Därför ska du beta av mästerverken

MER LÄSNING:

• Därför är Ted Lasso pandemins viktigaste film
• Lost in Translation – Engelskans överrepresentation på film

När jag var tretton år gammal så fick jag bokklassikern "1001 filmer du måste se innan du dör". Då var det någonting spännande som öppnade upp en ny värld för mig som aldrig hade hört om filmer som 2001: Ett Rymdäventyr, Trainspotting eller Pulp Fiction. Jag började beta av mästerverk efter mästerverk, säkert till alla i min närhets glädje.

Men idag är ingen glad när jag fångar filmtitlar som 13-åringar fångar Pokémons. När en filmkväll styrs upp och de flesta vill se en glättig Seth Rogen-film vill jag hellre beta av Victor Sjöströms Körkarlen. Detta för att någon gång, där på dödsbädden, kunna tänka tillbaka på mitt liv och veta att jag åtminstone spretade ut mina kulturella tentakler något bredare än gemene man och förhoppningsvis lyckades fånga några magiska ögonblick tack vare det.

Att det faktiskt är sällskapet och stämningen på filmkvällar som är det de magiska ögonblicken består av, och att jag kommer ångra de gånger jag tvingat min sambo att se filmer som Mulholland Drive istället för något som hon faktiskt hade njutit av, får bli en insikt som landar hos mig när jag mognat några år till.

"De här filmerna överstiger vad de egentligen borde kunna uppnå." 

Under året som gått har det nog aldrig funnits en bättre tid att gå igenom sin så kallade Hall of Shame. Inte bara för att det är ens eget ansvar att se till så att man inte sitter och stirrar med glansiga ögon när de andra pratar om De Sju Samurajerna på äldreboendet i framtiden, eller för att det kanske kommer att komma en fråga om ifall någon faktiskt ”Put baby in a corner” om man någon gång finner sig själv tävlandes i Vem Vet Mest. Nej, det handlar förstås om att de här stora filmerna är stora av en anledning.

De har fångat någonting i den kollektiva folksjälen, och därmed blivit en del av den kollektiva folksjälen själva. Det är filmer som blivit myter, stått tidens tand och genom dess plats i populärkulturen och faktumet att vi delar upplevelsen med miljontals, kunnat förmedla känslor som vida överstiger vad en film egentligen bör kunna uppnå. 

Istället för att spendera dina hemmadagar med att uppdatera Aftonbladet fjorton gånger i timmen och bara må dåligt, sträckkolla realityskräp om blinddates eller se Jurassic Park sändas på Kanal Sex för sjuttioelfte gången, så kan du bli en ny person. Visst kommer du inte att älska alla de där filmerna som man ska ha sett men inte gjort. Du kommer att finna många av dem grymma, några helt okej och andra överskattade – jag har själv tvingats inse att några av klassikerna bara inte är för mig. Men samtidigt är jag enormt tacksam för att jag äntligen tagit mig tid att se Eldflugornas Grav.

Du har allt att vinna och här kommer tre tips för att hjälpa dig att komma igång.

Jungfrukällan (1980)

Ingmar Bergman är förstås lika med svenskt kulturarv och vilken bättre film finns det inte att börja din Hall of Shame med än att se Jungfrukällan? Det är en kort njutning och om du funderade på varför alla var så ledsna när Max von Sydow gick bort för någon månad sedan så har du svaret här, och kommer när du sett den anklaga dig själv för att du inte såg den innan. Så att du kunde dela sorgen med oss andra. Vilket förstås bevisar min tes. Voilá!

Gudfadern (1972)

Jungfrukällan kanske tilltalade dig mer eller mindre beroende på hur hårt den ständigt deprimerade och sertralinsuktande svenska folksjälen har lyckats gnaga sig in i din benmärg. Därför lättar vi upp stämningen lite genom att slänga in Gudfadern-filmerna här. Du har såklart hört om dem. Du känner till någon scen. Men har du faktiskt sett dem? Kanske, kanske inte men i och med det referensarkiv kring Francis Ford Coppolas mästerverk som ständigt surrar runt i omgivningen så är det självklart en obligatorisk film och det slår aldrig fel med en omtitt heller.

Andrei Rublev (1966)

Minns du när du var liten och efter ihärdigt Zelda-spelande äntligen fick möta Ganondorf? När du skulle fråga en förälder om fickpengar? När betyget på ditt första skolprov någonsin skulle meddelas? Långa, svåra, svartvita, polska Tarkovsky-filmen Andrei Rublev är den där känslan i filmform.

Oskar Pettersson