Därför tittar ingen på Oscarsgalan längre
Det har med filmerna att göra
Oscarsgalans tittarsiffror har dalat under många år. Akademin försöker ständigt lösa problemet genom att korta ner längden på galan. Problemet ligger dock snarare i att folk inte har sett de nominerade filmerna.
I år kommer Oscarsgalan att kortas ner, då ett antal mindre populära priser, exempelvis kortfilms-kategorierna och smink och klippning, kommer delas ut innan den live-sända gala. Detta är det mest drastiska beslutet hittills från Akademins sida, som tidigare bland annat har slagit ihop ljudkategorierna i ett försök att korta ner galan för att locka fler tittare.
Det känns lite som att Akademin, alltså The Academy of Motion Picture Arts and Sciences, som håller i Oscarsgalan, har missförstått det hela lite. Ja, Oscarsgalan är en rätt lång historia varje år, men det är inte längden på galan som gör att tittarsiffrorna dalar. Det är för att folk inte har sett de nominerade filmerna och därmed inte bryr sig vidare mycket om vilka filmer som vinner. Detta har inte alltid varit fallet.
MER LÄSNING:
- Will Smith ber om ursäkt till Chris Rock
- Tiffany Haddish försvarare Will Smith – "Det vackraste jag sett"
Min första Oscarsgala
Första gången jag såg Oscarsgalan från början till slut var 2001 när jag var sexton år gammal. Det året var Traffic, Gladiator och Crouching Tiger, Hidden Dragon bland de nominerade filmerna. Svenska värdar det året var Hans Wiklund och Nils-Petter Sundgren. Jag kommer ihåg att Wiklund pratade mycket om storfavoriterna Gladiator och Crouching Tiger, Hidden Dragon. Jag blev lika irriterad varje gång Sundgren påpekade att Traffic var nominerad också (delvis för att han uttalade titeln som ”Treffick”).
Detta var filmer som många hade sett. Gladiator är en otroligt välgjord och spännande film om en romersk general som blev en gladiator medan Crouching Tiger, Hidden Dragon var ett likaledes välgjort och spännande äventyr som var en hyllning till den kinesiska wu xia-filmen. Traffic var ett intensivt ensemble-drama som utforskade olika aspekter av droghandeln i USA.
Det året hade jag inte sett så många av filmerna, men det var väldigt spännande när kategorierna med "Gladiator" kom upp. Jag blev lite besviken när Traffic vann för bästa regi (i alla fall just då, nu tycker jag faktiskt att Traffic är en bättre film), men det var en gala som gav mersmak. Jag har inte missat ett år sedan dess.
Andra Oscarsgalor med publikfavoriter
Om vi går tillbaka till 90-talet finner vi många publikfavoriter bland de nominerade filmerna. 1992 vann När lammen tystnar, den gastkramande thrillern med kannibalen Hannibal Lecter, spelad av Anthony Hopkins, de ”fem stora”, det vill säga skådespelare, skådespelerska, manus, regi och film. 1994 sopade den moderna klassikern Schindler’s List hem sju Oscarstatyetter. Året därpå möttes bland annat Pulp Fiction, Nyckeln till frihet och Forrest Gump i en uppgörelse som borde ha varit spännande, men där Pulp Fiction i slutändan bara vann en Oscar för bästa manus medan Nyckeln till frihet gick hem tomhänt. Forrest Gump vann 6 Oscars. 1998 sopade publikfavoriten Titanic banan med allt motstånd och gick hem med 11 Oscarstatyetter.
90-talet var sannerligen ett bra årtionde för Oscarsgalan.
Den sista galan som kan jag minnas att publikfavoriter möttes under var 2008, när There Will Be Blood och No Country For Old Men stod mot varandra. Dessa filmer var, så klart, inte på samma nivå som 90-talets filmer när det kommer till popularitet, men det var framgångsrika filmer av kända filmmakare som möttes i kraftuppgörelser.
Det är storfilmernas fel…
De senaste åren har många filmmakare, bland annat Martin Scorsese, gnällt en hel del på storfilmer, mestadels superhjältefilmer. De menar att de inte är riktiga filmer, att de är paketerade mer som nöjesfält än genomarbetade historier. Jag kan till viss del hålla med om detta, men här tycker jag Akademin ska hålla käften; jag kommer snart förklara vad jag menar med detta.
Det hela har mer att göra med vilka filmer som folk går på bio för att se. För tjugo år sedan kom det kanske en superhjältefilm om året. Sedan kom det kanske en eller två storfilmer till runt jul eller på sommaren. Nu för tiden släpper de stora studiorna minst en storfilm var per år. Disney släpper flera. Superhjältefilmerna, producerade av Disney/Marvel och Warner Bros drar mest publik, men Fast & Furious-filmerna, producerade av Universal, och Mission: Impossible, producerade av Paramount, lockar också stora publikmassor.
Biofilm har alltid handlat mycket om stora spektakel. Titta bara på klassiker som Borta med vinden (1939), Ben-Hur (1959) och Hajen (1975). Folk vill fly vardagen i ett par timmar när de går på bio. Om de får välja mellan ett stort superhjältespektakel som The Avengers och en långdragen film som Lincoln, som båda kom ut 2012, kommer de flesta att välja The Avengers.
Därför är det fler som missar filmer som "Django Unchained", "Life of Pi" och "Silver Linings Playbook", tre riktigt bra filmer som också kom ut 2012 och var nominerade till Oscars 2013 (galan hålls året efter filmer har haft premiär).
Ju fler storfilmer som görs, desto större risk är det att folk missar de mindre filmerna som blir Osarsnominerade.
… men det är också Akademins fel
Det har länge skämtats om att Akademin gärna ger statyetter till filmer som följer en formel. Det får gärna handla om en känd person som tar sig igenom svårigheter. Ju mer lik huvudrollsinnehavaren lyckas vara den verkliga personen, desto större chanser har filmen att dra hem en Oscar för bästa huvudroll. Det skämtas alltså mycket om detta, men det är också en sorglig sanning att många filmmakare och skådespelare väljer att göra filmer som anpassar dig efter denna formel just för att vinna prestige genom att dra hem en statyett. Det är detta som gör att Oscarsgalan inte direkt är bättre än superhjältefilmerna; en uttjatad formel är en uttjatad formel, oberoende på om denna formel involverar snubbar som flyger och slåss eller knarkande kändisar som det är synd om.
2020 vann Renée Zellweger en Oscar för sitt porträtt av Judy Garland i "Judy". Det är en två timmar lång film där vi får tycka synd om Judy Garland. Förra året var Andra Day nominerad till en Oscar för rollen som Billie Holiday i The United States vs. Billie Holiday. Det är en två timmar lång film där vi får tycka synd om Billie Holiday. I år är Kristen Stewart (av alla jävla människor) nominerad till en Oscar för rollen som Prinsessan Diana i Spencer. Det är en två timmar lång film där vi får tycka synd om prinsessan Diana.
Ni ser kanske ett mönster (mest för att jag körde copy/paste på beskrivningarna kanske). Det är för övrigt väldigt tråkiga filmer.
Vad ska Akademin göra, då?!
Det är inte publikens fel att Oscarsgalan förlorar tittare varje år. Om Akademin vill ha tillbaka sina tittarsiffror behöver de uppmuntra industrin att göra andra sorters filmer. Vet ni vad När lammen tystnar, Forrest Gump och There Will Be Blood har gemensamt? Alla tre filmerna vann en Oscar för bästa manliga huvudroll utan att basera huvudkaraktären på en känd persons liv. Det är tre otroligt bra filmer vars handling är helt påhittad.
De är originella med andra ord.
Jag tror inte vägen till att göra Oscarsgalan mer populär är att försöka dra ner speltiden eller att instifta priser som ”Populärfilm”. Jag tror att en lösning skulle vara att dela upp galan i två delar.
Den ena galan skulle kunna fokusera enbart på så kallade biopics, det vill säga filmer som är baserade på en verklig människas liv. På så sätt skulle Oscarskåta skådespelare kunna lära sig sjunga och ställa om sin röst och sminka sig så att de ser ut som historiska figurer och få vinna sina Oscars. Den andra galan skulle fokusera helt på originella filmer. Den galan skulle nog dra jävligt mycket publik.
Och biopubliken skulle belönas med fler filmer som "När lammen tystnar", "Forrest Gump" och "There Will Be Blood".