En tråkig Oscarsgala med tomma ord
Oscarsgalan 2018 – hur var den egentligen?
Filmtopp delar med sig av tankar kring Oscarsgalan 2018. Vad tyckte du om pristagarna i de olika kategorierna, var det rätt personer och filmer som vann?
Oscarsgalan 2018 var förutsägbar, hade tråkiga mellanakter och var alldeles för imponerad av sitt eget framhävande av Time’s Up, som föll platt när det väl kom till att dela ut priser. Men galan bjöd på en överraskning, ett antal värdiga vinnare och ett par bra tal. Jordan Peele var kvällens skräll, Oldman fick äntligen sin Oscar, och Frances McDormand stod för det mest minnesvärda talet.
En tam gala
Oscarsgalan försöker ge intryck av att vara spontan, men i själva verket är det en gala som är planerad in i minsta detalj. Att det är en av de mest, om inte den allra mest, prestigefyllda prisutdelningen inom filmvärlden gör dessutom att en oerhörd press läggs på alla som medverkar. Skådespelare som annars kan få det skrivna ordet att låta hur naturligt som helst stakar sig genom manuset på telepromptern.
I år var Time’s Up något som gavs en hel del fokus. Detta är en viktig rörelse som förtjänar att lyftas. Särskilt på Oscarsgalan, som delar ut pris till människor i den industri som startade rörelsen, som i sin tur är ett resultat av Metoo. Dessvärre framfördes inte budskapet med den finess vi kan förvänta oss av människor som sysslar med att föra fram budskap på daglig basis.
Det hela började med en oerhört olustig monolog av värden, Jimmy Kimmel. Mannen är komiker. Och jag tycker han är en duktig sådan. Hans monolog var dock inte tillräckligt rolig. Även om budskapet är viktigt och allvarligt, ska monologen vara rolig. Annat vore att blåsa en på sina förväntningar. Han fick in ett par bra kängor mot Harvey Weinstein. Men det var allt. Kvällens mellanakter trampade i samma spår; bra budskap, men klumpigt framfört.
Svenska förluster och förlustelser
Aftonbladet höll i galan i år igen. Över lag måste jag säga att den svenska studion skötte sig rätt bra. Jag tyckte i och för sig att huvudvärden, Frida Söderlund, kunde ha frågat filmexperterna lite bättre frågor än ”varför vann just den filmen/personen?”, men på det stora hela var det en bra rapportering. Även om jag inte är vidare modeintresserad, kunde jag inte låta bli att ryckas med när Niklas Berglind pratade klänningar. Sedan tycker jag att de gott kunde ha bytt ut Jan-Olov Andersson mot Andrea Reuter i alla fall halva kvällen. Andersson har en tendens att bli väldigt trött mot kvällens slut, då han mest ser ut att vilja gå hem och sova.
Ruben Östlund förlorade sin kategori, bästa icke-engelskspråkiga film. The Square förlorade sin Oscar till den chilenska filmen En fantastisk kvinna. Det var tråkigt. Det som däremot inte var tråkigt var Skype-samtalen som studion hade med Östlund.
För det första tar han emot första samtalet iklädd skjorta, fluga och kalsonger. Det blev lustigt och kändes inte alltför planerat, som allt annat med kvällen. Östlund är en väldigt öppen människa, som säger precis som han tycker och känner. Han ville vinna. Och han tyckte galan påminner lite om ett barnkalas, där barnen inte riktigt vet hur de ska leka i sina fina kläder. Det kan jag inte annat än hålla med om. När galasändningen var slut pratade studion med honom igen. Han var uppenbart rätt besviken, men ändå vid gott mod. Claes Bang, huvudrollsinnehavaren i The Square, sa att han skulle bli full nu. Det tycker jag han gör rätt i.
Inga stora vinnare
I år var det ingen film som sopade rent. The Shape of Water hade tretton nomineringar, men vann bara fyra statyetter. Den vann visserligen två av de tyngsta priserna. Guillermo Del Toro vann en Oscar för bästa regi. Jag tycker inte han förtjänar den på långa vägar, men det var inte direkt någon överraskning. The Shape of Water vann även Oscar för bästa film. Detta förvånade mig lite, eftersom jag förväntade mig att Three Billboards Outside Ebbing, Missouri skulle vinna denna Oscar. Men på det stora hela var detta inte en särskilt otippad vinnare.
Gary Oldman, en av kvällens storfavoriter, vann en Oscar för sin roll som Winston Churchill i "Darkest Hour". Han är hyllad som en av vår tids bästa skådespelare. Hans vinst kändes dock inte vidare märkvärdig när den väl kom. Han kom, han såg, han segrade. Mycket mer finns det inte att säga.
Här kan du ta reda på alla vinnare på årets Oscarsgala.
Efter "The Shape of Water" kom "Dunkirk" med sina tre statyetter. Dessa var visserligen för bästa klippning, ljudklippning och ljudmixning, så det kanske inte känns som en alltför stor prestation för de som älskade filmen.
"Three Billboards Outside Ebbing, Missouri" hade åtta nomineringar, men vann i slutändan bara två av dessa. Sam Rockwell vann en Oscar för bästa manliga biroll. Frances McDormand vann en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Ni som läste min inför-artikel, vet att jag inte var alltför glad i denna film, så jag är tacksam att den inte vann alltför många kategorier. Lady Bird hade fem nomineringar och Mudbound hade fyra nomineringar. Båda filmerna var anmärkningsvärda i det avseendet att de var produktioner dominerade av kvinnor. Mudbound var till och med den första filmen att bli nominerad för foto av en kvinna. Jag vet inte vad det säger om Time’s Up att dessa filmer gick tomhänta från galan.
Kvällens skräll
En av de få kategorierna som överraskade mig var att Jordan Peele vann en Oscar för bästa originalmanus för "Get Out". Då jag tyckte att Get Out var en av förra årets bästa filmer, orsakade denna vinst mig att göra en armpump (det gäller att fira tyst, så att grannarna inte väcks på småtimmarna). Peele var inte favorittippad i denna kategori. Detta var också den enda kategori denna film vann, så det var kul att Peele i alla fall fick komma upp på scenen och ta emot en Oscar.
Det var inte direkt en skräll att Roger Deakins vann en Oscar för bästa foto för "Blade Runner 2049", men på sätt och vis är det ändå det. Hans kategori var tuff i år och han har förlorat tretton gånger tidigare. Blade Runner 2049 är en otroligt snygg film, som förtjänade att vinna. Och den vann. Det är så det ska vara.
Talen
Det är 24 statyetter som ska delas ut. Det är en lång kväll. Detta gör att talen för det mesta måste vara väldigt kortfattade. De flesta går upp och läser en lista på alla de vill tacka, vilket inte är vidare intressant. De skulle kunna lösa detta genom att låta en lista med namn rulla över skärmen och sedan får vinnaren säga något meningsfullt istället för att rabbla namn.
Ett av kvällens bättre tal hölls av James Ivory. Han vann en Oscar för bästa manus baserat på tidigare material för Call Me By Your Name. Ivory fyller nittio i år och är en veteran i branschen. Detta var hans första Oscar. Han är också en homosexuell man som tidigt valde att komma ut. Idag vill Hollywood ge sken av att vara toleranta, men för bara tjugo år sedan försökte de inte ens. Att han, på sin ålders höst, vinner en Oscar för en film om kärlek mellan två män är en triumf jag inte ens kan föreställa mig. Han dedikerade sin Oscar till sin bortgångne partner.
Jordan Peele, som alltså vann för bästa originalmanus för "Get Out", höll även han ett bra tal. Get Out behandlar temat rasism på ett sätt som är intelligent, skrämmande och till och med lite lustigt. Han avslutade sitt tal med att tacka publiken (biobesökarna, inte de på galan) för att de hjälpt få ut budskapet, genom att se filmen och tipsa vänner. På en gala där alla tackar skådespelare, filmbolag, pappa, mamma och fan och hans moster är det uppfriskande att höra någon tacka publiken och mena det.
Det tal som troligtvis kommer minnas mest är det som gjordes av Frances McDormand. Hon vann alltså en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Hon hyllade bland annat sin man, regissören Joel Cohen, och deras son, Pedro, för att de är män som uppfostrats med feministiska värderingar. Fint, kan tyckas. Men hon hyllade ju också sig själv. Hon avslutade sitt tal med att uppmana alla nominerade kvinnor att ställa sig upp i solidaritet. Sedan uppmanade hon filmbolagen att göra sig redo för kvinnorna.
Tomma ord?
Time’s Up var alltså på tapeten ett antal gånger under kvällen. Det pratades väldigt mycket om att det nu är kvinnornas tur och de nominerade kvinnorna lyftes även särskilt under kvällen. Rachel Morrison var den första kvinnliga fotografen att bli nominerad i sin kategori. Mary J. Blige var den första att bli nominerad både för en skådespelar-Oscar och en Oscar för bästa låt. Greta Gerwig var den första kvinnan att bli nominerad både för bästa regi och bästa manus samma år.
I slutändan vann inga av dessa kvinnor. Då tycker i alla fall jag att alla klumpigt formulerade och framförda tal och all pompa och ståt kring dessa känns som tomma ord.
Detta var artonde året i rad jag tittade på Oscarsgalan. Det är alltid kul och spännande, men det är en gala som handlar om inbördes beundran. I vanliga fall resulterar detta i högljudda hyllningar. Men i år övergick det i vad min far kallar rundrunkning. Som dessutom blev utan klimax. Och det är den värsta sortens rundrunkning som finns.
Nej, Oscarsgalan, Time’s Up – ni får allt stå för era ord om ni förväntar er att vi ens ska försöka välja era floskler.