Därför hatar jag sms på film (och chattar med för den delen)
Skriker rakt ut
Varje gång Filmtopps Eric Diedrichs ser ett SMS på film blir han bindgalen. Gillar han bara att störa sig på "nymodigheter" eller har han faktiskt en poäng?
Man brukar säga att utvecklingen går snabbare än någonsin, men man säger också att 40 är nya 30, 60 är nya 40 osv. Ser du paradoxen? Samtidigt som samhället rusar fram i en rasande takt åldras vi långsammare än någonsin förr – fram tills nu. Efter kallsvettiga nätter har jag insett att detta är en lögn gamlingarna som styr samhällets diskurs intalar både oss och sig själva. Jag känner mig som Neo efter det röda pillret.
Visst, jag har blivit kallad för gubbe sedan jag som fyraåring gick runt i kostym där hemma. Kanske har mina föräldrar groomat mig till att bli denna 31-åriga kuf, som hellre trycker i mig popcorn till en svartvit (gärna bortglömd) film från förr än senaste Marvelfilmen. Oavsett vilket har en insikt vuxit sig starkare för varje dag som går – jag hatar SMS på film (och chattande så klart). Nu ska jag berätta varför, och kanske, vem vet, får jag även medhåll från dig, kära läsare.
1. Det är historiens slappaste berättarmedel
SMS är knappast något nytt medel till att hålla kontakten, det fanns till och med när jag fick min första mobil i början av det ljuva 2000-talet (på den tiden föddes man inte med en telefon i näven). Däremot är det först de senaste åren som det blivit en nymodighet i filmens värld – gärna i ungdomsserier, men även i produktioner riktade till en äldre publik. Dels för att de gamlingar som skriver dessa manus tyckte att det var hippt när de var unga, men framförallt för att det är den absolut enklaste vägen att meddela karaktärers känsloliv.
Föreställ dig själv, genom att lägga en del av textkonversationen över bildskärmen kan karaktärerna i centrum berätta exakt vad de känner på bara några sekunder. De behöver bara se lite besvärade eller upptagna ut när de kollar på sin mobilskärm. I regel används SMS på film på två enkla sätt:
- Någon får ett meddelande, kollar på det och ser besvärad eller, i sällsynta fall, glad ut. Helst svarar inte personen för vi ska förstå att hen måste fundera över sitt egna känsloliv. Även om det är något positivt som står.
- Någon börjar skriva ett meddelande som innefattar dennes känslor, typ "Kan inte sluta tänka på dig" för att sedan radera det, lägga mobilen i fickan och (även denna gången) se besvärad ut. Jackpot, nu kan ingen ha missat att Harald/Johan/Karin/Siri/Whoever är kärlekskrank.
2. Det är löjligt fantasilöst
Jag skriker rätt ut över denna ohyggliga fantasilöshet. SMS på film är värre än de sämsta av berättarröster. Varför? Jo, för vi måste höra det där infernaliskt irriterande plingandet när någon får ett meddelande eller tattatattatttatatttat-ljudet av att någon skriver skiten.
Istället för att faktiskt trovärdigt försöka underbygga karaktärernas känsloliv och tankegångar, kan man bara slänga fram en meddelanderuta. Det finns ingen utmaning i att skildra vad som sker internt i de människor vi ska bry oss om. Effekten blir att man inte heller bryr sig, det enda som håller en kvar är väntan på vad som ska ske, inte någon egentlig emotionell investering. Karaktärernas djup kan sammanfattas med tillräckligt många tecken för att få rum i en chattruta.
En undertext som skriver exakt hur vi ska känna i situationen och för karaktären i fråga.
3. Det ser förskräckligt ut
Hur trött är man inte på att se karaktärer stirra på sin mobilskärm? Ja, vi vet att mobiler finns. Ja, vi vet att vi är uppkopplade på dem 24/7. Ja, vi vet att "vanliga" familjemiddagar hör hemma i sagornas värld – men vad är filmmediet om inte just detta, fiktion? Slopa smsandet, låt mig slippa se förväntansfulla singlar ögna meddelanden i sängen. Eller de gånger när hela bildrutan smaklöst populeras med textkonversatione4. Och för guds skull, skona mig från de som i motljus plockar fram mobilen och reagerar till ett lökigt soundtrack. Nej, tack!