Barndomsfavoriter - håller "Janne Långben: The Movie" idag?

Min uppgift är att bänka mig på TV-soffan och se om mina gamla barndomsfavoriter. Har favoritrullarna från förr åldrats som ett högklassigt vin eller som en ekologisk banan under rötmånaderna?

(Film-quizets svar hittar du här!)

Vår Disneyvecka fortsätter i full gas! Streaminggiganten Disney Plus har landat och nostalgin forsar likt en monstruös tsunamiflod. Givetvis smidar vi på Filmtopp medan järnet är varmt och passar på att ta en återtitt av en riktig barndomspärla: Janne Långben: The Movie. Filmen äntrade stratosfären 1995 och regisserades av Kevin Lima. 

Jag har delat upp filmen i tre segment där skiljelinjen mellan mina åsikter som barn mot mina åsikter som vuxen framträder tydligast. Mycket nöje!

Magiskt soundtrack?

Vad mina barnögon såg: undertecknad såg faktiskt filmen på bio 1995 och sedan dess har olyckligtvis våra vägar aldrig korsats åter. I generösa ordalag är minnena grötiga och dimmiga men känslan av ett rysningsframkallande soundtrack letar sig ständigt fram genom mina gråa hjärnhalvor. I synnerhet Michael Jackson-rip offen Powerline minns jag med glädje och nästintill oumbärlig coolhet. Det blev en hel del taskiga konserter framförda på pojkrummet efter att ha sett Janne Långben: The Movie. 

Vuxenblickens dom: nog svänger det om Powerlines popdängor, även om stölderna från Michael Jackson är komiskt övertydliga. Karaktärernas egna sånginsatser är dessvärre rätt slätstrukna och ofta blir det uppenbart att detta är en Disney-produktion som inte utförts av A-laget. Verkligen inte provocerande uselt eller undermåligt - bara en smula karaktärslösa sångnummer.

Svarte Petter - min stora skräck

Vad mina barnögon såg: få Disneykaraktärer fick underläppen att darra på samma vis som den militanta grannen Svarte Petter. Som knodd var givetvis auktoritära vårdnadshavare det läbbigaste som överhuvudtaget existerade, men Svarte Petter tog det några steg ytterligare och kändes alltid genuint ond. I både fysisk skala och mental läggning utgör han Långbens anti-tes och den approachen fungerade effektivt. Har Petter ett och annat lik i garderoben? Ja, det förefaller nästan givet.

Vuxenblickens dom: jag är övertygad om att Petter har mördat. Systematiskt och förnedrande. Så pass kalla kårar sprider karaktären fortfarande i mitt blodomlopp. Trots att Petter rent explicit aldrig utför några riktiga illdåd är undertonerna enkla att finna i hur han hanterar sin son PJ. PJ mumlar skräckslagen för sig själv "pappa kommer att döda mig" vid ett flertal tillfällen med en nästintill osmaklig autenticitet. 

En rörande road trip

Vad mina barnögon såg: scenen som starkast trädde fram ur mitt minne var helt klart Big Foots storartade éntre. Jag skrattade så tårarna sprutade för att i nästa sekund drabbas av paralyserande skräck. Tyvärr minns jag resten som ganska sömniga transportsträckor. 

Vuxenblickens dom: här skiljer sig vuxenblicken och barnblicken på absolut skarpast sätt. Idag bryr mig mig föga om händelserna vid varje hållplats som Långben och Max tar sig an utan istället är det transportsträckorna som är den riktigt huvudrätten. Tematiken kring faderskap och att desperat försöka knyta an till sin till synes helt främmande son är mogen, rörande och klockrent utförd. När Långbens föräldraskap dessutom kolliderar med Petters gestapo-metoder bjuds jag på en tematisk sockerkaka som är riktigt mumsig.

Domen: håller "Janne Långben: The Movie" idag?

"Janne Långben: The Movie" klarar sig med beröm godkänt. Några få aspekter så som en del svaga sånger och lite svajigt röstskådespeleri lyckas inte rubba Långben och Max vackra och känslosamma road trip från att leta sig in i mitt hjärta. Du kan med gott samvete ge Janne Långben: The Movie en återtitt!

För mer läsning --> Scrolla vidare!