Original mot remake: Child's Play (1988) vs Child's Play (2019)
Vilken docka är egentligen ondast?
Bu! Halloween är här och artikelserien original mot remake är tillbaka - idag med ett extra skrämmande alster. Denna kusliga dag till ära har våra analytiska ögon satt filmatiseringarna av Child's Play under lupp och givetvis ska en segrare koras ur den blodiga bataljen. Må den mest mordiska docka vinna!
Hollywood-pamparna tycks ha drabbats av kronisk idétorka. Reboots och remakes av klassiker tillhör vardagen och den ena annonseringen är mer bisarr än den andra. Tar jag ett kliv ner från mina cyniska höga hästar är det enkelt att förstå att det inte bara handlar om enkla cash-grabs. Det finns mängder med argument, utöver de monetära, till varför filmskapare väljer återvända till gammalt material, även om det smärtar oss nostalgiska stoppklossar. Därför skriver jag den här artikelserien: jag vill ta reda på vilka versioner som är bäst, helt enkelt.
Min uppgift är att leta likheter och skillnader filmerna mellan och låta skapelserna gå upp mot varandra i diverse dueller. Jag iklär mig rollen som domare och fäller en slutgiltig dom över vilken version som jag anser vara överlägsen. Nu vilar Halloweens kusliga mörker över vårt avlånga land och därför har jag idag passat på att jämföra den mordiska dockan Chuckys eskapader i Child's Play från 1988 samt 2019. Originalfilmen regisserades av Tom Holland och remaken av Lars Klevberg. Må bäste Chucky vinna!
Chuckys personlighet
Originalet: skräckfans förälskade sig i Brad Dourifs dåre Charles Lee Ray, vars medvetande kapslas in i "good guy"-dockan Chucky. Den här leksaken beter sig inte som övriga Barbies i samlingen - Chucky svär, knivmördar och lämnar ett spår av okontrollerat vansinne efter sig. Chuckys personlighet är utmejslad från ruta ett i originalet och har ett tydligt mål med höga insatser: att till varje pris överföra sin maniska själ till huvudpersonen Andys unga kropp. Det är verkligen en underhållande elaking att följa.
MER LÄSNING: Recension – Chucky (säsong 1, avsnitt 1-3)
Remaken: i nyinspelningen är Chucky ett oskrivet blad. Ingen voodoo-fixerad seriemördare bor i denna docka, nej nej. 2019-Chucky är ett AI men några ordentliga, planterade buggar i sin programmering och agerar mer som en extremt needy bästa vän som inte hanterar motgångar speciellt konstruktivt. Ondskan växer fram, sakteliga, och Mark Hamill är olidligt underhållande i rollen men nog saknar jag Dourifs instängda blådåre lite för mycket.
Vinnare: originalet!
Tonen
Originalet: Child's Play är knappast någon gravallvarlig meditation över det mänskliga tillståndet. Slashern är high-concept och ödslar inte en sekund på att ta sig själv på allvar. Vi snackar trots allt om voodoo, mordiska dockor och själavandringar i Child's Play och Tom Holland gör rätt i att inte skänka skapelsen någon gravallvarlig ton. Dessvärre är den inte heller speciellt otäck eller underhållande våldsam, istället är det Brad Dourif som uteslutande står för eskapismen.
Remaken: Klevbergs nyinspelning är en riktigt märklig tingest. Rå, sadistisk humor varvas med blodstänkt övervåld när Mark Hamills kaotiska Chucky släpps lös. Jag älskar det! Klevberg träffar precis rätt med en ganska genuin skildring av Andys ensamhet varvat med Chuckys stegrande mordiska sinne. Jag skrattar och håller för ögonen om vartannat och när tredje akten brakar loss med rakbladsprydda drönare stormtrivs jag
Vinnare: remaken!
Skräcken
Originalet: Child's Play är inte en speciellt otäck film. Visst, lite rubbat känns det med en spottande och svärande docka men otäckt blir det aldrig. Child's Play fungerar istället bättre som en satirisk skräckkomedi som gör sig lustig över vår kulturella fixering vid prylar och materiella ting. Men otäck? Not so much.
Remaken: inte heller Klevbergs nysinspelning slår an några mörkare, skrämmande strängar och fungerar även denna bättre som en mörk komedi. Dock är Mark Hamills needy och manipulativa tolkning av Chucky klart mer obehaglig än Dourifs tokigheter. Våldet skildras komiskt överdrivet men nerven finns där och stundtals lyckas remaken locka fram ett och annat obehag följt av kväljning – alltid något!
Vinnare: remaken!
Och vinnare är...
Remaken! Jag förstår att min trovärdighet singlar ner till slasher-bottens blodiga träsk när jag utnämner remaken till vinnare, men Klevbergs mashup av råbarkad humor och hjärta vinner över mig här. Givetvis gillar jag även originalet, men undertecknad föredrar Chuckys mer urspårade uppföljare framför första filmen. Remaken är en rysligt underskattad splatterfest som bjuder på fler garv än originalet – så enkelt är det.
MER LÄSNING: Recension – Child's Play (2019)