Kostymnissar – släpp sargen och låt mig streama Herzog
Den bistra verkligheten när piratbukten inte är ett alternativ.
Filmtopps skribent Daniel Turfors är trött på filmrättigheter som flänger hit och dit och tycks vara väldigt intresserade av just vilket land vi råkar bo i. Låt coronaåren bli en lärdom för hur vi kan skapa digitala lösningar i framtiden.
Jag är inte jurist.
Herregud, jag är verkligen inte jurist. Jag skriver för en filmsajt och brinner mer för att analysera hur Sam Raimi lyckas skapa både humor och skräck på en och samma gång när en slafsig zombiearm köttas av med en motorsåg än… typ, skatterätt. Med det sagt så är jag inte alls insjungen när det kommer till vårt underbara filmuniversas allra mest detaljerade lagar, regler och klausuler. Jag förstår inte hur rättigheter och annat pengahungrigt påfund fungerar. Jag skriver enbart den här krönikan som en slags vädjan, med den fria konstens fackla viftandes över min obildade men passionerade dårskalle.
Något annat som min passionerade dårskalle – i linje med hur en skribents sinne traditionellt fungerar – uppskattar, är en riktig god öl. Så ni kan ju tänka er min glädje tidigare i år när Thomas Vinterbergs Oscarsbelönade "Druk" – som handlar om ett par gymnasielärares experimenterande med att för vetenskapens skull hålla en optimal promillehalt genom dagarna – började kamma hem priser och hyllningar.
"Kunde inte bota bakfylleångesten."
Lika starkt champagnebubblig i knoppen som jag blev av det faktumet,blev bakfyllan som infann sig när jag insåg att den inte fanns att streama utanför Danmark. Jag blev misstänksam och rådfrågade några vänner som sett den om hur de gått till väga och fick veta att det bara var att surfa in i en piratbukt nära dig och hämta hem den. Jag är en digitalt skolad 90-talist och har problematiskt nog inga moraliska betänkligheter kring det, men skrämd av de höga böter som det faktiskt kan leda till, så avstod jag som den vidrigt laglydiga medborgare jag faktiskt är.
Några dagar senare tänkte jag att jag kanske kunde bota min ångest med en Werner Herzog-dokumentär. Vilken som helst. De bör vara lättillgängliga och kunggubbens röst gör mig alltid lugn från topp till tå. Jag började beta igenom streamingplattform efter streamingplattform och kunde visualisera mig själv framför Lyxfällans programledare som menande skakade på huvudet och lade hundralapp efter hundralapp i stapeln ”filmstreaming”. Trots det så kunde jag inte hitta något annat än Grizzly Man, som varenda person, som doppat tårna i Herzogs katalog förstås redan sett.
Nu började nästan fradga komma ut från min arma mun och än värre blev det när jag googlade fram var någon annan dokumentär kunde streamas och insåg att det fanns en massa på flera av de sajter och appar jag själv använder. Men bara i andra länder. Med andra ord finns det filmer därute som jag inte smidigt i hemmets vrå kan ta del av på något annat sätt än att äntra kriminalitetens dubiösa bana – och min passionerade dårskalle kan inte göra något annat än att fråga sig:
”Vem vinner egentligen på det?”
Kanske ett par kostymklädda män bakom stora skrivbord. Samtidigt känns det omodernt att rättigheter år 2021 ska vara nationsbundna på det sättet. Hade någon av de tidigare nämnda exemplen lagts upp på en sajt där jag kunde betala priset en biobiljett i normala fall hade kostat så hade jag gjort det med glädje och det knepet är redan beprövat såhär i coronatider när allt från musiker till stand up-komiker gjort samma sak.
Förmodligen finns en grå och intrikat verklighet bakom alltsammans men den här texten skriver jag, återigen, inte som jurist utan som hobbyvisionär. I sann Druk-anda och med Herzogs kombination av pragmatism och idealism skålar jag in året 2021 som året då vi förhoppningsvis kan slippa tvingas bryta mot lagen om verkligen vill se en film och istället få coronapoppa våra popcorn härhemma, oavsett vilket land vi råkar bo i.
FLER KRÖNIKOR:
TV-serier som slutar i cliffhangers – finns det något värre?