Tove Dalsryd efter Pelles vinst i Robinson: “Kunde knappt se finalen“

Förord...

Nu har äntligen det sista avsnittet av Robinson sänts och vinnaren är korad. Det har varit en väldigt uppseendeväckande säsong, inte minst på grund av just vinnaren. Så priset för att göra bra TV har han absolut tagit – och säkert vunnit många av tittarnas sympatier också. De senaste veckorna har jag ständigt fått frågan vem jag hoppas ska vinna och vem som egentligen är den mest värdiga vinnaren. När jag åkte till Robinson var min enda tanke att jag skulle vinna, men tyvärr blir det oftast inte som man tänkt sig. 

Jag åkte ut med huvudet före, precis som Pelle, Charlie och Karro så många gånger sa att de önskade. Jag har ägnat många sömnlösa nätter åt att fundera över hur de här sociala konstellationerna och grubblat över civilkurage och hur vissa beteenden kunde fortgå utan att någon lyfte ett finger så länge de inte själva var offer för det som pågick. Det är ett intressant socialt experiment där vi skalar av alla de lager vi normalt sett har hemma i Sverige för att komma ner till kärnan. 

Hur länge står vi fast vid vår moral och våra värderingar när omständigheterna runt oss hårdnar, och hur långt är vi beredda att låta andra lida för att desperat försöka rädda oss själva ur skottlinjen? Min erfarenhet efter den här säsongen är att vår mänskliga instinkt att släppa på allt vad heter civilkurage, och göra vad som helst för att inte hamna utanför gemenskapen, är större än vad jag kunnat föreställa mig. När det verkligen kommer till kritan att antingen stå upp för någon som far illa eller vara tyst för att inte själv riskera att bli utsatt har det visat sig vara mer en regel än ett undantag att släppa på sitt eget ansvar gentemot sina medmänniska. 

Det faktum att man är lika skyldig som de som mobbar om man inte står upp för den som blir utsatt är något vi lär våra barn men tydligen inte något som följer med oss upp i vuxen ålder. Att min och Pelles relation under Robinson inte var en dans på rosor har nog ingen missat. Var det en uppvisning i toxisk maskulinitet och produkten av en sårad mans ego eller var det en provokativ, dum blondin som inte visste när det var läge att hålla käften som var glöden som spirade till den här uppmärksammade konflikten?

Sanningen ligger nog någonstans däremellan. Reality-TV och i synnerhet Robinson lyfter många problem i sociala konstellationer som vi alla känner igen i våra dagliga liv. Det är nog just därför det väcker så mycket känslor och engagemang.

"Kunde knappt se finalen, är extremt frustrerad på mig själv"

Jag kunde knappt se finalen idag för att jag blir extremt frustrerad på mig själv att jag slarvade bort chansen att ta mig vidare i tävlingen. Duellen i Örådet mellan Franz och Emilio var kul att se eftersom det är en stark kontrast mellan Franz som ljugit och paktat, och Emilio som är genuint snäll och ärlig. Att Franz åkte ut kändes som en revansch i sig eftersom han var den som lurade mig i mitt sista Öråd.

De slutgiltiga finalisterna Emilio, Pelle och Emilia är tre väldigt olika individer som alla har sina egna supportrar. Min känsla är dock att Emilio är den som flest hade hoppats på. Han har haft en brokig resa där han väckte mångas sympatier då de ansåg att han utsattes för vuxenmobbning av det motsatta laget veckan innan sammanslagningen. Tur var det att Petra motiverade honom att stanna kvar. Nu stod han ju där i finalen.

“Att vara likeable och sympatisk hjälper inte”

I det sociala spelet har de här tre deltagarna utmärkt sig på väldigt skilda sätt. Emilia har tagit smidigast, möjliga väg och duckat det mesta. En smart strategi i Robinson har det visat sig när man ser på tidigare säsonger. Pelle däremot har kört en helt annan strategi där han på ett beräknande och övertygande sätt gjort allt i sin makt att smutskasta och försöka sänka mig. Även det en ganska lyckad strategi med tanke på att han faktiskt lyckades.

Om man ser till vilken strategi som vunnit folkets hjärtan verkar dock Emilio varit den segrande av dessa tre. Men att vara likeable och sympatisk hjälper tyvärr inte till att vinna själva finalen.

Stämningen i sista avsnittet är peppigare, lättsammare än många av de tidigare men samtidigt en rejäl nagelbitare. Själva tävlingen är maffig, storslagen med många frustrerande moment och innehåller alla de delar jag tycker att en Robinson-final ska innehålla. Jag kan inte ens föreställa mig nerverna och adrenalinet som de måste där och då.

“Är Pelle en värdig vinnare?”

Frågeställningen om vem som är en värdig vinnare tycker jag är svår. Är Pelle en värdig vinnare? Vad menas egentligen med ordet värdig? I slutet av dagen är det en tävling och den som vinner, vinner. Att frågan hela tiden ska komma på tal runt Robinson tror jag har att göra med det sociala spelet. Om det bara hade varit rent fysiska tävlingar hade det antagligen inte ens varit en fråga som kommit upp. Man kollar väl inte på Vasaloppet och frågar sig huruvida vinnaren är “värdig” eller inte?

I Robinson spelar det ingen roll hur mycket du ljuger, lurar folk eller utsätter andra för verbala påhopp – om du på finaldagen står där med statyetten så har du vunnit oavsett hur fult du än har betett dig.

"Vinnarögonblicket lämnar mig med bitter eftersmak"

Den senaste tiden har jag ofta hört att det är tråkigt att det så sällan är en tjej som vinner Robinson och jag kan inte annat än att hålla med. Jag tänker inte djupdyka i hur det kommer sig men det är absolut värt att fundera över. En aspekt jag funderade mycket på under programmets gång är att vi kvinnor fortfarande har en tendens att dalta med män på ett sätt som vi absolut inte gör med varandra. Många av männen i denna säsong har dessutom mer än gärna hållit varandra om ryggen på ett sätt jag tyvärr inte upplevde i den kvinnliga gemenskapen.

Vinnarögonblicket som normalt ger mig gåshud lämnar mig nu med en bitter eftersmak. Pelle förstörde medvetet och med stor beslutsamhet en stor del av min tid på Robinson. Hans sätt att bete sig mot andra människor var en del av hans strategi och den tog honom hela vägen i mål. Revanschen som hade blivit om Emilio vunnit uteblev, och kanske är det ofta så. De som setts och hörts mest, ofta på bekostnad av andra, tar sig ofta längre. Tyvärr. Lärdomen av detta känns allt annat än lovande för framtiden men förhoppningsvis bidrog den här säsongen iallafall delvis till någonting i rätt riktning. Det är ju i alla fall något man kan hoppas på.

"Vad är en final mot att tabba sig inför hela svenska folket?"

Jag hade ställt in mig på att jag skulle ta hem hela skiten men tyvärr blir livet sällan som man tänkt sig utan jag åkte istället hem med en hemlig immunitet på fickan. Det kändes lite som ödets ironi med tanke på att att det första som hände i säsongsstarten var att jag ryckte immunitetshalsbandet, vilket är en av de sju dödssynderna i Robinson, näst till att inte dela med sig av matpriser och att lägga sig i en tävling.

Det var en omtumlande start och det lärde mig att absolut inte lita på mina impulser, utan att ta det säkra före det osäkra. En lärdom som spårlöst försvann när jag satt där i mitt allra sista Öråd och av någon outgrundlig anledning valde att gambla istället för att använda min hemliga immunitet. Ännu ett impulsivt val som möjligen har kostat mig en halv miljon kronor. Men vad är väl en plats i en Robinson-final mot att bli lurad och tabba sig inför hela svenska folket?

Tove Dalsryd

Du som vill följa Tove i vardagen kan göra det på hennes Instagram.