Tillfälliga handikapp i TV-serier är en förolämpning
Standard-troper: Liv eller Död?
Det händer alltför ofta. En av huvudkaraktärerna i en TV-serie har stagnerat i sin utveckling. För att ge karaktären ytterligare en aspekt får hen ett tillfälligt handikapp. Som någon som lever med ett funktionshinder, ser jag detta lite som en förolämpning; bara för att man lever med ett funktionshinder, betyder det inte att man är mindre ”hel”.
När manusförfattarna får idétorka, finns det ett antal berättargrepp de kan falla tillbaka på. Det finns de troper som funkar riktigt bra. Game of Thrones är ett utmärkt exempel, där vissa karaktärer dör medan nya läggs till. Detta förändrar dynamiken i serien och är troligtvis en av huvudanledningarna till att den inte är i närheten av att vara tröttsam ens i sin sjätte säsong. Ett annat, överanvänt grepp, är graviditeter. I ungdomsserier, som One Tree Hill och The O.C. används de främst för att tillföra ett spänningsmoment, eftersom seriernas tonårskaraktärer kanske är för unga för att bli föräldrar. När en graviditet blir ett faktum och sedan resulterar i babylycka, ändrar det dynamiken på ett mycket ointressant vis.
LÄS OCKSÅ: Method acting - Det finns mer än en metod
Önskade och oönskade graviditeter, som förändrar dynamiken på olika ointressanta vis, är alltid tröttsamma. Men det är inget emot vad jag känner när manusförfattarna ger sina karaktärer vad som inte kan beskrivas än något annat än tillfälliga handikapp. Ja, jag använder ordet ”handikapp”. För det handlar inte om karaktärer som lär sig leva med ett funktionshinder, som inte förhindrar dem från att vara samma karaktär som gör att vi återvänder vecka efter vecka och år efter år. Det handlar om att ge karaktärerna ett ”handikapp”, för att vi sympatiserar med dem, och manusförfattarna ett stadigt och förutsägbart arbete en tid framöver.
Tillfälliga handikapp
"Bones", serien om världens mest arroganta och empatistörda rättsantropolog och hennes klyschiga partner, är för tillfället inne på sin tolfte och sista säsong. Förra året måste manusförfattarna ha haft en ordentlig idétorka, då de gav Hodgins, en av labbteknikerna, en ryggmärgsskada. Han hamnade i rullstol. Detta resulterade i att vi, under flera avsnitt, fick se Hodgins, en annars nästan olidligt entusiastisk karaktär, vara bitter och elak. Mot slutet av säsongen började han, så klart, få tillbaka känseln och rörligheten i sina ben.
I Nikita, den undermåliga (andra) TV-serieversionen av Luc Bessons film, blir en karaktär av med sin högra hand. Eftersom de har tillgång till prima teknologi får han snart en robothand. Denna kan han dock inte kontrollera särskilt väl och hans flickvän dagdrömmer om att bli smekt av den hand som inte längre finns kvar. Som tur är kommer de en högteknologisk organisation på spåren och snart får han en hand som både ser ut och känns som den han förlorade. Han har full rörlighet och känsel i handen dessutom. Tänk hur saker och ting kan lösa sig.
Värst är det nog i såporna. Jag kommer ihåg Melrose Place. Förutom en handfull minnesförluster, hamnade ett par karaktärer i rullstol och en blev blind. Bara tillfälligt, så klart. Jag antar att det inte skulle fungera så bra med rullstols-sex i en serie som handlar om sexiga snygga människor som bor på världens värsta plats att besöka med en UV-lampa.
Funktionsvariationer
Summan av kardemumman blir att manusförfattarna inte hade några bättre idéer för sina karaktärer än att ge dem tillfälliga handikapp. För de av er som lever utan funktionshinder, kan jag säga att det faktiskt inte är hela världen. Livet ”upphör” inte för att man saknar en lem, förlorar en del av sin syn eller sitter i rullstol. Man lär sig att leva med det och att anpassa sig, vilket jag tror är anledningen till att många nu vill använda ordet ”funktionsvariation”. En systemvetare i rullstol är exempelvis fortfarande en systemvetare, varken bättre eller sämre än de som inte tar med sig stolen när de lämnar sin arbetsplats. En synskadad filmskribent kan vara lika bra som en som inte är synskadad (ibland bättre, om jag får säga det själv).
Jag har inget emot att de ger karaktärer i TV-serier funktionshinder, men låt dem behålla dessa. När karaktärer ”återhämtar” sig från dessa livsförändrande skador, känns det lite som att TV-serierna menar att vi som lever med funktionsvariationer är mindre värda.
När det görs på rätt sätt
Det finns, så klart, serier som hanterar funktionshinder/funktionsvariationer på ett föredömligt vis. Rättsläkaren Al Robbins i CSI har, precis som Robert David Hall, skådespelaren som spelar honom, har förlorat båda benen. Detta tas upp endast ett fåtal gånger under seriens gång, trots att karaktären medverkar i över trehundra avsnitt. Egentligen är det inte konstigt; han är rättsläkare, vilket är ett jobb han kan utföra utan några större hinder tack vare benproteser och en krycka.
I Baywatch, av alla serier, fanns det en livvakt som hette John D. Cort. Han var tvungen att sluta som livvakt för att hans syn började försämras, med början ute i perifierseendet. Då jag själv lever med en synskada som gör att perifierseendet på vänster sida är helt borta (jepp, synskadade filmskribenter finns faktiskt) uppskattade jag nog denna karaktär mer än de flesta. Det gick ingen nöd på Cort dock, som dök upp med jämna mellanrum för att lura med Mitch på något av sina många upptåg.
"Game of Thrones" är nog en av de serier som hanterar funktionshinder/funktionsvariationer bäst. Tyrion Lannister är kortväxt och har varit utstött hela livet. Han är dock en av seriens mest intressanta karaktärer. För det första är han en av de smartaste karaktärerna i ”spelet”. Att han dessutom verkar ha en någorlunda fungerande moralisk kompass blir särskilt intressant då han är medlem av huset Lannister, som har en lång historia av skoningslöshet. Hans bror, Jaime, var en av Westeros mest fruktade krigare, men blev inte en intressant karaktär förrän han förlorade sin svärdshand, vilket gjorde att han behövde börja använda huvudet. Detta ledde så småningom till att han började se med nya ögon på sin tillvaro, vilket kanske inte varit vidare angenämt för honom, men sannerligen varit mer intressant för oss tittare än när han bara var ”The Kingslayer”.
LÄS OCKSÅ: Underhållande Game of Thrones-teorier
Så det kan göras bra. Det är alltför sällan man får se det, tyvärr. Jag förstår att det kan vara svårt för någon som inte lever med en funktionsvariation att förstå hur det är. Men detta är Hollywood vi pratar om. Det ska vara så jävla noga med att en skådespelare som ska spela en historisk figur ska se ut, prata och röra sig precis som den person de spelar; folk klagar högljutt om skådespelaren tar sig alltför många friheter med sin tolkning. Det skulle därför vara en rätt lätt sak att bara sätta sig ner någon timme och prata med människor som lever med funktionsvariationer och ta reda på hur det egentligen fungerar, rent praktiskt, men även emotionellt. Då skulle manusförfattarna kanske kunna ge oss fler karaktärer som Al Robbins, John D. Cort och Jaime och Tyrion Lannister. Och om de tycker att detta är för omständligt, kan de alltid falla tillbaka på troper som graviditeter, minnesförluster eller varför inte elaka tvillingar? Vad som helst utom tillfälliga handikapp.