7 uppföljare som faktiskt är bra
Uppföljare som lever upp till förväntningarna.
I en tid när många uppföljare enbart görs för pengar, tycker jag att det är viktigt att belysa de uppföljare som faktiskt varit sevärda, och mer därtill. Detta är mina personliga val av de bästa uppföljarna som gjorts.
7. Harry Potter och fången från Azkaban (2004)
Handling: Den fällda mördaren "Sirius Black" har rymt från fängelset Azkaban och är ute efter Harry Potter. Samtidigt händer det en hel del märkliga saker på Hogwarts under Harrys tredje år på skolan.
Motivering: Med regissören till Gravity är denna film betydligt mer visuell, atmosfärisk och mörk än de andra, och är också därför många fans favoritfilm i serien. Dessutom har den lite Tillbaka till framtiden-liknande sekvenser som är spännande att bevittna. Harry Potter och fången från Azkaban är en bra uppföljare av råge!
6. Rymdimperiet slår tillbaka (1980)
Handling: Luke Skywalker får jedi-träning från Yoda medan Darth Vader försöker att fånga honom genom hans vänner Han Solo och Prinsessan Leia.
Motivering: Den klart bästa filmen i Star Wars-serien enligt mig och en fantastiskt bra uppföljare. Scenerna när Yoda lär ut "the force" till "Luke" känns nästan spirituella. Inte nog med det, en ny skön karaktär i form av Lando Calrissian introduceras. Och som pricken över i:et, det chockerande avslöjandet (som inte kräver någon spoiler-varning): "Luke, I am your father!".
5. Kill Bill: vol. 2 (2003)
Handling: I Kill Bill: vol. 2 fortsätter "The Bride" sin jakt på hämnd mot sina tidigare gängmedlemmar som förrått henne, med Bill som sista mål.
Motivering: Egentligen räknar Quentin Tarantino båda volymerna som en film, men eftersom det blev två olika får del två räknas som en uppföljare. Jag håller Kill Bill: vol. 2 högre än sin föregångare, dels på grund av att vi får upplösningen, men kanske främst på grund av sekvensen när "The Bride" (otroligt bra spelad av Uma Thurman) tränas av den skoningslöse "Master Pai Mei". Tarantino har lyckats göra den biten väldigt inspirerande.
4. Aliens (1986)
Handling: Ripley återfinns sovandes 57 år efter händelserna från Alien. Hon tas ut på ett nytt uppdrag med den amerikanska marinkåren och möts av ännu värre nyheter än tidigare.
Motivering: James Cameron adderar mer action till serien och tar bort lite av skräckfaktorn från den första filmen. Samtidigt introduceras nya intressanta karaktärer, exempelvis roboten Bishop samt den lilla flickan Newt. Det är få amerikanska actionrullar från 80-talet som jag uppskattar, de flesta har alldeles för många löjliga one-liners, men Aliens är svårslagen, trots (eller kanske på grund av) citatet: "Get away from her you bitch!"
3. När lammen tystnar (1991)
Handling: Den unge FBI-aspiranten Clarice Starling tvingas sätta sig in i en seriemördares huvud (Hannibal Lecter) för att kunna fånga en annan (Buffalo Bill).
Motivering: Tekniskt sett räknas filmen som en uppföljare till Manhunter från 1986. Man bytte ut Brian Cox mot Anthony Hopkins i rollen som "Hannibal Lecter", och det visade sig vara ett genidrag. Filmen sopade hem Oscarsgalan och blev den första skräckfilm att kamma hem de fem största kategorierna. En perfekt utförd film, som än idag är kuslig.
2. The Dark Knight (2008)
Handling: Ett nytt hot mot Gotham yttrar sig i form av "Jokern" och "Batman" tvingas till svåra moraliska beslut för att kunna ta sig an honom.
Motivering: Det mesta som går att säga om den här filmen har redan sagts. De flesta känner till den och de flesta kommer att tänka på Heath Ledger som briljerar som "Jokern" och dessvärre avled innan filmen släpptes. Förutom Ledgers ofattbart effektiva rolltolkning lyckas regissör Christopher Nolan göra en komplex och vuxen superhjältefilm, som jag anser sopa mattan ur Marvels produktioner. The Dark Knight är tveklöst en av de bästa uppföljare Hollywood har frambringat.
1. Gudfadern del 2 (1974)
Handling: Två historier berättas parallellt, den ena cirkulerar kring Vito Corleone (Robert De Niro) under sin ungdom i början på 1900-talet i New York och den andra kring hans son Michael (Al Pacino) som försöker ta reda på vem som förrått honom under 1950-talet i Nevada.
Motivering: Om du orkar ta dig igenom den nästan tre och en halv timme långa filmen lovar jag att du inte kommer att bli besviken. Allt stämmer; skådespelarinsatserna, manuset, fotot, regin. Speciellt rörande är Michaels relation till sin storebror Fredo (John Cazale), jag tänker särskilt på en scen som utspelar sig på Kuba under nyår.