Sven Klangs kvintett – en svensk Den sista föreställningen?

”Sven Klangs kvintett är ett kammarspel om själva tomrummet. Som femtiotalistisk avbild har jag svårt att se att den här filmen – i all enkelhet – skulle vara nämnvärt underlägsen Peter Bogdanovichs Den sista föreställningen”, skrev Jurgen Schildt i Aftonbladet.

”Överflyttningen av succépjäsen Sven Klangs kvintett till film har blivit i det närmaste fulländad. Tonträffningen av 50-talet är ren och klar som en slinga från Charlie Parkers saxofon. Det här är Sista natten med gänget i genuint svensk tappning”, intygade Bertil Behring i Kvällsposten. 

Hade de rätt? Är Sven Klangs kvintett en svensk Den sista föreställningen eller Sista natten med gänget?

Nostalgi korsbefruktad med socialrealism.

På 1970-talet svepte en våg av 50-talsnostalgi över världen. Men det speciella med den här nostalgivågen var att den inte betraktade det förflutna som ett förlorat paradis utan såg på perioden (ofta upphovspersonernas uppväxtår) med lika delar socialrealism och humor. 

Den här speciella formen av nostalgi korsad med humoristisk socialrealism fanns inte bara inom filmen. Det kanske allra främsta exemplet är countrybandet The Statler Brothers, som skildrade 50-talets USA med en sådan träffsäkerhet att författaren Kurt Vonnegut tyckte att deras bästa låt The Class of ’57 borde bli USA:s nationalsång. Vonnegut drömde om en framtid där en amerikansk gulmedaljör i OS skulle stå överst på prispallen och sjunga med i raderna ”John is big in cattle, Ray is deep in debt, Where Mavis finally wound up is anybody's bet”.

För några månader sedan visade SVT Play regissören Stellan Olssons minst kända, men mycket sevärda, film Deadline. Nu är det dags för hans mest kända, och ännu mer sevärda film, Sven Klangs kvintett, som av många, även utanför Sverige, anses som en av de bästa skildringarna genom tiderna av jazzens ställning i samhället.

En tidig mockumentär.

Filmen följer amatörmusikerna i en dansorkester i slutet av 1950-talet som för en kort tid är på väg att bli en jazzgrupp när en riktig jazzmusiker, saxofonisten Lasse Nilsson (Christer Boustedt) blir medlem och för med sig något av Charlie Parkers anda. Men att spela bebop på skånska landsbygden år 1958 är inte populärt och småstadsmusikerna vågar inte gå in i den större musikaliska värld som Lasse har öppnat dörren till. Det är förresten inte så mycket bevänt med Lasses eget mod heller – när han inser att han inte kan stanna, smiter han iväg utan att våga säga det till dem.

Medlemmarna i Sven Klangs kvintett återvänder så småningom till sina gamla liv och lämnar jazzen bakom sig – fast trummisen kanske inte riktigt kan lägga av i alla fall. Lasses tillvaro som fri musiker blir ingen dans på rosor. Han spelar den musik han brinner för och gör en del bra skivor, men snubblar sig i övrigt fram genom en tillvaro som blir allt mer präglad av drogproblem.

Regissören Stellan Olsson dömer ingen – utom möjligen Sven Klang – och har en skarp, och ofta mycket rolig, blick på människorna och den värld de lever i. Filmen har även ett originellt formgrepp: den är en tidig mockumentär (fejkdokumentär), många år före The Office, och har en ramberättelse där huvudpersonerna, många år efter det att filmens handling utspelar sig, intervjuas om sin tid i Sven Klangs Kvintett.

Unna dig Sven Klangs kvintett.

Skådespelarna är genomgående lysande, men jag vill särskilt framhålla de alldeles för tidigt bortgångna Christer Boustedt och Eva Remaeus. Remaeus, mest känd från TV:s Fem myror är fler än fyra elefanter, gör här sin enda filmroll. Och eftersom den är gjord på 1970-talet har filmen naturligtvis också ett politiskt budskap. ”’Tänk att en gång få spela riktig jazz'. Fritt översatt 'Tänk att en gång få skapa verklig socialism’,” skrev Carl-Eric Nordberg i Kooperativa Förbundets tidning Vi. 

Sven Klangs kvintett lanserades brett och blev en stor publikframgång – den gick upp i hela 50 kopior, vilket var ovanligt för en svensk film på den tiden – och belönades med flera priser. Svenska Filmkritikerförbundet utsåg den till årets film och kollektivet bakom filmen (Musikteatergruppen Oktober) fick Juryns specialbagge vid Guldbaggeutdelningen.

Filmen ingår i dag i svensk kulturkanon som en av titlarna i boken Tusen svenska klassiker: böcker, filmer, skivor, tv-program från 1956 till i dag. Unna dig att se denna klassiker som finns tillgänglig på SVT Play till och med 31/1! Och passa även på att se en annan lysande jazzfilm som finns på SVT Play samtidigt: den polska Cold War.