Här är årets svenska Oscarsfilm alla har missat – vad fan hände?

Årets Oscarsgala är extra intressant. Inte bara för att Ruben Östlund har gjort en förbannat bra film och tävlar mot tungviktare som Steven Spielberg, James Cameron, Tom Cruise och Todd Field i kategorierna Bästa film, Bästa originalmanus och Bästa regi – något liknande har vi inte varit med om sedan Ingmar Bergmans tid – utan Ludwig Göransson är också nominerad för sin Rihanna-låt Lift Me Up, som fick ett stort genomslag med Black Panther: Wakanda Forever. Men detta har det redan skrivits spaltmeter om. Vad däremot ingen tycks veta om är att det tvåfaldigt Oscarsnominerade, gravt förbisedda, dramat Living också är en svensk film. Utöver att vara samproducerad av Film i Väst och Göteborgsbolaget Filmgate Films har även Filmgates systerbolag gjort specialeffekterna.

Living är något så märkligt som en mycket lyckad remake av en odödlig klassiker, i detta fallet Akira Kurosawas Ikiru - att leva (1952). Att regissören OIiver Hermanus ens har vågat sig på detta är anmärkningsvärt, men ta mig fan, han lyckades. Vad som också är anmärkningsvärt är att ingen har pratat om att detta är en film gjord med svenska pengar. Och detta trots att den är nominerad för Bästa manliga huvudroll och Bästa manus efter förlaga. Inte för att vara sån – alla kategorier är viktiga – men dessa två är sådana som den stora allmänheten har ett rejält intresse för. Kanske hade det varit klokt av distributörerna att trycka lite på det? Eller åtminstone att visa filmen.

Living går inte att se någonstans

En anledning till att ingen pratar om Living, åtminstone inte här i Sverige, är för att den inte går att se någonstans. Den har inte visats på bio, går inte att hyra eller köpa och finns inte hos någon streamingtjänst. I princip ingen svensk tidning har skrivit om den och de som har gjort det tycks inte, fullt förståeligt, ha förstått dess Sverigekoppling. Visst, de borde kanske ha snappat upp det när de såg Film i Västs logga, men blotta tanken på att en svensk film tävlar om en Oscar utan någon som helst förvarning är inte lite perplex. Tro mig, jag är chockad själv!

Än mer förbryllande är att filmen har fått ett starkt internationellt gensvar. I skrivande stund har den 7,3 av 10 på IMDb, 81 av 100 på Metacritic baserat på 41 recensioner – The Guardian och The Telegraph ger den full pott – och på Rotten Tomatoes har den 96 procent av kritikerna och 87 procent av publiken. Det är fantastiska betyg.

Borde det inte ligga i vårt intresse att visa en tvåfaldigt Oscarsnominerad och internationellt dunderhyllad film, gjord med svenska pengar, här i Sverige? Tydligen inte.

Fast i distributionskedjans byråkrati?

Samtidigt är det också lite komiskt och ännu mer passande. I filmen följer vi nämligen en själsligt urholkad byråkrat, exemplariskt spelad av Oscarsnominerade Bill Nighy, som stämplar in lika punktligt som han stämplar ut. Med tom blick ögnar han statliga dokument och lägger de som har hamnat på fel avdelning i små "dödskorgar" på sitt skrivbord där det "inte gör något" att de får vänta ett tag. Precis som filmen tycks ha hanterats själv med andra ord. Jag mailade Film i Väst om när filmen släpps på bio och de hänvisade mig till Filmgate som i sin tur hänvisade mig till Sony Pictures. Därefter skickades jag till SF Studios, som numera distribuerar de flesta Sonyfilmerna, och möttes av ett "out of office"-mail. Jag väntar bara på att någon i distributionskedjan läser den här krönikan, ser Oscarsgalan prydligt inringad i sin fickkalender och inser att filmen aldrig skickades till biograferna. "Oh, my", tänker jag mig att den mycket prydliga personen säger och stirrar allvarsamt på "dödskorgen" på sitt skrivbord för att sedan låta den ligga ett tag till. "Vi har i alla fall Triangle of Sadness".

Genialt eller galenskap?

Samtidigt känns det lite för bisarrt. Kan man verkligen ha glömt av något så viktigt? Är detta i själva verket en sorts märklig, men kanske genial kupp för att skapa en buzz bland oss filmjournalister som försöker förstå vad som egentligen hände? Kanske. Men med facit i hand har inte den strategin fungerat alls. I alla fall inte än så länge. Men vem vet, kanske blir denna krönika snöbollen som påbörjar den berömda effekten – och i så fall är ju den Kafkaliknande "bortdribblad-bland-alla-viktiga-papper"-strategin inte helt bortkastad. Bara nästan. Nåväl, nu har i alla fall jag nappat på betet och försökt att dra mitt strå till stacken.

Om Living nåonsin går upp på bio, tycker jag att du ska se den. Annars får vi hoppas att det inte dröjer allt för länge innan den får premiär på någon streamingtjänst. För den som gillar Bill Nighy så passade den charmiga britten på med att tipsa om några dolda guldkorn ur karriären när jag pratade med honom ifjol.