Barndomsfavoriter: Håller "The Lost World: Jurassic Park" (1997) idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

I dagens "barndomsfavoriter" ska vi spendera tid med förhistoriska bestar och giriga affärsmän: vi ska återvända till The Lost World: Jurassic Park. Steven Spielberg återvänder i rollen som regissör i denna uppföljare till hans cinematiska milstolpe. Uppföljaren såg dagens ljus 1997 och i rollerna återvänder Jeff Goldblum som Ian Malcolm tillsammans med ett helt gäng nya fossilentusiaster som Julian Moore, Pete Postlethwaite och Vince Vaughn. 

Min relation till "The Lost World: Jurassic Park"

Jag minns det som igår hur min filmtokiga granne kommit över någon sorts märklig VHS-inspelning av amerikanska biopremiären av The Lost World. Givetvis fick jag låna denna mycket lågkvalitativa klenod. Jag förstod nästan ingenting av dialog eller bild förutom att det var vrålcoolt. I synnerhet tredje akten, när T-rexen plöjer loss på gator och torg, var filmisk nirvana. Hur står sig filmen idag? Läsa vidare så får du svaret!

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn kontra mina åsikter som vuxen framträder tydligast. 

Älskvärda karaktärer

Vad mina barnögon såg: Det kändes alltid lite märkligt att Alan, Ellie, Tim och Lex stannade hemma från denna andra expedition, men jag fick ju tillbaka Ian Malcolm i alla fall. Snart blev jag även charmad av det nya stallet av karaktärer där Julian Moores idealistiska kämpe Sarah Harding kändes som den beskyddande storasyster du alltid vill ha vid din sida på förhistoriska utflykter. Vince Vaugns Nick fungerade storartat som comic relief och Vanessa Chesters Kelly blev de barnsliga ögon jag kunde avnjuta historien igenom. Karaktärerna i The Lost World var älskvärda så in i bomben. 

Vuxenblickens dom: Tyvärr, här går mina barnögon bet. Karaktärerna är The Lost Worlds enskilt största problem - originalets nyanserade persongalleri är som bortblåst och kvar har vi hyfsat endimensionella tråkmånsar som kroppsduschar i trams. Utöver Ian Malcolm förefaller samtliga karaktärer som enfaldiga och utan utveckling för oss i publiken att klänga oss fast vid. Tyvärr, karaktärerna i The Lost World är allt annat än älskvärda.

Rena rama dino-festen!

Vad mina barnögon såg: Givetvis var jag helt och komplett dinosaurie-fixerad som ung parvel. Jag blev tidigt biten av den förhistoriska myggan och mitt DNA svetsades omedelbums samman med dessa uråldriga skräcködlor i en ohelig allians. The Lost World var därför rena rama julafton. Mina sinnen bombarderades med fler arter, större vidunder och avsevärt mer kött för bestarna att sätta tänderna i. The Lost World var en sann och innerlig dino-fest och jag var hedersgästen.

Vuxenblickens dom: Dinosaurierna är utan tvivel The Lost Worlds stora stjärnor! Spielberg visar ännu en gång att han kan hantera dessa vidunder med vördnad och låter oss i publiken förtrollas. Originalets tålmodighet och uppbyggnad existerar visserligen knappt men dinosaurierna framställs ändå på ett magnifikt sätt i olika actionsegment som fortfarande slår knockout på mig. Visst, filmens sista akt med en lös T-rex på San Diegos gator känns märkligt påklistrad, men yikes vad snyggt och vanvettigt underhållande det är!

Magiska effekter

Vad mina barnögon såg: Jag låter min farfars ljuvliga kommentar, uttalad på oemotståndligt grötig östgötska, sammanfatta effektmakeriet i The Lost World: "jag förstår inte, hur har man lyckats filma dinosaurier". En underbar kommentar som också agerar kvitto på vilket oerhört gediget hantverk denna uppföljare är. Mina barnsliga sinnen tvivlade inte för ett ögonblick att det var riktiga dinosaurier jag beskådade.

Vuxenblickens dom: The Lost World håller fortfarande måttet i allra högsta grad. Visst, i enighet med uppföljarnas regel "mer av allt" bjuds vi även på mer CGI som kanske inte alltid åldrats med värdighet, men Spielberg balanserar fortfarande effektmakeriet på ett föredömligt vis. Robotar och animatronics nyttjas ypperligt i närbilder och CGI kliver in för vida, helkroppstagningar - mixen fungerar fortfarande perfekt och konsten är, likt de förhistoriska bestarna, utdöd i efterföljande World-rullar.

Domen: håller The Lost World: Jurassic Park idag?

Svaret är ett försiktigt, ängsligt och ångestladdat ja. Det finns mycket att irritera sig på i The Lost World - avsaknaden av nyanserade karaktärer och ett manus som inte ter sig minsta intresserat att utforska tematik är två stora minus. Men, kvalitéerna tar med sig filmen över mållinjen. Spielberg navigerar genom ett välbehållet sinne för spänning och hans fascination och vördnad för bestarna lyser igenom så gott som varenda bildruta. The Lost World närmar sig aldrig originalets kvalité, men det är en kompetent dino-rulle som bjuder på ett underhållande och tekniskt magnifikt återbesök - varken mer eller mindre.