Dustin Hoffman och Edward Norton om filmens förändring
I en intervju med The Independent ger den legendariska Hollywood-skådespelaren Dustin Hoffman (Kramer Vs. Kramer, Rain Man) sin syn på filmens kvalitét idag.
“I think right now television is the best that it’s ever been. And I think that it’s the worst that film has ever been – in the 50 years that I’ve been doing it, it’s the worst.”
Hoffman menar att den bristande kvalitén beror på de stora summor pengar som investeras i filmer idag och att regissörer numera pressas att göra färdigt filmer fortare, något som beror på teknologins framfart.
“It’s hard to believe you can do good work for the little amount of money these days. We did The Graduate and that film still sustains, it had a wonderful script that they spent three years on, and an exceptional director with an exceptional cast and crew, but it was a small movie, four walls and actors, that is all, and yet it was 100 days of shooting.”
I oktober 2014 berättade skådespelaren Edward Norton (Fight Club, American History X), som då arbetade med Birdman, i en intervju för Indiewire att han är trött på att höra snacket om hur mycket bättre filmer var förr:
“I remember reading something back in 1998 or 1999 where William Goldman, the famous screenwriter was basically going, “Where’s the great generation? Nothing compares to the heyday of ‘67 to ‘75. And then I was thinking, ‘99 was “The Matrix,” “Fight Club,” “Election,” “Being John Malkovich,” “Three Kings,” “Magnolia.” It was like are you kidding me? Pick me any year between ‘67 and ‘75 that has a more impressive bunch of young filmmakers throwing down very, very good things.”
Dustin Hoffman vs Edward Norton – Vem har rätt?
Har Hoffman rätt i att filmskapare har sålt sin själ till pengardjävulen?
Eller har Norton rätt som menar att det fortfarande finns gott om konstnärlig ambition?
Jag kan förstå Hoffmans resonemang och om jag lägger tanke på det är det lätt att bli cynisk. 2015 har än så länge varit ett år som kryllat av high-concept-reboots-och remakes. Samtidigt har det intensiva kartläggandet av Box-office-vinster samt förluster varit populärast bland filmnyheterna.
Känslan är att det är mer intressant ifall en film kommer att sälja än ifall att den faktiskt blir bra. Och det är förmodligen därför det stora distributionsbolaget Paramount Pictures ändrar, mixtrar med och kapar material under post-produktionsfasen. De gjorde det med (mot) Darren Aronofskys Noah (2014) när de blev nervösa över att filmen skulle floppa då Aronofskys skildring av den bibliska berättelsen spåddes att vara för mörk för den amerikanska (ca 70 % av befolkningen i USA tillhör kristendomen) publiken. Även om filmen fortfarande var mörk, märktes det att Aronosky var tyglad. Han ska för övrigt ha sagt att flera ändringar i Noah gjordes bakom hans rygg.
Men den största skillnaden som jag ser det mellan filmer från 1900-2000-talet och idag är bristen på fräscha idéer. Istället för en ny spännande superhjälte kan vi invänta "Spider-Man 511" och istället för en ny hemlig agent kan vi invänta "Bond 511" osv. Och något som sätter käpp i hjulet för strävandet av nya koncept är de redan befintliga konceptens så kallade "färdiggjorda publiker". Tittare som gillade det första inslaget i en franchise bryr sig mer om att få se dess uppföljare än ett nytt koncept eftersom de redan har en slags relation till huvudkaraktärerna. Och gillar producenterna detta? Ja! De slipper ta risker och kan istället ge regissör efter regissör uppdraget att upprepa filmhistoria.
(På tal om brist på kreativa idéer: Snart har How I Met Your Mother-spin-offen How I Met Your Dad premiär.)
Men trots att det tycks finnas gott om högt uppsatta människor inom filmbranschen som struntar fullständigt i konstens äkthet, tror jag på att gå Nortons optimistiska väg. Bland 2014:s mest populära biofilmer var följande underhållande filmer med: Kingsman: The Secret Service, Gone Girl, Guardians of the Galaxy, Interstellar, Whiplash och American Sniper.