Tove Dalsryd om nya Farmen: “Lämnar mig med väldigt obehaglig känsla”

Äntligen är det nya året här. ÄNTLIGEN. Det har varit en fruktansvärd jul för min del, en enda lång plåga som bara fortsatte in i mellandagarna och över nyår. En positiv sak är att jag har spenderat mycket tid hos min mormor, som hon lever i skräck över att TV:n ska gå sönder så hon byter aldrig kanal från SVT1. Men som sagt – äntligen är det ett nytt år. Och med ett nytt år innebär det ju också till min stora glädje premiärer av nya säsonger av olika program. Det program jag ser fram emot absolut mest är Lerin på Lofoten som har premiär den 9 januari, och Love is Blind som släpps den 12 januari. Men i går hade även Farmen premiär och utsvulten som jag är på mer än ettans mellandagstablå var jag såklart tvungen att titta. 

“Avsaknaden av genuin värme får det att krypa i mig”

Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det första avsnittet lämnar mig med en väldigt obehaglig känsla. Det är ju alltid skämskudde att se första avsnittet av en säsong när alla kommer in och träffar varandra, och det här var inget undantag. Produktionen hade lagt upp det på ett sätt där de unga tjejerna kom in sist och då blev det direkt några pinsamma kommentarer att alla killarna ville visa sig macho. Det kom även en kommentar från en av de äldre kvinnorna som undrade vad de nya tjejerna ens gjorde där. Det blir nästan för klichéartat när en av de äldre kvinnorna direkt påpekar att hon föredrar män framför kvinnor. 

Spänningarna började redan från start när kattungarna skulle få nya namn, det blev genast konstig stämning. Det är ingen tvekan om varför castingen har tagit med de här personerna – de utmärker sig direkt från start. Dock finns det en distans och en känsla av fientlighet i gruppdynamiken som på något sätt lyser igenom. Kanske är det avsaknaden av en genuin värme i personerna som får det att krypa i mig. Jag hoppas att jag har fel och att känslan bara har skapats efteråt i klippningen för att få fram mer friktion och en kontrast i deltagarnas första trevande försök att lära känna varandra bakom glättiga fasader. 

Vilken är den gemensamma nämnaren med alla deltagare?

Nu när jag har sett vilka som har valts ut till att medverka i årets säsong av Farmen kan jag inte låta bli att fundera över vad det är som utgör en bra realitydeltagare. Trots att castarnas viktigaste syfte är att skapa en bredd av personligheter så måste det väl ändå finnas en gemensam nämnare för de personer som tillslut kommer med i programmen? Finns det en självinsikt, eller är det kanske bristen på den? En gränslöshet eller kanske en provocerande sida? När man utifrån på vilka personer de har tagit med är det svårt att se några gemensamma nämnare överhuvudtaget. 

Men om man istället ser till sammanhanget så blir det uppenbart att alla de här personerna har en längtan eller kanske ett behov av att bli sedda. Hur norrländskt blyga de än utger sig för att vara skulle de aldrig hamna i det här sammanhang utan en önskan av att bli just sedda. Och är det inte det kanske mest berörande vi har? Behovet av att vilja bli sedd tror jag slår an till ett av våra allra mänskligaste basbehov, en överlevnadsinstinkt. Samtidigt ligger det en skam i vår strävan att försöka bli sedda, och ett förakt mot de som visar att de vill bli sedda. Man kan förakta det hur mycket man vill, men jag tror att vi alla har det behovet inom oss. Även om det är så rörande att se någon bli sedd så är motsatsen än mer hjärtskärande. När en människa inte har fått det behovet mött och gått genom livet utan att ha märkts av. 

"Kommer på mig själv med att se på deltagarna i Farmen med nya ögon"

Jag har råkat ut för några psykopater i år, vilket har varit fascinerande – ur ett socialt perspektiv – men samtidigt av förklarliga skäl ytterst obehagligt. För några år sen läste jag mycket om dessa personlighetsstörningar men i år var första gången (vad jag vet) som jag råkat ut för dem själv. I och med detta har ett slumrande intresse för mänsklig psykologi av ett mörkt slag väckts i mig. Jag kommer därför på mig själv nu med att se på deltagarna i Farmen med nya ögon. Finns det några psykopater i casten? Några narcissister?

Helt plötsligt får jag ett sug av att lära känna en psykolog bara för att kunna sitta och analysera varenda en av dem i detalj, och diskutera eventuella personlighetsstörningar och diagnoser med ett proffs. Varför finns det inte ett sånt eftersnacksprogram? Känslan är att det verkligen hade kunnat tillföra något här. Men jag vill betona vikten av att det måste vara med ett proffs – för att få hypotetiska uttalanden utan grund räcker det med att gå in på Facebook där självutnämnda psykologer härjar fritt. 

Säsongspremiären av “Farmen” väcker många tankar och får mig ännu mer sugen på att slaviskt börja följa säsongen. För om vi ska vara ärliga finns det få ljusglimtar att se fram emot såhär i början av januari, så jag håller hårt i de få jag har – även om de ger mig en bitter smak av obehag inför mänskligheten.