Andreas hyllar Rogue One (2016)

Den första filmen i "Star Wars"-serien heter egentligen "Star Wars: Episode IV – A New Hope". Filmen blev dock mest känd som just Star Wars. Det är en film som blandar genrer som western, science fiction och fantasy med influenser från japanska samurajfilmer, forngrekiska tragedier och Richard Wagners operor. Trots att ”krig” är med i titeln, utgör just denna genre en ytterst liten del av handlingen – det sker främst i filmens klimax, då ett litet antal piloter tar sig an den fruktade Dödsstjärnan.

Jag har alltid älskat "Star Wars"-filmerna. Jag har sett originaltrilogin fler gånger än jag kan räkna. Jag tycker till och med att det finns ett stort värde i den så kallade prequel-trilogin (1999-2005). Disneys uppföljartrilogi hatar jag, rent ut sagt. Jag har skrivit om detta många gånger förut.

Idag ska det dock handla om Rogue One från 2016. Det är en spinoff som inte ingår i huvudberättelsen, som består av Episod I-IX och kan sägas handla om Skywalker-släkten och/eller kampen mellan sith-orden och jedi-orden.

Rogue One" är en film som jag tycker blir bättre för varje gång jag ser den. Även om jag älskar originaltrilogin och uppskattar prequeltrilogin, kan jag inte annat än att fastslå att jag tycker att Rogue One är den film som jag tycker är bäst.

Filmen handlar om hur rebellerna upptäcker att det förtryckande Imperiet har skapat ett nytt supervapen, kallat Dödsstjärnan, som har förmågan att utplåna hela planeter. Deras enda hopp verkar finnas i Jyn Erso (Felicity Jones), dottern till Galen Erso (Mads Mikkelsen), som är vapnets chefsingenjör. Situationen verkar hopplös för rebellerna – men de ger sig inte i första taget.

Vi börjar med att bemöta kritiken mot filmen.

Detta är mitt kärleksbrev till "Rogue One":

Ett försvarstal.

Filmens kritiker har påpekat att "Rogue One" inte kan stå på egna ben – att den inte skulle vara begriplig utan huvudfilmerna. Jag kan hålla med om att Rogue One förlitar sig mycket på intertextualitet, alltså publikens förkunskap, som består av bland annat huvudfilmerna.

I skrivande stund ligger "Rogue One" på 37:e plats över tidernas mest inkomstbringande filmer, med intäkter på över en miljard dollar. Jag misstänker att intäkterna hade halverats utan publikens förkunskap. Men det känns fel att påstå att Rogue One inte är en fullfjädrad film även på egen hand.

En lite mer djupgående beskrivning av filmen är att den handlar om Jyn, en ung kvinna som tappat tron på sin far och samhället, och vars enda drivkraft i livet är att överleva. Imperiet som, liksom i alla andra filmer, är svåra att se som något annan än nazister i rymden, har byggt ett fruktansvärt vapen vars syfte är att få ett stryptag om galaxen. Imperiet är extremt stort, medan rebellerna är en förhållandevis liten grupp.

Filmen handlar om att hålla kvar vid en liten strimma hopp om att kunna slå tillbaka mot Imperiet.

Som jag ser det, kräver inget av detta någon förkunskap om tidigare "Star Wars"-filmer. Min åsikt är åtminstone att det går att förstå handlingen och budskapet utan att ha sett någon annan Star Wars-film.

Krigsfilm.

Krig är smutsiga, tragiska, hemska och brutala. Soldater ser hemska saker hända och gör själva hemska saker. De ser sina kamrater dö och många gånger dör de själva också. De bästa regissörerna bestämmer själva vilken distans de ska ge åskådarna till dessa hemskheter i sina filmer.

Steven Spielberg står troligtvis för en av de mest uppskakande krigsfilmerna – det inledande slaget i Rädda Menige Ryan från 1998 är kaotiskt och brutalt. De första minuterna består av att vi får se amerikanska soldater dö och lemlästas medan de skriker efter hjälp, om nåd och efter sina mammor. Med andra ord valde Spielberg att inte ge oss vidare mycket distans.

George Lucas valde att ge oss väldigt, väldigt mycket distans till kriget i "Star Wars". Det skojas en hel del och karaktärerna verkar inte nämnvärt påverkade av krigets fasor. Större delen av tiden känns det inte som att hjältarna verkligen är i fara.

Det finns ju ett värde i detta också, så klart. Som jag skrev i början blandar filmerna genrer som science fiction, western och fantasy. Behållningen i filmerna kommer från det höga underhållningsvärdet med sorglösa och käcka hjältar, knasiga varelser och fartfyllda sekvenser som är spännande utan att vara skrämmande. Och det finns även utrymme för allvar, främst i familjen Skywalkers tragiska öde.

"Rogue One" kör, å sin sida, stenhårt på krigstemat – på flera olika vis.

Vietnamkriget.

Det har gjorts väldigt många filmer om Vietnamkriget. Kriget porträtteras ofta som ett poänglöst krig; soldaterna visste inte vad de kämpade för. Detta ledde i sin tur till en känsla av hopplöshet. Och hopplöshet i en extrem situation kan ofta leda till att personerna i situationen blir avtrubbade – det är bättre att känna inget alls än att känna sig hopplös.

Detta ser vi bland annat i filmer som Full Metal Jacket och Apocalypse Now. I klippet ovan kan ni se en Vietnamfilms-inspirerad trailer till Rogue One, som ett fan har gjort. Låten som spelas i trailern är "Fortunate Son", en av många rocklåtar som beskrev en attityd gentemot Vietnamkriget.

"Rogue One" jämförs ofta med Vietnam-filmer. Vi ser det bland annat i filmens protagonist, Jyn. Hon har blivit så avtrubbad att det enda hon bryr sig om är överlevnad. Cassian Andor (Diego Luna) framstår som en väldigt härjad veteran, trots sin förhållandevis unga ålder. Han är så avtrubbad att han kan fatta beslutet att mörda en människa på ett ögonblick. Chirrut (Donnie Yen) och Baze (Wen Jiang) var väktare för The Temple of Kyber. Imperiet tog alla Kyber-kristaller, så de hade inget kvar att vakta – detta om något gör att ens tillvaro känns poänglös och hopplös.

RELATERAD LÄSNING: Ny Star Wars-serie med kvinnor i fokus

Andra världskriget.

Det finns, som i andra "Star Wars"-filmer, klara paralleller till andra världskriget. Imperiet är fortfarande nazister i rymden. Skillnaden är att i Rogue One känns de inte som vitklädda klantskallar som inte kan sikta. Den ambitiösa och skoningslösa Krennic (Ben Mendelsohn) är Imperiets frontfigur i Rogue One. Det hot som Imperiet utgör etableras redan i första scenen: Krennic och hans soldater känns som nazist-Tysklands Gestapo när de söker upp ingenjören Galen Erso i dennes hem. Krennics soldater missar inte när de dödar Galens fru.

Det finns många filmer om andra världskriget som handlar om de olika motståndsrörelserna. Detta var inte alltid råbarkade soldater som gömde sig i skogen. Ofta var de vanliga människor, som rörde sig öppet ute i ett samhälle som var ockuperat av de hänsynslösa nazisterna. Större delen av tiden handlade det om att spionera på fienden och samla underrättelser i det fördolda. Första gången vi träffar Cassian Andor träffar han en informatör. Senare beger sig Casian och Jyn till Jedha för att samla underrättelser kring var Galen Erso är. Likt andra världskrigets motståndsrörelser försöker de hålla låg profil.

Men det går ju sisådär med det.

Ett blodigt slag.

Som många andra bra krigsfilmer innehåller "Rogue One" ett stort slag. Personligen tycker jag att detta slag får slagen i alla andra Star Wars-filmer att se ut som dagisutflykter till en djurpark.

Rebellerna lyckas ta sig ner till ytan på Scarif, som skyddas av en massiv sköld, en stor garnison och ett antal bepansrade fordon. Till en början består rebellstyrkan av en liten grupp kommandosoldater. Senare får de förstärkning av jaktskepp och markunderstödsflyg. Det blir ett extremt blodigt och oerhört spännande slag. Rebellerna har överraskningsmomentet och sin vilja på sin sida. Imperiet har ett till synes outtömligt antal soldater. Och de här soldaterna kan som sagt sikta.

Till skillnad från andra "Star Wars"-filmer är det uppenbart att rebellerna inte kan vinna slaget. Det enda de lever på är hoppet om att kunna få information till de rebeller som kämpar mot Imperiets styrkor ovanför planeten.

RELATERAD LÄSNING: Vem orkar med Star Wars numera?

Hopp.

"Rogue One" är en bra titel. Det låter som ett anropsnamn, vilket passar bra för en krigsfilm. Och eftersom vi inte kan bortse från att publiken har förkunskap, förstår många referensen till Rogue Squadron, vilket är vad jaktpiloternas skvadron kallas från och med Rymdimperiet slår tillbaka.

Men jag tycker faktiskt att det är "Rogue One" som borde heta "A New Hope". För det grundläggandet temat i Rogue One är just hopp. Rebellerna har kämpat väldigt länge mot Imperiet, som verkar oövervinnerligt. Detta intryck verkar vara ett faktum i och med Dödsstjärnan.

Faktum är att många av rebellerna vill ge upp när de får reda på att vapnet existerar. Det är lätt att sitta på sin biostol eller på soffan och tycka att dessa rebeller är fega, men i och med allt vi vet om det hänsynslösa Imperiet är det inte så svårt att relatera. Det verkar inte finnas något som kan stoppa Imperiet.

Det enda som finns kvar är hoppet.

Mads Mikkelsens lysande monolog.

Mads Mikkelsen är en lysande skådespelare. Han är troligtvis mest känd för den internationella publiken som Bond-skurken Le Chiffre i Casino Royale och som den kannibalistiska titelkaraktären i Hannibal. Men Mikkelsen kan knappast anklagas för att vara en endimensionell skådespelare. Det får vi se prov på i Rogue One.

Mikkelsens roll i "Rogue One" är förhållandevis liten. Han medverkar endast i fyra scener. Men en av dessa scener skulle nästan kunna sägas vara den viktigaste scenen i hela filmen. Och jag skulle vilja påstå att han är den viktigaste karaktären i filmen när det kommer till temat hopp.

I första scenen förklarar Krennic föraktfullt att Galen inte kan ljuga. Det visar sig att Galen har lärt sig att bli en första klassens lögnare. Han låter Imperiet tro att han är en lydig tjänare, samtidigt som han bygger in en brist i Dödsstjärnans system. Med denna brist ger han rebellerna en chans att förstöra det hemska vapnet.

Det är med sitt meddelande till sin dotter, Jyn, som han ger rebellerna hopp. Bristen i Dödsstjärnans system är poänglös om ingen vet om den, eftersom den är så liten att den inte ska kunna upptäckas. Han hoppas att hans meddelande ska nå hans dotter. Han hoppas att hans dotter ska tro att han fortfarande är en god man. Han hoppas att hon ska vilja ta upp kampen mot Imperiet. Och han hoppas att hon ska lyckas stjäla planerna till Dödsstjärnan. Det är vad jag kallar hopp.

Mikkelsen kan mycket väl stå för alla "Star Wars"-filmernas bästa prestation med sin kärleksfulla monolog, riktad mot sin dotter, som han fortfarande tänker på som ”Stardust”, det smeknamn han hade för henne när hon var liten.

Och det visar sig dessutom att det där smeknamnet är viktigt för själva uppdraget.

Hoppets största fiende i en korridor.

"Rogue One" har även fått en del kritik för att Darth Vaders närvaro känns som fan-service. Särskilt i den nu kultförklarade scenen i korridoren. Jag kan gå med på att en tidigare scen mellan Krennic och Vader skulle ha varit fan-service om det var den enda scenen som Vader var med i, men scenen i korridoren gör så mycket för denna film.

I filmens upplösning verkar det som att rebellernas hopp är som bränslet i en bil med en väldigt liten bensintank: det tar slut häpnadsväckande fort. Trots att jag redan visste hur det skulle sluta satt jag på helspänn i biostolen, med hjärtklappning och ett krampaktigt tag om min läsk.

När Darth Vader dyker upp i den där korridoren verkar bensinen ha tagit slut. De stackars soldaterna har inte en chans mot Vader, som aldrig har varit mer skräckinjagande med sin ljussabel och sitt användande av Kraften.

När soldaten (regissören Garth Edwards i en cameo) drar i spaken som frigör fregatten från stjärnkryssaren drog jag en lättnadens suck. Jag andades bokstavligt talat ut. För även om jag visste hur det skulle gå, kändes det som att allt hopp var förlorat.

QUIZ: Är du expert på Star Wars?

Lite hopp är allt som krävs.

Det finns så fruktansvärt lite hopp i "Rogue One". Det är därför det är en så bra film. För det känns hela tiden som att det finns för lite – men det visar sig vara tillräckligt. Som åskådare känner jag mig rikligt belönad av Rogue One, en av 10-talet bästa filmer i genrerna science fiction och krig.

Om Disney kan göra fler filmer som "Rogue One", en film regisserad med fingertoppskänsla, kan jag förlåta dem för uppföljartrilogin.

För fler krönikor och artiklar --> fortsätt scrolla!