7 filmer om Gilded Age-eran
Sevärda filmer om den förgyllda eran
Sugen på mer klädprakt och påkostade ateljébyggen efter att ha sett de inledande avsnitten av HBO-serien "The Gilded Age", Julian “Downton Abbey” Fellowes nya kostymdrama på HBO Max?
The gilded age betyder “den förgyllda eran” och inte “den gyllene”, och den skillnaden är viktig. Titeln kommer ursprungligen från en satirisk roman av Mark Twain och Charles Dudley Walter om girighet och korrupta politiker i USA åren efter inbördeskriget på 1860-talet, där själva poängen är just att det som dolde sig under den glittrande ytan inte var riktigt lika tjusigt.
Under de följande åren, de sista decennierna av 1800-talet, skapades enorma förmögenheter och ett litet antal människor – det fanns en lista på 400 människor som utgjorde New Yorks sociala toppskikt – levde i ett enormt överflöd som resten av befolkningen bara kunde betrakta med lika delar avund och fascination. De nyrika rövarbaronerna tävlade om att visa upp sin rikedom och göra av med så mycket pengar som möjligt på vräkiga palats och dyra fester, och Julian Fellowes HBO-serie är gjord i samma anda.
Det krävs stora budgetar för att göra film om "the gilded age", vilket förmodligen är anledningen till att filmer som utspelar sig under denna tid är rätt sällsynta. Men här är i alla fall en lista på sju filmer som väcker denna lika lyxigt lockande som läskiga era till liv.
De magnifika Ambersons/The Magnificent Ambersons (1942)
Ett centralt tema i HBO-serien The Gilded Age är hur snabbt det kunde gå att både bygga upp och förlora stora förmögenheter i slutet av 1800-talet. De magnifika Ambersons, Orson Welles andra film, handlar om epokens förlorare. Det är en vacker och nostalgisk berättelse om en från början rik familj i mellanvästern som inte kan anpassa sig till den moderna tiden och ohjälpligt hamnar allt mer i utförsbacken.
Filmen är antagligen mest känd för att Welles förlorade kontrollen över inspelningen, vilket ledde till att biolaget RKO klippte ner den med 45 minuter och gav den ett påklistrat lyckligt slut som kommer mycket abrupt och skär sig fullständigt mot resten av filmen. Det här kanske låter avskräckande, men fram till de sista scenerna är De magnifika Ambersons mycket sevärd – det finns till och med folk som föredrar den framför Wells mest kända film Citizen Kane.
Regin, så länge Wells höll i trådarna (vilket är större delen av filmen) är strålande, skådespelarna är lysande och miljöskildringen är fenomenal – visuellt är det här nog, tillsammans med Scorseses Oskuldens tid, den allra mest lyckade skildringen av Amerika i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.
Tillgänglig på dvd och blu-ray.
Pappa och vi/Life With Father (1947)
"Pappa och vi" började som en serie självbiografiska kåserier i tidningen The New Yorker och blev därefter först en mycket framgångsrik Broadwaypjäs och till sist en ännu mer framgångsrik film – men med moderna ögon ser filmen mest ut som en föregångare till tv:s sitcoms. Men ingen sitcom har någonsin varit så här lyxigt förpackad eller haft skådespelare som William Powell, Irene Dunne och Elizabeth Taylor i rollerna.
Den mångsidige Michael Curtiz, mest känd för Casablanca, har här åstadkommit en oöverträffat rolig och trivsam film om en tyrannisk börsmäklare (Powell) i New York på 1880-talet som försöker styra sin familj med järnhand, men som nog i grund och botten trots allt är en rätt okej snubbe. Berättelsen är sympatiskt anspråkslös – mest en kedja av festliga, rappt berättade episoder – samtidigt som produktionen är stor och påkostad.
Finns på dvd och dyker upp på SVT Play ibland.
Arvtagerskan/The Heiress (1949)
Här fuskar jag lite, eftersom Henry James roman Washington Square från 1880, som filmen bygger på, utspelar sig på 1850-talet, alltså lite tidigt för att egentligen tillhöra The gilded age. Men tematiskt passar den så bra ihop Fellowes tv-serie och med filmer som Oskuldens tid och De magnifika Ambersons att den inte går att låta bli att rekommendera. Om Pappa och vi är den mest trivsamt nostalgiska skildringen av det sena 1800-talets New York så måste Arvtagerskan, regisserad av William Wyler, en av de verkliga tungviktarna från Hollywoods gyllene era, vara den mest obarmhärtiga skildringen av epokens girighet och inskränkthet.
Olivia de Havilland fick en mycket välförtjänt Oscar för sin roll som en i sina egna ögon oattraktiv arvtagerska som förtrycks av sin far (en iskallt föraktfull Ralph Richardson) och uppvaktas av en charmig men samvetslös sol- och vårare, spelad av Montgomery Clift, som nog aldrig har varit bättre. Utöver de Havillands Oscar för bästa kvinnliga huvudroll vann filmen även Oscars för bästa kostym, bästa musik och bästa scenografi.
Tillgänglig på DVD och blu-ray.
Hello Dolly (1969)
Listans enda musikal, och här är 1890-talets New York nästan ännu mer uppsluppet skildrat än i Pappa och vi, även om resultatet inte har blivit lika lyckat. Alla inblandade har gjort bättre filmer: Gene Kelly regisserade, tillsammans med Stanley Donen, två av filmhistoriens bästa musikaler, Singin’ in the Rain och New York dansar, och författaren Ernest Lehman skrev manus till Kungen och jag, West Side Story och Sound of Music (för att bara nämna hans musikaler).
Hello Dolly bygger, som så många andra musikaler, på en Broadwayföreställning och rollen som änkan och äktenskapsmäklaren Dolly Levi är skriven för en dubbelt så gammal kvinna som den då 26-åriga Barbra Streisand (född 1942). På scen hade den spelats av veteraner som Ginger Rogers (född 1911) och Betty Grable (född 1916). Men som rent spektakel och som uppvisning för Barbra Streisand är filmen ändå sevärd. Det gigantiska ateljébygget av det sena 1800-talets New York är imponerande, kostymerna är snygga och i det här tidiga skedet av sin karriär var Streisand en sån naturkraft att man inte kan låta bli att ryckas med.
Kan ses på Disney+ och hyras på t ex iTunes.
Ragtime 1981
Milos Formans film bygger på E L Doctorows bestseller från 1975, som är en mycket rik roman där ett virrvarr av människor – vissa påhittade och andra hämtade ur verkligheten – vandrar ut och in i varandras liv i vad som känns som dussintals olika intrigtrådar. Ragtime hade antagligen passat bättre som tv-serie än som film, men genom att huvudsakligen koncentrera sig på en av berättelserna, den om den svarte pianisten Coalhouse Walker, Jr. och hans närmast fanatiska kamp för rättvisa, lyckas Forman trots allt få nån sorts styrsel på det hela.
Miljöerna är spännande och snyggt återskapade: New York, New Rochelle och Atlantic City cirka år 1900, men filmens största styrka är skådespelarna. Flera framtida stjärnor, t ex Samuel L Jackson och Jeff Daniels gör tidiga roller, och den gamla 1930- och 40-talsstjärnan James Cagney, som inte hade stått framför en kamera på 20 år, gör sin sista film.
Tillgänglig på dvd och blu-ray.
Oskuldens tid (1993)
Tv-serien "The Gilded Age" är inspirerad av Edith Whartons romaner utan att uttryckligen bygga på någon av dem. Martin Scorseses ambitiösa och överdådiga film är däremot en rätt trogen version av hennes förmodligen mest kända roman, skriven 1920. Den utspelar sig i New York på 1870-talet och handlar om en advokat (Daniel Day-Lewis) som har förlovat sig med en ung kvinna (Winona Ryder) men blir kär i hennes gifta kusin (Michelle Pfeiffer).
Man hade kanske väntat sig att hårdingen Scorsese skulle göra en lika skoningslös film som Arvtagerskan, och vissa gemensamma drag finns i skildringen av ett stelt och hycklande samhälle där alla tre huvudpersonernas liv på sätt och vis slutar i besvikelse. Men till skillnad från de Havillands plågoandar beter de sig ändå med nån sorts anständighet och är inte totalt avskurna från sina verkliga känslor.
Kan hyras på t ex SF Anytime och iTunes.