Venom – Ett försvarstal av en förtjust
Den nästintill unisont sågade "Venom" förtjänar upprättelse!
Filmen om anti-hjälten Venom har sågats till fotknölarna. Men Fredrik Edström håller inte med. Han yrkar på upprättelse för årets stora fiasko.
Venom har landat och kritikerkåren är allt annat än imponerade. Svarta symbiotslamsor har yrt kring sågningarna och filmen "stoltserar" för tillfället med skämmiga 31 procent på Rotten Tomatoes och samlingsbetyget 35 av 100 på Metacritic. Vi på Filmtopp belönade filmen med en blygsam tvåa (läs gärna recensionen här). Kritikerkåren är så gott som enad: Venom gör skäl för sitt namn som filmiskt råttgift.
Kritiken Tom Hardys utomjordiska alter-ego har fått utstå är dock befogad. Jag är helt införstådd med varför kritiker- och filmfans helst vill fritera sina sinnen i salpetersyra efter biobesöket. Dock tar mina tankegångar en annorlunda runda. Venom är måhända inte en film för alla, egentligen knappt för någon. Utom just mig. I den här krönikan ämnar jag förklara detta högst kontroversiella påstående utifrån tre brännpunkter!
Självmedveten ton
En tumregel när jag granskar en film är alltid: vad vill filmskaparna uppnå och lyckas de? Venom har bombarderats med kritik för parodiska anslag och en flackande ton, som ena stunden menar blodigt allvar för att i nästa ta ut samtliga tramsiga svängar samtidigt. Dessa påståenden tar jag avstånd ifrån.
Titta på ovanstående bild. Tror du, för en sekund, att regissör Robert Fleisher vill att vi ska ta investera oss emotionellt i följande scenario? Eller vill han att vi ska dra på smilbanden och gräva djupare i vår popcorn? Undertecknad är helt övertygad om att det andra påståendet ligger närmast sanningen. Venom har kul med sin premiss och något mustigt mörker som filmens trailers utlovade finns inte i sikte – tack och lov.
"Venom" har dessutom en stabil ton. I första bildrutan introduceras en rymdexpedition som transporterar utomjordisk, levande gegga. Fleishers sci-fi-komedi är från första bildrutan flamsigt och härligt medveten om det och tonen följer.
Tom Hardy
"Venom" hade kollapsat utan Tom Hardys genomroliga prestation som losern Eddie Brock och utomjordiska Venom. Hardy ges frihet att spela ut, över, in och ut i Venom och ofta ljöd nasala läten från undertecknad i försök att kväva skrattsalvor. Tack vare filmens ton funkar detta utmärkt!
I likhet med 90-talets mörkare komedisuccéer som t.ex. The Mask är huvudaktören det som hela produktionen vilar på. Visst saknar jag en mustig R-rating för att ge den svarta komedin det kött den behövde, men Hardy gjorde ett kanonstark uppvisning utifrån givna förutsättningar.
"Venom" är fristående
Psst, kom närmare. Jag ska berätta en hemlighet. Alla filmer behöver inte sönderkopplas till större universum. Jag vet, i ett filmiskt klimat där ett Conjuring-universum lever och frodas är måhända detta ett kontroversiellt påstående.
Jag älskade att Venom höll sig isolerad och lämnade allt vad Avengers, Spider-man och Kapten Stofil heter i kölvattnet. Givetvis utesluts inte framtida sammandrabbningar för det. Jag kan inte tänka mig något mer skadligt för Venom än skymten av ett Avengers-torn eller en fastnätad collage-ryggsäck på en tegelvägg.
Dock ska det sägas...
"Venom" når ändå inte upp till några högre betyg än godkänd i min bok. Bristerna, som arméer av kritiker redan har belyst, sinkar filmen rejält. Storyn hade gynnats av en mer försynt approach. Fleisher bemästrar inte de bibliska och episka proportioner som liksom kommer med köpet med en Marvel-film.