sagt så tog det sin lilla tid innan jag kunde acceptera att min mordiska hämnare, actionhjälten med stort "a", plötsligt skulle spela en naiv, vältalig och töntig klumpeduns. Det var för mycket för mina gråa hjärnhalvor att hantera. Dock växte konceptet och framför allt Arnolds metamorfos på mig. Plötsligt älskade jag hans självdistans och tyckte att han fick till några riktigt roliga one-liners och underhållande munhuggande med DeVito.

Vuxenblickens dom: Twins är en s.k. "high concept"-komedi som nästan enbart lever på sin bisarra premiss. Humorn levereras på en basal och uråldrig nivå. Rent visuellt är det roligt att se Arnold och DeVito strosa omkring på gatan, iklädda identiska kläder, och tramsa sig. Arnold vänder ut och in på sin väl etablerade macho-persona och vinner mark med sin älskvärda självdistans. Dock kvarstår frågan: är Arnold speciellt duktig i Twins? Jag har verkligen ingen aning. Arnold är ingen bra komiker, men samtidigt besitter han en ytterst märkvärdig karisma som gör att jag inte vet om jag skrattar med honom eller åt honom. 

Kärleken spirar?

Vad mina barnögon såg: Ingen komedi är komplett utan spirande kärlek. I Twins stavas kärleken Marnie (Kelly Preston) och Linda (Chloe Webb). Nu riskerar jag dock att, på ett icke tidsenligt vis, reducera de kvinnliga karaktärerna till ögongodis, men faktum är att jag var (kraftfullt) förälskad i Kelly Prestons karaktär. Vem hon faktiskt var brydde jag mig inte om - hon var bara så otroligt vacker och gästspelade mer än en gång i de formativa årens dagdrömmar. Det är den nakna sanningen.

Vuxenblickens dom: Det är inte superkonstigt att mitt yngre jag reducerade kvinnorna till ögongodis för det är deras uppgift i filmens kontext. Kelly Preston må fortfarande vara charmig och Chloe Webb bemästrar rollen som tjurig regering som försöker tygla DeVitos alla rackartyg, men det är också det enda. Kvinnorna i Twins förefaller ofta att vara gullig rekvisita för Schwarzenegger och DeVito att tråna efter.

Urmysig ton

Vad mina barnögon såg: Jag kastade knappast några djuplodande filmvetenskapliga begrepp som ung parvel, men Twins lyckades alltid få mig på gott humor. Arnolds forcerade frasering, hans märkliga minspel, DeVitos kaxighet och de vackra kvinnorna var en sockersöt cocktail jag klunkade i mig med glädje. 

Vuxenblickens dom: Twins är fortfarande feel-good ut i fingerspetsarna. Reitman vilar på sitt bisarra koncept och skildrar ett tokigt brödraskap med ett sockersött handlag. George Delerues musik fångar lusten och soundtracket är dränkt i en mysig naivitet som enbart står att finna i 80-talets nästan banala myspys-komedier. Twins är fortfarande en sockersöt shot som slår ut dina allra mest cyniska sinnen.

Domen: Håller Twins idag?

En slutgiltig dom på frågan om Twins håller idag är nästan omöjlig att dela ut. Hur mycket skrattar jag åt filmen och hur mycket skrattar jag egentligen med film? Det är ett så pass vetenskapligt komplex fråga att mänskligheten sannolikt lyckas bota cancer och knäcka klimatkrisen innan. Det jag med all säkerhet kan säga om Twins är att det är en mysig komedi som nästan enbart spelar på Arnolds etablerade persona och extremt mystiska karisma. Räcker det för dig? Då säger jag kör!

Här hittar du alla tidigare barndomsfavoriter!