Ilskan vi vill återvända till i Jessica Jones och The Punisher

Många superhjältefilmer handlar om hur en eller flera hjältar tar sig an ett hot i form av en eller flera skurkar. Det finns en viss karaktärsutveckling i de flesta av dessa filmer, men i grund och botten handlar det om att få med så mycket actionsekvenser som möjligt på två och en halv timme. I TV-serier med superhjältar berättas längre historier. Därför finns det utrymme för karaktärsutveckling. I DC:s serier resulterar detta allt som oftast i klumpig dialog som verkar höra hemma i slarvigt skrivna ungdomsserier som Riverdale eller Pretty Little Liars. Netflix Marvel-serier har dock tagit tillfället i akt att berätta intressanta historier om människorna bakom superkrafterna (för det mesta i alla fall).

Föregående styckes parentes refererar till det faktum att "Iron Fist" inte är en TV-serie som berättar en intressant historia. Seriens huvudkaraktär, Danny Rand, är ett riktigt vrålpucko, som min far skulle säga. Han talar om för alla att han har varit i ett magiskt land i femton år och att han är den odödliga Iron Fist. Sedan rusar han gärna oförberedd in i de flesta situationer. Trots att många som såg serien, både kritiker och tittare, inte tyckte om Iron Fist, verkar det som att vi kommer få ytterligare en säsong med "vrålpuckot".

De övriga serierna har dock alla sina styrkor. Daredevil bjuder oss på slagsmålssekvenser som bitvis är så bra att de skulle platsa i de dyraste filmproduktionerna. Personligen tycker jag Matt Murdoc är lite småtråkig, men Daredevil är jag desto mer förtjust i. Han är den mest klassiska superhjälten bland Netflix Marvel-serier. I grund och botten är han en idealist, som bekämpar brottslighet å folkets vägnar. Han gör det från skuggorna och använder sin dräkt för att injaga skräck i sina fiender. Luke Cage är mer en folkhjälte, som försöker hjälpa sitt folk genom att föregå med gott exempel. Den första säsongen med den skottsäkre superhjälten hade en stark kulturell förankring i den afroamerikanska kulturen. Detta tyckte jag var en mycket intressant utgångspunkt för en superhjälteserie.

Mina två favoritserier bland Netflix Marvel-serier är "Jessica Jones" och "The Punisher". Dessa serier handlar om individer som är djupt emotionellt ärrade. De lider, rent ut sagt, av psykisk ohälsa. De är egentligen inte intresserade av att hjälpa den lilla människan. Det som driver dem är snarare att ta itu med sina egna inre demoner. Detta gör dem till osympatiska individer, som stöter bort alla runtomkring. Vi som tittare sympatiserar med dem, men det är inte karaktärer som det är lätt att tycka om. Men det är denna komplexitet som gör att jag tycker om dem mest bland Netflix uppsättning av superhjältar.

Jessica Jones är en funktionell alkoholist. Utöver det faktum att hon är superstark, är hennes alkoholism hennes mest utmärkande drag. Hon lider av depression. Drickandet är en form av självmedicinering för att döva smärtan orsakad av människor hon förlorat, vad hon själv utsatts för och, framför allt, vad hon utsatt andra för. En sarkastisk och butter alkoholist kan vara en rolig karaktär. Men Jessica Jones tillåts aldrig vara rolig. Hon bemöter de flesta med ilskna kommentarer. Ofta hotar hon människor. Hon finner dock ingen tillfredsställelse i att skada andra. Tvärtom ångrar hon sig ofta när hon gjort någon illa.

Utöver att vara superstark och kunna dricka Mötley Crüe under bordet, är Jessica Jones en väldigt duktig detektiv. Så till skillnad från de flesta andra superhjältar, handlar Jessica Jones mycket om detektivarbete, att få reda på sanningen. I och med att manusförfattarna både förlitar sig på ett bra källmaterial och är duktiga, resulterar detta ofta i spänning som har mer gemensamt med TV-serier som Arkiv X än Arrow.

The Punisher såg hela sin familj bli mördad. Själv blev han skjuten i huvudet. Och han var en aggressiv elitsoldat redan innan de sköt honom. När vi träffar honom är han extremt mentalt instabil. Han tänker och drömmer ofta om sin sin familj. Drömmarna börjar lyckligt, men slutar alltid med att de mördas. Det enda han kan tänka på är hämnd. Till skillnad från Jessica Jones, vill The Punisher inte ha svar för att avslöja något; han vill ha svar för att veta vem han ska döda.

När Daredevil tar sig an sina fiender är det en fröjd att se de välkoreograferade slagsmålssekvenserna. Scenen i korridoren i första säsongen var ett svettigt mästerverk i mikroformat. När The Punisher tar sig an sina fiender är våldet så extremt att bara de mest härdade tittarna klarar av att faktiskt hålla blicken på skärmen. Alla vet att Frank Castle är The Punisher. Det är inte ett alter ego, det är ett namn som beskriver vad han gör. Det handlar inte om rättvisa eller ens hämnd. Det handlar om bestraffning. Han är totalt skoningslös. Jag mådde faktiskt lite dåligt när jag såg honom ta ifrån sin värsta fiende det denne värdesatte mest av allt (det var inte livet). Samtidigt är det denna bestraffning som är karaktärens största styrka. Bestraffningen är ett uttryck för hans ilska, psykiska ohälsa och hans kamp med sina inre demoner.

I skrivande stund har jag kommit ungefär halvvägs genom andra säsongen av "Jessica Jones". Jag tycker egentligen inte om henne. Hon är väldigt otrevlig och ser alltid rent ut sagt förjävlig ut. Men den där ilskan gör henne samtidigt väldigt intressant. Det är dessutom, som sagt, en väldigt spännande serie. Jag sitter inte och väntar på att hon ska konfrontera en skurk för att jag vill se en superstark kvinna knäcka någon på mitten. Jag vill se vad hon hittar för svar på alla de frågor som hon och vi har. Jag hoppas vi får en andra säsong av The Punisher också. Serien är kanske inte lika spännande som Jessica Jones. Och ibland blir hans bestraffningar lite för mycket för till och med mig. Men det finns också något underbart i att se skurkarna få vad de verkligen förtjänar.

Är du mer intresserad av att läsa om serier kan du här se Filmtopps recension på första säsongen av "The Defenders".