Därför är The Expanse så bra
Gänget bakom The Expanse berättar om den kreativa processen
Vi som är fans av diverse filmer och TV-serier är nyfikna på den kreativa processen, särskilt om det finns en förlaga. Vi satte oss ner med gänget bakom "The Expanse" och fick en del intressanta svar på våra nyfikna frågor.
"The Expanse" är en science fiction-favorit som handlar om mänskliga konflikter i en framtid där Mars har koloniserats och ”Bältet”, det vill säga asteroidbältet mellan Mars och Jupiter, utnyttjas för sina tillgångar och billiga arbetskraft. Nu har den sjätte och sista säsongen kommit ut på Amazon Prime.
Science fiction när den är som bäst
Jag har en lite försiktig inställning till science-fiction-serier. Detta är främst baserat på produktioner från 80- och 90-talet som jag skulle vilja beskriva som dassiga. Jag tänker då på serier som Stargate SG-1 och alla Star Trek-serier. Samtidigt är jag ett stort fan av exempelvis Firefly, som kom 2002. Så jag var både skeptisk och hoppfull när jag började titta på The Expanse.
Jag fastande nästan direkt. För The Expanse är science fiction när den är som bäst. Serien försöker inte vara för mycket science fiction. Istället återspeglar serien vårt eget samhälle. Mars är en militärstat, Jorden ses som bortskämda och giriga och Bältets invånare är de fattigaste av de fattiga. Istället för att det är hudfärg eller religion som orsakar alla konflikter, är det var folk är från som leder till missämja och blodiga konflikter. Men det är fortfarande samma sak folk slåss om; resurser och övertygelsen om att ens egen sida har ”rätt”.
Källmaterialet
Jag började läsa böckerna efter att ha sett första säsongen. Jag tycker TV-serien håller ganska jämna steg med böckerna när det kommer till kvalitet. Ibland är TV-serien till och med bättre. Jag är nog inte ensam om att ha frågor kring hur den kreativa processen bakom The Expanse har sett ut.
Det var därför kul att få sätta sig ner och prata med besättningen på The Rocinance, som alltid befinner sig i händelsernas centrum. I sjätte säsongen består besättningen av James Holden (Steven Strait), Naomi Nagata (Dominique Tipper), Amos Burton (Wes Chatham) och Clarissa Mao (Nicole Nadine). Jag fick även prata med Naren Shankar, seriens showrunner, och Ty Franck och Daniel Abraham, som har skrivit böckerna och även är med-producenter.
Ofta tar TV-producenter sig ganska stora friheter med källmaterialet. The Expanse har dock varit väldigt trogna sin förlaga. Innan jag fick reda på att vi skulle få göra intervjuer med gänget bakom The Expanse visste jag inte ens att bokens författare hade varit så pass inblandade i produktionen som de har varit. De anges båda som ”executive producer” till TV-serien, men den titeln kan lika gärna betyda att du är på ett par möten om året och säger: ”Ja, men det ser bra ut.” Under produktionen av The Expanse har Franck och Abraham dock varit mycket delaktiga i processen.
Naren Shankar, som är TV-seriens showrunner, vilket betyder att han är chef för produktionen och TV-seriens utformning, förklarar relationen till förlagan och dess författare på följande vis:
– Ty och Daniel var där i rummet redan från början. Jag ser på processen att göra en adaption som just en adaption, vilket betyder att man inte kastar ut boken, vilket ofta är fallet i Hollywood. Det handlar om att förstå vad författarna har försökt göra och att troget återge karaktärerna som de gestaltades i böckerna. Det här har vi pratat om redan från början.
Ty Franck tillägger att de fick uppbackning av studion när det kom till beslut rörande TV-seriens utformning. Det var dock inte helt problemfritt alla gånger. När de skulle rollsätta Bobbie Draper, som i böckerna beskrivs som en två meter lång muskulös kvinna av samoanskt ursprung, fick de frågan om karaktären inte kunde göras mindre, vit och blond. Då kunde det kreativa teamet stå på sig, vilket resulterade i att Frankie Adams, som har samoanskt ursprung, fick rollen.
Rolltolkningar
Jag har läst om många fall då skådespelare och regissörer har rykt ihop över ”kreativa meningsskiljaktigheter”. I filmer är grundtanken att det är regissören som ska förmedla sin vision av berättelsen. I dagens läge, när skådespelare är några av världens mest kända personer och får hutlösa summor betalt, har skådespelarna ofta mycket att säga till om. Ibland är detta bra, ibland är det sämre.
Rolltolkningarna i "The Expanse" är många gånger, precis som mycket annat, trogna förlagan. Ett sådant exempel är James Holden. I böckerna gestaltas han som en rätt så fyrkantig idealist, som ofta måste fatta de svåra besluten när alla andra bara vill döda varandra. Jag kan tycka att detta är en lite otacksam uppgift för en skådespelare. För att vara trogen förlagan måste också tolkningen vara en aning fyrkantig. Den stora frågan är om detta gör det lätt eller svårt att spela rollen ”rätt”.
- Både och. Det är utmanande men också väldigt givande. Du ser den här mannen i början av berättelsen, som är helt oförberedd på situationen han kastas in i. Han tar sig fram genom att misslyckas och växer genom sitt stapplande och lär sig, genom ödmjukhet, det han behöver lära sig medan han håller fast vid sin etiska kärna. Han är en unik hjälte. Han har inte fått en gåva eller talang att ha ansvar för hela världen, han måste lära sig det. I slutändan har han kommit till en punkt där han fattar väldigt mogna beslut och blir ledaren som han måste vara för systemet, säger Steven Strait.
Personligen tycker jag att Strait träffade mitt i prick med sin rolltolkning, som alltså är väldigt trogen boken.
När det kommer till besättningen på The Rocinante är Dominique Tippers rolltolkning den som skiljer sig mest från förlagan. I böckerna är Naomi Nagata en stenhård bältare, som fattar de svåra besluten utan att blinka. Tippers rolltolkning är mer emotionell, vilket jag tycker gör karaktären bättre.
Jag tänker särskilt på en scen i andra säsongen när de ska evakuera en rymdstation. Det finns X antal platser i det sista skeppet, som Naomi råkar vara på. Hon ber en storvuxen bältare vid namn Champa (Gugun Deep Singh) om hjälp att göra evakueringen ordnad. I gengäld kan han få hennes plats på skeppet. Det är en mycket emotionell scen där alla bältare visar vad det innebär att vara just bältare, att göra uppoffringar för sitt folk. Det är en av seriens bästa scener, som är oerhört emotionell.
Jag har alltid undrat hur det kommer sig att Naomi fick mer emotionellt djup i TV-serien. Är det för att manusförfattarna ville göra karaktären mer ”feminin”? Det visar sig dock att det var Tippers förslag.
– Det var ett medvetet val för mig. Jag fick tidigt vet att Naomi inte gråter och jag motsatte mig det. Jag tycker att det finns en tendens att göra starka kvinnor känslolösa. Jag tycker inte det stämmer, att det skulle vara en svaghet att vara emotionell. Jag tycker att vara sårbar och öppen och uttrycka allt du känner är väldigt modigt. Jag har alltid känt, baserat på kvinnorna runt mig och på historiska kvinnor, att sårbarhet och att vara villig att uttrycka känslor är en styrka. Jag kan inte föreställa mig att Naomi existerar i sin värld, i situationerna hon ständigt befinner sig i, utan att vara väldigt dynamisk i det. Så jag ville försäkra mig om att det var en del av gestaltningen, förklarar Tipper.
En reflektion av mänskligheten
I början av första säsongen av "The Expanse" kommer mänskligheten i kontakt med en utomjordisk organism för första gången. Det börjar som något som kan liknas vid ett virus, vilket sedan utvecklas till ett vapen och slutligen portar till andra världar. Dessa aspekter skriker science fiction. Men i grund och botten handlar The Expanse om människornas reaktion. För vad är det första människorna gör när de kommer i kontakt med ett utomjordiskt väsen? De börjar bråka om vem som ska äga allt kring det utomjordiska väsendet.
Både böckerna och TV-serien målar upp en komplicerad bild av mänsklighets reaktioner, som leder till krig, folkmord och svält. Konflikterna kretsar kring ett utomjordiskt väsen, men resultatet är detsamma som alltid i mänskliga konflikter. Jag har många gånger undrat vad författarna vill säga med det hela. Det känns som ett bitvis väldigt cyniskt, men också sanningsenligt, porträtt av mänskligheten. Detta var en de stora frågorna jag ville ha svar på, kände jag. Daniel Abraham, som utgör ena halvan av författarduon bakom pseudonymen James S. A. Corey, gav ett mycket bra svar på den frågan:
– Tanken som vi utgår från är att trots mänsklighetens misslyckanden och mörker, finns det fortfarande mer att beundra än att förakta. Vi säger det uttryckligen i böckerna flera gånger. Jag hoppas det är tydligt i serien också. Det är en plats som inte är vidare sentimental när det kommer till mänskligheten, som inte tittar bort från våra värsta sidor. Men det finns fortfarande utrymme för hopp och beundran.
Med detta tyckte jag att Abraham, på bästa möjliga sätt, sammanfattade vad som gör "The Expanse" så bra, intressant och så oerhört spännande. Insatserna i The Expanse är alltid höga. De olika folkslagen är i ständigt krig med varandra. Det är inte som att någon av de tre falangerna är ”de goda” egentligen. Det ansvar som Steven Strait pratar om, som ligger på James Holden och hans besättning, är att hitta ett sätt att sätta stopp för konflikterna innan mänskligheten utplånar sig själv.
Det hade varit fint om det fanns en besättning som den på The Rocinante i verkligheten också.
Mer läsning: