KRÖNIKA: Tove Dalsryd summerar Robinson-säsongen: “Minst sagt betungande“

En lång säsong är äntligen slut och vinnaren av årets "Robinson" är korad. Som ett inbitet Robinson-fan måste jag erkänna att jag inte har blivit lika fängslad av årets säsong som jag brukar bli, trots att den har varit intressant på många sätt. Den började lite trött med feministerna mot mansgrisarna, fortsatte med några omotiverade avhopp men inför finalen fick den absolut fått sig ett uppsving. Deltagarna började falla som furor och det fanns en pakt som stod stadigt kvar: “tjejpakten”. Med tanke på hur säsongen startade var det extra roligt att det till slut var tjejpakten som vann, överlägset dessutom, med tre från samma pakt i finalen. Kontrasten mellan tjejernas mogna, genuina relationer gentemot Marcus och Alex tuppfäktande och gnabbande i finalveckan är minst sagt avgrundsdjup. På något sätt känns det som att de inte räknade med tjejerna utan tänkte att vinsten stod mellan de två.

I sista örådet blev Marcus föga förvånande utröstad och trots “grillningen” nådde de sista diskussionerna av säsongen inte direkt något djup utan höll sig ytligt till huruvida de hade varit ärliga mot varandra eller inte. Både Maureen och Marcus fick sig en känga för att de inte har backat diskussioner och konflikter, något som aldrig är särskilt smart om man vill komma långt i Robinson. Simone, som höll en betydligt lägre profil, visade sig vara absolut bäst strategiskt och hon fick flest röster och var därmed klar för final. Det var fint när  Zayera och Pål, trots många duster, röstade på Marueen och tog henne till final. Detta betydde att Marcus snubblade på målsnöret och åkte ut som sista kille. 

Säsongens visar upp mäns oförståeliga självförtroende

Själva finalkampen var inte särskilt spännande i år, men jag måste ändå säga att Robinson fortsätter vara väldigt intressant som fenomen. Det byggs upp en spänning när deltagarna ska göra fullkomligt banala aktiviteter som man aldrig skulle behöva göra i verkliga livet efter att man har fyllt fem år. Det kan handla om att memorera ett gäng figurer, lägga ett pussel, stapla klossar eller göra upp eld med tändstål trots att tändstickan uppfanns 1827 och mycket har hänt på den fronten sedan dess. Att folk dessutom hyllas för dessa totalt meningslösa bedrifter är ännu mer bisarrt.

Det är tur att Robinson även innehåller det sociala spelet som är desto mer intressant. Som en lightversion av Flugornas herre – ett experiment som testar mer eller mindre normala människors gruppdynamik och gränser när de befinner sig själva boende tillsammans på en strand i 40 dagar. Under dessa extrema omständigheter dras situationer och fenomen vi alla är bekanta med ut i ljuset och jag tror att det är den största anledningen till att så många människor väljer att traggla sig igenom de 51 avsnitten. 

"Kommer alltid sitta bänkad framför Robinson"

Säsongens tema stod ju klart redan från början: killarna mot tjejerna. Detta lyfte minst sagt upp många intressanta iakttagelser, varav den mest genomgående utan tvekan var mäns oförståeliga självförtroende. Gång på gång under säsongens gång visade killarnas orubbliga tro på sig själva i kontrast till tjejernas ängslan över att inte vara bra nog. Om det är en försvarsmekanism mot ett sårat ego eller bara en obeveklig tro på sin egen beträfflighet står jag fortfarande frågande till, men den stora kontrasten till kvinnornas självförtroende är rent ur sagt betungande.

Att ingående få betrakta deras outsinliga självförtroende gjorde mig både avundsjuk och fundersam – hur har det uppstått och finns det något hemligt recept som vi vanliga dödliga inte får ta del av? En sak vet jag i alla fall och det är att Robinson alltid kommer fortsätta att ge nya insikter när det kommer till gruppdynamik och perspektiv på samhället i stort och därför kommer jag alltid sitta bänkad säsong efter säsong. 

Här kan du läsa alla texter av Tove Dalsryd på Filmtopp