Barndomsfavoriter: Håller "The Cable Guy" (1996) idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

Idag tänker jag ta mig an en av de lite mer obskyra och mörka komedierna i komikern Jim Carreys stall: The Cable Guy! Cable Guy pluggade in sina sladdar 1996 och i huvudrollen ser vi som bekant Jim Carrey som delar rampljuset med Matthew Broderick, Leslie Mann och Jack Black. I registolen sitter ingen mindre än Ben Stiller.

Min relation till "The Cable Guy"

Jim Carrey var barndomskungen. Hans monstruösa 90-tal var vansinnigt smockat med succé efter succé och kanadensaren författade snabbt manualen över vad som var roligt och inte. Därför landade The Cable Guy, denna mörka och bitskt satiriska komedi, snett hos mig initialt. Vart var allt festligt minspel, tokiga gångstilar och galna frisyrer? The Cable Guy erbjöd mig något helt annat och sakta men säkert växte det fram att det här var en komedi som faktiskt försökte plantera lite frön hos mig som tittare. Visst, mycket gick såklart mil över skallen på mig, men The Cable Guy blev starten för en helt ny filmsmak för undertecknad. Nu är frågan: håller The Cable Guy idag? Läs vidare!

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn kontra mina åsikter som vuxen framträder tydligast

Jim Carrey - otäckt rolig

Vad mina barnögon såg: Det tog ett bra tag innan jag blev förtjust i The Cable Guy. Jim Carrey var då synonym med ultraenergiska urladdningar av komiskt guld som i Ace Ventura och The Mask men det ar inte riktigt vad Cable Guy erbjöd. Cable Guy var väl knappast någon minimalistisk rolltolkning men Carrey var genuint obehaglig i rollen samtidigt som han lyckades charma brallorna av mig i sedvanlig ordning. Mina känslor var oerhört blandade men någonstans kunde jag känna hur Ben Stillers satir sakta men säkert vidgade begreppet "humor" för mina naiva, ungdomliga sinnen.

Vuxenblickens dom: Jim Carreys prestation i The Cable Guy tillhör toppskiktet, inte bara över hans egen karriär, utan över komiska prestationer någonsin. Carreys djupt sargade karaktär är uppvuxen med TV:n som enda emotionella stöttning och suktar efter mänsklig kontakt och det är en riktig pärla till prestation. Carrey pendlar mellan hysteriskt rolig till manipulativt vidrig utan minsta besvär och utnyttjar sin position och komiska persona till att skapa en bjässe till karaktär. Vi snackar humor, pathos och ren terror i ett oemotståndligt paket signerat Jim Carrey. 

Satir

Vad mina barnögon såg: Satir var knappast ett fenomen min barnsliga hjärna tog fäste vid. Jag tyckte det var roligt att populärkulturella referenser haglade, men mer än så lyckades inte mina gråa hjärnhalvor fånga upp av The Cable Guys media-satir. 

Vuxenblickens dom: Få saker griper tag i mig som svarta komedier och The Cable Guy är en riktigt vass sådan. Ben Stiller förvaltar manusets ypperliga problematiseringar av populärkulturens fördummande och exotifierande av mänskligt lidande utan att vara nedlåtande eller övertydlig till sin publik. Särskilt vass och modern känns även följetången av rättsfallet som förkroppsligar vår fixering och exploatering av verklighetens grymheter. Jag älskar satiren i Cable Guy!

 Starten för en ny Jim Carrey?

Vad mina barnögon såg: Det tog som sagt tid innan jag kunde förmå mig att uppskatta The Cable Guy, men till slut lärde den mig att bredda min bild av en skådespelare och att själv våga krypa utanför min "comfort zone" gällande film. The Cable Guy blev startskottet för mig att kunna se barndomsguden Jim Carrey med andra ögon. Plötsligt hyrde jag The Truman Show och senare Man on the Moon som båda två fortfarande har en extremt varm plats i mitt hjärta. 

Vuxenblickens dom: Filmer som Cable Guy är anledningen till att jag än idag beundrar den minst sagt kufiska Carrey. Visst, The Mask och Ace Ventura är ju fortfarande skoj trams som lyckas distrahera mig några timmar fortfarande men Cable Guy är ändå favoriten av hans komedier. Det är extremt tydligt att Stillers satir ställde mig vid ett vägskäl där mina populärkulturella smaklökar enträget kunde stå kvar och stampa eller följa med längst den nya stigen. Jag är glad att jag trampade nya fotspår.

Domen: håller The Cable Guy idag?

Ja, utav tvivel. The Cable Guy är en paradox som uppstår oerhört sällan i vår kulturella zeitgeist. Stillers satir lyckas vara flamsig och mogen på samma gång. Naivt gullig och bäcksvart cynisk - samtidigt. Återtitten bekräftade vad jag redan anade: The Cable Guy är en av mina favoritfilmer genom alla tider. Pow! There you have it!