15 filmer jag ser fram emot 2023
Så mycket att se fram emot!
Filmtopps Eric Diedrichs har lusläst årets filmsläpp och listar här 15 filmer han ser fram emot. Håller du med honom?
I vanlig ordning har året börjat starkt. Från januari till mars släpps trots allt de flesta festival- och Oscarsfavoriterna i Sverige. I år har jag exempelvis redan tagit del av Jafar Panahis utmärkta No Bears, omtalade Brandan Fraser-comebacken The Whale, Ali Abbasis mästerliga thriller Holy Spider, Abbe Hassans Exodus och The Fabelmans – Steven Spielbergs bästa film på över 20 år. Gud vad skönt att kunna se film för vuxna i den utmattande "spandexeran".
Men fler filmer komma skall. Och vissa av dem – även flashiga Hollywoodproduktioner – ser även en torrboll som undertecknad fram emot.
15 filmer jag ser fram emot 2023
Aftersun – 17 februari
Än är inte årets festivalkvartal över och detta stillsamma drama med Normala människor-stjärnan Paul Mascal i huvudrollen är jag mycket nyfiken på. 20 år efter en solsemester ser Sophie tillbaka på resan hon gjorde med sin pappa (Mascal) och försöker förstå vem han var i den stunden. Det låter inte mycket för världen men vår recensent Sebastian Ahokas (liksom typ alla andra) har pratat så himla gott om Aftersun att jag blir nyfiken.
Tár – 3 mars
Okej, helt ärligt. Jag vet inte hur mycket jag ser fram emot Tár mer än att jag känner att det är en plikt att se den. Oscarsnominerad i kategorin Bästa film och med Cate Blanchett i huvudrollen som löjligt dedikerad dirigent är detta ett "måste", men med en speltid två timmar och fyrtio minuter gäller det också att leverera. Måtte det inte vara för mycket prettotråk.
Den blå kaftanen – 17 mars
En annan festivalfavorit som har fått lysande recensioner – även här på Filmtopp. Den blå kaftanen handlar om en gift man tillika skräddare, som undertrycker sin homosexualitet. Fotot beskrivs som fantastiskt och likaså skådespelet. Om allt sys ihop lika väl som det sägs kan detta vara en stillsam pärla.
John Wick 4 – 22 mars
Från sjövilda dirigenter, stillsamma familjerelationer och skrädderi till löjligt välkoreograferade actiondanser. John Wick är tillbaka med en ny installation och jag är, som alltid, taggad. Låt Keanu Reeves göra det han gör bäst – hålla käften och slåss.
Renfield – 12 april
Nicolas Cage som Dracula? I rest my case.
Astroid City – 23 juni
Att Wes Anderson var som allra bäst i början av sin karriär är jag nog inte ensam om att tycka. Med tiden har den egensinnade pedanten blivit lika själlös som bekväm. Visst, hans filmer är alltid bra, men kom igen, ge mig NÅGOT mer än fina, puttenuttiga scenografier och lakoniska män. Som ständig optimist vill jag tro att Astroid City är just detta något.
Indiana Jones 5 – 28 juni
Som många andra blev jag rejält besviken när den fjärde Indiana Jones-filmen dök upp biograferna, men inte på grund av Shia LaBeouf utan på det fåniga manuset och dumma actionsekvenserna. Myrorna liksom… vad hände där? Nu ser jag fram emot en rejäl revansch! Att Harrison Ford återvänder i titelrollen känns inte annat än magiskt. Kom igen Indy, visa att du har lite schvung kvar i piskan!
Oppenheimer – 21 juli
Säg vad du vill om Christopher Nolans Tenet. Jag gillade den, trots sina uppenbara brister (som att den var obegripligt rörig). I Oppenheimer berättar den bombastiske regissören passande nog om skapandet av atombomben och med esset Cillian Murphy i titelrollen – Robert Oppenheimer, fysikern som ledde det hemliga Manhattanprojektet. Dessutom är Gustaf Skarsgård med på ett hörn. Får inte missas!
Barbie – 21 juli
Lite otippat kanske, men efter att ha sett den lekfulla teasern som är en pastisch på öppningen till Stanley Kubricks 2001 - Ett rymdäventyr, är jag rejält nyfiken. Om Greta Gerwig tillsammans med livspartnern Noah Baumbach har tagit sig vatten över huvudet återstår att se, men det känns 50/50 på den.
Dune del 2 – 3 november
Först och främst. Jag tillhör inte dem som njöt av Dune. Ärligt talat fann jag den rätt trist. Men skam den som ger sig. Den första delen presenterade en visuellt imponerande tolkning av Frank Herberts sci-fi-klassiker som bäddar för en mer intressant uppföljare. Men för den 3 november blir det att ge den första delen en ny chans!
The Killer – 10 november
Efter att ha arbetat med serier hos Netflix och levererat Herman J. Mankiewicz-besvikelsen Mank återvänder ÄNTLIGEN David Fincher till trygg… nej, bekant mark. Jag tvivlar på att någon går säker i regissörens Michael Fassbender-frontade lönnmördarfilm. Att hoppas på en ny Se7en är kanske att ta i, men jag har en känsla av detta kommer att bli ruggigt bra.
Napoleon – 22 november
Det känns som att alla halvgalna regissörer har två saker gemensamt. 1) de vill filma på vatten, 2) de drömmer om att göra en film om Napoleon. Ridley Scott är en av få som faktiskt ser till att göra verklighet av sitt mastodontprojekt om den koleriske generalen. Joaquin Phoenix gör huvudrollen.
Killers of the Flower Moon – TBA
Att Martin Scorsese teamar upp med Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Brendan Fraser, Jesse Plemons och John Lithgow för att skildra mystiska mord på ursprungsinvånare i 1920-talets USA - dessutom med countrystjärnorna Jason Isbell och Sturgill Simpsons på rollistan – lovar en intensiv korvfest av episka mått. Gissar även på en hel del svordomar och lite gammalt hederligt ultravåld.
Stockholm Bloodbath – TBA
Den enda svenska filmen på listan. Viaplay har med Mikael Håfström i spetsen valt att göra film av masslakten på Stortorget i Gamla stan. Vi svenskar är alldeles för dåliga på att förvalta vår fascinerande historia, nu blir det ändring på det och förhoppningsvis med goda resultat. Sett till att Claes Bang spelar Kristian Tyrann känns förutsättningarna inte lite lovande.
Priscilla – TBA
Om Priscilla dyker upp under årets gång eller inte återstår att se, men att filmen redan nu befinner sig i postproduktion är ett gott tecken. Sofia Coppola har länge varit en av mina stora favoriter – ingen kan porträttera ensamma, överklasskvinnor som hon! Nu gör hon film om relationen mellan Elvis och Priscilla Presley. Kan det gå fel? Skulle inte tro det.