Skräcksagan som tappade stinget: så här görs Conjuring relevant igen

För tio år sedan ritade James Wan om skräck-genrens karta. Efter åratal av post-moderna slashers återvände äntligen gastar och demoner till den bloddränkta tronen – The Conjuring gjorde entré. Berättelsen om makarna Warren hänförde och skrämde slag på såväl kritiker som mainstream-publik.

Tio år senare lever vi fortfarande i svallvågorna ifrån Wans paranormala djupdyk. I dag härjar ett helt Conjuring-universum (CCU) runt världens vita dukar. På tio år har hela åtta filmer sprungit ur Wans debutfilm, alla med samma paranormala universum som blodig lekplats. Snart är det dags för film nummer nio, The Nun 2, att göra sitt yttersta för att tvinga sin publik att byta underkläder. Än så länge är det frid och fröjd i skräckfabriken. Stålarna lär rulla in och smörsmetade popcorn lär flyga i biosalongerna. 

Nu till den tråkiga nyheten: är det bara jag som gäspar? Är det bara jag som känner att luften blåst ur Wans en gång så pigga skräck-ballong? Majoriteten av rullarna i CCU har varit sömniga och då uttrycker jag mig snällt. The Nun var provocerade dålig, maken till lealös dussinskräck som The Curse La Llorna har jag knappt skådat och ikonen Annabelle känns redan som en parodi på sig själv. Jag säger det rakt ut: skräcksagan Conjuring har, helt och hållet, tappat stinget. 

I dag vill jag därför iklä mig den oerhört arroganta och självgoda rollen som allvetande filmorakel och hjälpa till lite. Conjuring-skaparna är vilse i skräcknatten och då tänkte jag bjuda på några "quick fixes" som enkelt och effektivt får Wans skriktåg tillbaka på den kusliga rälsen. 

Mångfald, mångfald, mångfald

Den här punkten argumenterar jag mig ofta gul och blå över gällande film-universum. Alldeles för ofta nischas filmerna efter ett specifikt recept och varieras på tok för lite. Marvel envisas fortfarande med snarlika sci-fi/komedi-toner, med så gott som identisk estetik, snarlika karaktärsarketyper och vitstäta manus. CCU lider än så länge av samma enerverande homogenitet. Annabelle-filmerna, i synnerhet del ett och tre, känns som nerbantade Conjuring-filmer och förlitar sig på snarlika scares och samma visuellt berättande som Wan redan förfinat.

Jag ställer frågan som jag så ofta ställt: vad är poängen med ett cinematiskt universum om filmerna bjuder på homogena och likartade upplevelser? 

Skräckgenren utmanar ständigt och tack vare figurer som Jordan Peele (Get Out, Nope), Ari Arster (Hereditary, Midsommar), Robert Eggers (The Witch, The Lighthouse), Ti West (Pearl, X) samt nya stjärnskotten Danny och Michael Philippou (Talk to Me) präglas genren av röster som vågar ta "big swings". Alldeles oavsett vad du anser om filmernas kvalité så bjuder skräckgenren på singulära upplevelser. Då kan inte Conjuring komma släpandes med lastgamla recept som var sprängfulla med klyschor redan för tjugo år sedan. Conjuring behöver vakna till och ta en ordentlig klunk av nutidens tokigheter som sker på våra skräckskärmar och gräva ner kusliga dockor vid närmaste kyrkogård. Släpp sargen och kom in i matchen!

"Ingen idé är dålig när ett skräcktåg knuffats av rälsen"

Ett skräck-universum, sammanlimmat i ett och samma enorma narrativ, kan vara en guldgruva. Conjuring har dessutom inte någon avslutande firmafest, á la Avengers/Justice League, att ta hänsyn till. Ett ypperligt tillfälle för filmserien att ta några rejäla kliv. Än så länge har vi studsat i tidslinjen och gjort några mindre geografiska utflykter: låt oss expandera detta! Vi behöver fler geografiska skådeplatser än stora hus i staterna, Mexico och England. Varför inte nordiska skogar? Ett ryskt gullag eller valfri religiös friskola i Vietnam? Ingen idé är dålig när ett skräcktåg knuffats av rälsen.  

Nästa punkt på min lista är berättande och ton. Än så länge ser vi inte några större utsvävningar vilket nöter ner mitt intresse. Varför inte utforska "found footage"-genren under Conjurings paraply? Eller kanske ta oss en tripp till den psykologiska skräckens land, slashers eller kanske t.o.m. en mer lättsam skräckkomedi (jag vet, detta är att svära i kyrkan). Om nu Conjuring ska ha ett cinematiskt universum behövs diametralt olika upplevelser präglade av kreativ mångfald, inte enfald. Jag ser hellre ett praktfiasko som faktiskt försöker sig på något nytt än fler fega halvmesyrer.

Nästa steg är visionärerna, regissörerna. Filmserien behöver befolkas av röster med pondus som kan be aktieägarna att fara och flyga. Förutom Conjuring 1 och 2 kan jag inte urskilja någon film med utpräglad identitet. Faktum är att det enda regissörsnamnet som framträder ur mitt minne, utöver James Wan, är svenska David F. Sandberg. Övriga har varit smärtsamt anonyma. Nu menar jag inte att filmserien kräver kända namn bakom kameran, utan regissörer med kurage, vision och en "go hard, or go home"-attityd. Ge Lee Cronin (Evil Dead Rise, The Hole in the Ground) eller Zach Cregger (Barbarian) en lagom budget och full tillåtelse att löpa berserk i Wans skräckpark så kommer vi få skoj resultat.

Mitt sista önskemål är att snickra ihop minnesvärda karaktärer. Makarna Warren är två ypperliga sådana men vi behöver fler. Jag minns varken namn eller karaktärsdrag på någon av birollerna i skräcksagans hittills åtta filmer, förutom att Annabelle 3 befolkades av klassiskt puckade tonåringar. Publiken behöver mer än nunnor att klamra sig fast vid – ska CCU överleva behöver vi mänskliga karaktärer att bry oss om, snälla?

Avslutningsvis vill jag bjuda på lite ödmjukhet. Undertecknad har aldrig varit inblandad i någon form av seriöst filmskapande, utöver högstadiets hormonstinna Jackass-kopior. Det är lätt att sitta på sin höga häst, hytta med nävarna och peka ut syndabockar. Dock har jag rätt uttrycka mina åsikter. Jag lever inte i någon arrogant fantasivärld där jag tror att mina önskemål hörsammas. Jag fattar att Warner Bros. sannolikt har Conjuring-sagan utstakad för 20 år framåt och att en kurskorrigering enbart skulle ske vid monetära fiaskon. Med detta sagt så hoppas jag innerligt att "The Nun 2" lyckas korrigera kollisonskursen CCU just nu gasar mot, men jag är fortsatt vaksamt skeptisk.