Kullarna jag dör på: ”Spider-Man 3 förtjänar INTE sitt usla rykte”
Raimis hatade trea förtjänar upprättelse!
Dags att ge sig ut på styva linan och cementera åsikterna i marken. Vår sprillans nya artikelserie ”Kullarna jag dör på” är här och idag ska jag ta mig an ett försvarstal till "Spider-man 3"
Undertecknad är verkligen ingen fighter. Jag tror inte en endaste människa jag interagerat med kan hävda att jag är stridslysten eller vevar stridsyxan med lättja, inte ens när jag vet att jag har rätt. Jag checkar mer än gärna ut min prestige vid entrén och dumpar stoltheten i rännstenen. Varför söka konflikt när man kan svepa in sig i kompromissens silkeslena pläd? Detta har varit mitt mantra genom livet, men idag ska vi vända upp och ner på hela balunsen. Idag ska jag stå stadigt och stabilt invänta motvinden i vår nya artikelserie: kullarna jag dör på.
I den här artikelserien kommer jag att lyfta åsikterna som jag inte tummar minsta millimeter på. Det kommer säkerligen bli ett och annat dopp i kontroversiella vatten och jag är medveten om att det kommer bli en del stormiga hav för undertecknad att plaska runt i. Så, nog babblat, idag ska jag ta mig an en till synes omöjlig uppgift: jag ska övertyga dig om att Spider-Man 3 inte förtjänar sitt usla rykte och dessutom förtjänar upprättelse. Here we go, webheadz.
Lite bakgrund...
Jag vill ta dig tillbaka i tiden, till en ålder när ingen visste vad ett delat filmuniversum var. Inget MCU, DCEU, Conjuring-verse eller något hafsigt Sony-verse i sikte, bara hederliga filmserier. Trots detta levde genren i allra högsta grad och Marvel hade äntligen lyckats ta en bit av Hollywood-kakan som tidigare, nästan helt och hållet, tillhört DC:s karaktärer. X-Men hade attraherat en lite mognare publik och frontfiguren själv, Spider-Man, hade fångat miljonpublik med sina två första filmer. Världen hade Spidey-feber och folk skanderade efter en tredje dänga som kunde knyta ihop trilogi-säcken.
Spider-Man 3 landade 2007 under ledning av samma kreativa team som snickrat ihop de föregående två kioskvältarna. Degen rullade in, som sig bör, men den kritiska responsen var avsevärt klenare än för sina stilbildande, yngre syskon. Spider-Man 3 svingade sig djupare och djupare ner i avgrunden och är idag trilogins svarta får, en klumpig koloss som ges epitetet "trilogi-dödare". Spider-Man 3 är hatad, mycket på grund av sin fjantiga ton, sitt överbefolkade manus och urholkningen av fanfavoriten Venom. Idag vill jag berätta för dig att riktigt så illa är det inte. Faktum är att jag gillar Spider-Man 3.
Härligt töntig
Det kanske vanligaste argumentet är att Sam Raimis tredje film är för töntig. Tja, vi snackar trots allt om en tonåring som spinner nät ur handlederna, men visst, Spider-Man 3 är töntig, larvig och banal. So what? Blir du, på riktigt, överraskad? Det finns ingenting i Spider-Man 3 som inte har planterats i Raimis tidigare filmer om nätspinnaren. Tvåan kryllar av larviga montage, liksom del tre, och tonen flackar från Evil Dead-doftande action till slapstick i städskrubbar. Visst är det uppskruvat några nivåer i trean men det passar faktiskt karaktären och filmseriens kreativa riktning. Jag lovar, om du ser om Spider-Man 1 & 2 kommer du häpna över hur underbart corny och genomlarviga filmer de faktiskt är, och trean fortsätter den här kreativa riktningen på ett korrekt och härligt töntigt vis.
Framförallt stör sig folk på att Peter inte blir tillräckligt ond av symbiotdräkten och att töntigheten här når sitt outhärdliga crescendo. Folk vill att han ska förvandlas till en smutsig tjackpundare som sliter halspulsådern ur sina motståndare, men Peter huserar inte den sortens mörker. Jag gillar någonstans tanken på att Parkers mörkaste drivkrafter är att försöka bräcka sitt ex med ett mustigt dansnummer, det passar karaktären som etablerats i tidigare filmer. Och faktiskt, han blir ändå rätt ond när han spränger fejan på sin bästis till småbitar och slår sin f.d. flickvän.
Vacker tematik som knyter samman karaktärerna
Det ska dock sägas att ”Spider-Man 3” vill för mycket. Det introduceras för många karaktärer och oändligt många sidohistorier som har svårt att bilda en helhet, det tänker jag inte argumentera emot. Med detta sagt så lyckas Raimi med en vacker och genomsyrande tematik om förlåtelsens kraft och hämndens gift. Samtliga karaktärer, även om de är för många, fångas faktiskt upp i tematiken där förlåtelsen frälser och hämnden förgör. Det är sentimentalt och smetigt, men det fungerar.
Överlag väldigt snygg
Något jag också uppskattar är klassen på specialeffekter, närmare bestämt CGI. Några scener andas kanske rätt mycket playstation, det är sant, men nivån är ändå genomgående hög. Sandmans födelse är en gnutta dialoglös magi där vi får följa hur varenda litet sandkorn bygger upp skurkens fysiska varelse. Det är smärtsamt vackert och nästintill meditativt. Spideys svingande genom New York ser sedvanligt bra ut och Raimi nyttjar föredömligt nog en hel del praktiska effekter och kostymer, något som dagens superhjältefilmer har en hel del att lära av.
Så var det det där med Venom...
Då var det dags för den absolut brantaste uppförsbacken i mitt försvarstal: hanteringen av Venom. Det är allmänt känt att Raimi blev pressad av filmbolaget att inkludera karaktären och att regissören helt enkelt inte gillade skurkens "brist på mänsklighet", men i filmens kontext så tycker jag att karaktären gör sitt jobb. Eddie Brock är en negativ spegling av Peter Parker och visar hur otroligt snett det går när symbioten knyter an till någon med ett riktigt mörker boende i själen. Jag förstår att kritikerna avskyr att Eddie Brock inte gestaltas som ett fysiskt vidunder, men jag har inga större problem med den här tolkningen som snarare är till för att visa publiken vad som kunde ha hänt med Peter än att vara ett fysiskt hot. Dessutom är Venom en skurk här med en trogen ying/yang-relation till Spidey, till skillnad från Tom Hardys fumliga, mumliga antihjälte i den moderna filmseriens relationskomedier.
"Jag vill nyansera det ruttna ryktet"
Det ska dock sägas att jag inte på något sätt älskar Spider-Man 3. Det är den svagaste i Raimis trilogi och det är en film med djupt rotade problem. Det är för många karaktärer, för många sidohistorier där allt från Harrys minnesförlust, relationskrämpor mellan MJ och Peter, sandmänniskor och utomjordingar ska klämmas in. Jag är medveten om att jag inte kommer få någon att älska filmen, men jag vill nyansera det ruttna ryktet en smula. För det är samtidigt en vacker film om förlåtelse, en otroligt rolig trilogi-avslutare som stundtals är otroligt vacker att se på. Dessutom är många actionscener trilogins absolut främsta där tunnelbanefighten med Sandman är ren comic book-magi och Peter och Harrys duell uppfräschande brutal. Spider-Man 3 förtjänar upprättelse, helt enkelt.
Nu kan du, kära läsare, hämta andan igen och återgå till dina rutiner. Jag har försvarat Spider-man 3 efter bästa förmåga och den kullen dog jag på, idag.